The one that got away

”I miss you…” av Thomas Leuthard. Licens: Creative Commons.

Alla har vi en förälskelse som kom in i, och försvann ut ur, våra liv. The one who got away, för att sjunga lite med Katy Perry.

För mig? Hon var en tjej som svepte in i mitt liv med sitt eleganta, väldoftande hår – som fick mig att skratta, förundras och vara glad över tillvaron, men som precis lika hastigt övergav mig, och lämnade ett svart, hiskeligt hål av elände bakom sig.

Jag kan acceptera – sannerligen, jag har accepterat – att det blir så ibland, och att det inte finns så värst mycket en liten jordemänniska som jag kan göra åt saken. Jag klandrar inte henne, och jag klandrar inte mig själv.

Men vad jag inte för mitt liv kan acceptera är att jag aldrig köpte Cosmic Encounter eller Bootleggers – två av de mest underhållande brädspel jag känner till! Kärlek är en sak, men brädspel… ack, så mycket bittrare mina tårar över dessa aldrig fångade glädjekartonger varit!

Minst en gång i veckan drabbas jag av en tragisk vibb. Vibben att någonting värdefullt gått förlorat, och att det är mitt eget fel. Misstänker jag rätt, om jag har på känn att alla inbitna brädspelare känner likadant?

Det är förvisso ganska säkert att Cosmic Encounter kommer att dyka upp i affärerna igen någon gång i framtiden – det är trots allt ett grymt populärt spel – men jag tycker det har varit en hiskelig väntan på att det ska ske. Jag kan givetvis räkna fel, men det känns som om jag har bevakat olika näthandlar efter ett Cosmic Encounter-exemplar i flera år nu. (Vi pratar givetvis om en icke-begagnad utgåva; pedanten i mig vill inte ha andras lortiga, söndriga, inkompletta grejer.) Allt man finner i de virtuella hyllorna är de många miljarder expansioner som släppts. Och ja, jag suktar efter dem också – men vad är de utan grundspelet? Ingenting, I tell you – ingenting!

En än större skam är det att jag aldrig lade mina giriga, håriga knogar på Bootleggers. Detta spel är inte alls lika känt som Cosmic Encounter, så chanserna att det får en renässans i handeln är ganska små.  Detta ljuvliga lir om illegal sprithandel i 20-talets Chicago är underbart intrigframkallande – med alla bryggerier, värderån, polisrazzior och annan skit som drabbar spelarna i kampen om sköna dollars. Onekligen är detta ett av de spel jag haft roligast åt. Typ någonsin. Och än en gång är jag inte intresserad av andrahandsexemplar. Det är hörnet jag målat in mig själv i. Surt, eller hur?

Ironiskt nog är det egentligen inte dessa två spel jag tänker på, när jag tänker på the one(s) who got away. Nej, istället är det mina barndomskärlekar. Låt oss ta dem i tur och ordning.

Först ut är MAD-spelet. För visst minns ni tidningen Svenska MAD? Det kom ett spel – gissningsvis baserat på en amerikansk förlaga – med MAD-tema. Som ni kan förstå var det Alfred E. Neumann i högform. Poängen var helt enkelt att man skulle bli av med pengar – och därför blev man galet frustrerad när spelet hela tiden tvingade en att tjäna pengar. En underbar skruv på någonting annars väldigt fundamentalt i spelvärlden, känns det som. I synnerhet eftersom spelet var så kaotiskt och strategilöst att man tvekar inför att ens kalla det ett spel (”alla spelare byter plats med spelaren till höger och tar över alla dennes tillgångar”).

Min andra barndomskärlek var Alga-spelet Gangster. Man utövade ett slags beskyddarverksamhet, och skaffade olika gangsters som hjälpte en hålla koll på ens investeringar.

Det dumma är att MAD och Gangster, de två spel jag mest av allt önskar att jag hade i min ägo, även är spel jag… knappt kommer ihåg. Jag minns egentligen bara hur kul jag hade, och jag vet att det är nostalgins skimmer som får mig att sukta efter dem. Faktum är att jag är ganska säker på att om jag fick en chans att spela dem igen, så skulle jag förmodligen inte tycka de var särskilt roliga. Visst, en viss nostalgi-chock skulle infinna sig… men bristerna skulle likväl vara alltför tydliga.

Det är ju precis som med kärleken. Alla har vi, som sagt, haft den där personen som vi varit hopplöst förälskade i, bara för att sedan springa på henne (eller honom, givetvis) på stan flera år senare, och tacka vår lyckliga stjärna för att vi aldrig blev tillsammans med den levande tågolycka som personen urartat till att bli. Insikten är banal men självklar: Det är nog bäst att låta det förflutna förbli en dröm man drömmer ibland, och sedan tuffa vidare mot andra mål i nuet.

Och just därför grämer jag mig så sjukt mycket att jag aldrig fick tag i Cosmic Encounter och Bootleggers. För de är så bra, och de var så nära.