Recension: SOS Titanic

Speltyp: kortspel Antal spelare: 1-5 
Speltid: 30 min Språk: Engelska 
Ålder: 8+ Tillverkare: Ludonaute

När jag sammanställde resultaten för The Dice Tower: Best of 2013 resulterade det i ett A4-ark fyllt med speltitlar som inte fick tillräckligt många poäng för att nå in på topplistan. 99,5 % av dessa titlar har jag antingen glömt bort helt eller glömt att det var på listan jag hörde talas om dem, men så finns ju alltid det där undantaget som bekräftar regeln. Den här gången var det SOS Titanic, ett kortspel med isbergstema och som jag minns framkallade en hel del förvåning i Dice Towers testpanel när det nämndes som ett av 2013´s bästa spel. Någonstans i mitt sinne hade förvåningen etsat sig fast och på en annan okänd plats i mitt sinne fanns också en vilja att provspela det. Sagt och gjort, när möjligheten uppdagades slog jag till fortare än livbåtarna kom i sjön (jag tänker inte ens be om ursäkt för den där).

När jag öppnade lådan gladdes jag genast åt kortens boarding pass-baksidor och den vackert illustrerade boken som synliggör förloppet från strax innan isberget till strax under isberget; SOS Titanic är ett stämningsfullt och vackert utformat spel! Man kan säga att boken är spelets klocka; när den är slut så är också spelet avslutat och man räknar samman hur många passagerare man lyckades flytta till livbåtarna innan fartyget lämnade havsytan. I föregående mening hade vi alltså spelets mål listigt infogat; att rädda så många passagerare som möjligt.

Hur spelar man då? Tja, har du spelat patiens någon gång? För er som inte var med innan datorn flyttade in i våra hem så är patiens alltså samma sak som Microsoft envisas med att kalla för Harpan. De fyra färgerna klöver, spader, ruter och hjärter är i SOS Titanic utbytta mot numrerade första- och andraklass-passagerare som så klart aldrig någonsin, inte under några som helst omständigheter, får blandas förrän döden för dem samman. Och där har ni spelets gång i ett nötskal; att genom patiensens plågsamma slumper försöka lägga första- och andraklass-passagerarna i ordning i rätt livbåtar (essen).

Varje deltagare får, vid spelets början, varsin karaktär med specialegenskaper som, kort och gott, ger innehavaren möjlighet att fuska i patiensen. Det kan handla om att t.ex. leta upp en viss passagerare i någon av spelets högar, att plocka upp nya specialegenskaper med jämna mellanrum eller att använda någon av de andra spelarnas egenskaper. De här ”fusken” är helt och hållet nödvändiga om man har tänkt sig att rädda många passagerare; att lägga patiens ärligt på ett sjunkande skepp är liksom inte att rekommendera.

Så långt har SOS Titanic ingenting som skulle få mig att välja det framför en helt vanlig, stillsam patiens på farmors vis. Men (för det finns självklart ett men inblandat). Minns ni den vackert illustrerade boken jag nämnde tidigare? Den placeras ovanför patiensen och visar på så sätt vilka platser man är fri att placera kortrader på. Efter hand som tiden går (man bläddrar) och skeppet slukas av vattenmassorna försvinner radplatserna från vänster till höger. Det gäller alltså att försöka tömma raderna till vänster först, för när deras platser har blivit översvämmade så flyr raden av passagerare i panik akterut. Detta illustreras genom att den flyende raden blandas ihop med raden närmast till höger, vilket allt som oftast totalförstör den. När jag spelade hade jag t.ex. 6 kort sorterade i ordning i en rad, bara för att få se den fullständigt massakrerad av flyende passagerare. Min sorterade rad blev därmed helt plötsligt ett enda blandat kaos, ett kaos som senare flyttade ännu längre åt höger och fortsatte sin makabra panikräd även där, innan det oundvikliga slutet nådde oss alla. Här finns inga dörrar att flyta runt på nämligen.

Spelet är gjort för 1-5 spelare, men när vi provade på flera tyckte jag att det mest kändes konstigt att hjälpas åt. Tänk er själva att lägga patiens med flera spelare där ni turas om att flytta runt korten. Därför skulle jag nog vilja påstå att man bör bortse från -5 delen av spelarantalet, för det här är helt enkelt ett spel gjort för endast 1 deltagare.

Men är det då roligt att spela SOS Titanic? Tja, ungefär lika roligt som att lägga patiens om jag ska vara riktigt ärlig. Visst är boken som skapar panikvågor ett roligt inslag, likaså specialförmågorna, men det slutar allt som oftast med att skeppet sjunker innan man har hunnit rädda samtliga passagerare och då kan jag inte komma ifrån att det hela känns lite avhugget. Spelet går visserligen ut på att samla poäng (passagerare), men för mig är en patiens lyckad först när man har klarat den oavsett om jag slog nytt poängrekord eller inte.

Slutligen skulle jag därför vilja säga att om man inte gillar patiens eller Titanic-temat enormt mycket bör man hålla sig ifrån SOS Titanic. Såhär i efterhand förstår jag förvåningen över att det här spelet nämns i samband med en topplista över år 2013´s bästa spel, för där hör det verkligen inte hemma.