En inledande parentes: Eftersom den spelartyp som nu ska beskrivas per definition inte är en spelare, så borde hen naturligtvis ej heller klassas som en spelartyp. Jag låter dock figuren ingå i denna artikelserie, helt enkelt eftersom hen till och från dyker upp i spelsammanhang.
Vem är då Kaparen? Alltsomoftast är det en sambo, en pojk- eller flickvän, eller bara en nära vän, som vill umgås utan att vilja spela – och som därför kapar, alltså tar över, spelsessionen.
Ni minns kanske en tidigare spelartyp: Den Trevlige? De tu är lika varandra på så vis att båda suktar efter det sociala. Men en stor skillnad mellan Den Trevlige och Kaparen är att Den Trevlige trots allt spelar – om än dåligt och i väldigt ringa utsträckning. Det gör inte Kaparen; hen spelar inte, och hen vill inte spela. Kaparen bara stör, and that’s it.
Otaliga gånger har jag stött på Kaparen. Varje gång har jag blivit lika irriterad. Mitt i ett parti ringer det på dörren och in klampar Kaparen. ”Jaha,” konstaterar hen, ”så ni spelar spel?” Det är inte svårt att fånga upp en besviken ton i rösten; Kaparen hade hoppats på att få all uppmärksamhet, men nu verkar hen tvingas konkurrera med ett sällskapsspel. Detta tycks vara ett oöverstigligt hinder.
Eller…? Nej, det är det inte; naturligtvis låter Kaparen sig inte hindras av att ett spel är på gång. Hen fångar istället uppmärksamheten hos någon av de spelande, och börjar berätta om… tja, vad som hände i fredags, eller en grej som hände på jobbet, eller hur extrem den senaste berusningen var.
Det är lite som om Sverige har en match i fotboll, och jag går in på planen för att småprata med Zlatan: ”Så hur går det med familjelivet? Är det ok? Min platt-TV har gått sönder. Köper nog inte en Sony nästa gång. LG gör bra grejer va?”
Flödet i spelet rubbas nästan omedelbart. De andra spelarna börjar förmodligen skrika åt Den Distraherade: ”Hörrö! Det är din tur. Ska du vara med här eller?” Därefter gör Den Distraherade några tafatta spelförsök, varpå hen återvänder till sitt samtal med Kaparen. Kvaliteten på spelet sjunker drastiskt – men Kaparen har fått det hen ville, nämligen lite uppmärksamhet.
Kaparen har många knep. En favorit är att mellan två olika spel göra allt i sin makt för att spelandet inte ska återupptas. ”Jag bara måste visa en YouTube-video!” ”Vill ni se fotona på Facebook från festen?” ”Det går en match på TV4 nu.” Eller varför inte dra ut på matpausen i det oändliga? Eller ringa in fler Kapare, som liksom kan hjälpa till i kapandet?
Givetvis är det inget fel i att titta på YouTube, prata om fotografier, fotboll, fester, eller att ta en utdragen lunch – men speltillfällen är inte rätt stund att göra det. Spelträffar är faktiskt ganska svåra att styra upp för folk som krupit över 30-strecket, så när de väl inträffar är de värda fokus och uppmärksamhet.
Vad ska vi då göra med Kapare? Det bästa alternativet är att helt enkelt säga ifrån: ”Vi spelar här. Kan ni ta ert snackande lite senare, kanske?” Går det för långt kan man pyssla med lite mot-terrorism: ”Jag tror jag går hem nu, för här verkar inte bli något spelat.” Då brukar oftast Den Distraherades dåliga samvete kicka in, varpå spelet kan återupptas – samtidigt som man vinner en dödsfiende i Kaparen, som hädanefter kommer se en som en Party Pooper.
Den bästa strategi jag funnit har dock varit följande: Att i förhand försegla spelsituationen maximalt. Att spela på ett ställe dit ingen kommer oinbjuden, och att instruera alla att om någon ringer under spelets gång, då får dessa potentiella Kapare veta att man kan umgås först när spelet är slut. Inga avbrott, tack.
Och man måste vara tydlig på dessa punkter. För en sak är säker: Får Kaparen lillfingret, då tar hen hela handen, armen… och gissningsvis större delen av bålen, och huvudet, och sedan är spelet verkligen förlorat.
Sannerligen irriterande personlighet vid spelträffar, bra beskrivet med exempel på sätt att hantera dessa (:
Tack tack! Tråkigt att du har stött på dessa typer; de verkar finnas lite överallt.