Recension: Raptor

Speltyp: strategispel, kortspel Antal spelare: 2 
Speltid: 25 min Språk: Engelska
Ålder: 9+ år Tillverkare: Matagot

Det är inte konstigt att tvåmannalir ofta hamnar i skymundan. Brädspelare är, sitt nördrykte till trots, sociala varelser. Ofta rör de sig i grupper om fyra eller fem – kanske inte ute i det vilda, där deras ljusskygga beteende gör dem svåra att upptäcka, men definitivt när de återvänder till sina nästen för att spela. Givetvis anpassar sig kapitalismens rovdjur efter detta och gillrar därför fällor som riktar sig till just grupper.

Detta innebär inte att tvåmannalir inte finns. Tvärtom – de förekommer i alla möjliga färger och former där ute i speldjungelns undervegetation, och när man väl lyckas böka fram fram de bästa exemplaren ur myllan, då tillhör dessa spel utan tvivel sällskapsspelandets mest potenta och välsmakande näringskällor.

Raptor är just ett sådant spel. Titeln avslöjar temat: dinosaurier. I denna duell får vi bevittnar den uråldriga kampen mellan människa och natur: Den ena spelaren ikläder sig rollen som forskare på dinosauriejakt; den andra spelaren får i sin tur agera beskyddande raptormamma. Tyvärr står det ingenting i reglerna om att dinosauriespelaren ständigt måste ha armarna indragna nära bröstet för maximal raptorinlevelse, men det är en husregel jag kan rekommendera.

Spelplanen består av tio brickor, placerade i 2×5-mönster, som visar en karta över ett skogslandskap (eller en savann, om man så önskar). De fyra brickorna längst ut på långsidorna är L-formade, av anledningar vi alldeles strax ska komma till. Här och var på kartan finns även berg utplacerade, vilkas enda uppgift är att göra terrängen mer oframkomlig.

Forskarspelaren har två möjligheter att segra: (1) Att söva och forsla bort tre raptorbarn, eller (2) döda raptormamman. Lyckas hen med någon av dessa saker, då är segern hemkammad. Även raptorspelaren kan ta två rutter till vinst: (1) Föra tre R aptorbarn till säkerhet utanför spelplanen, eller (2) äta upp alla forskargubbar på planen.

Vad gör då de L-formade brickorna i spelplanens kant? Det är endast via dessa som dinosaurierna kan föra ut raptorbarnen. Inte en enda unge får lämna spelplanen på något annat vis. Däremot kan givetvis såväl forskare som raptormamma dödas på precis vilken ruta som helst. Kul va?

För att närma sig segern måste båda spelarna vara lite trixiga. Varje runda kan de göra en av två saker: De kan utföra en eller flera normala handlingar – eller en enda unik handling. Normala handlingar är exempelvis att röra sig på spelplanen, att attackera sina fiender, och så vidare. De unika handlingarna är av en lite mer speciell art – människospelaren kan exempelvis kalla in förstärkningar eller starta eldar som hindrar dinosauriernas rörelsemöjligheter, medan dinosauriespelaren bland annat kan skrämma människorna eller låta raptormamman förflytta sig till en helt annan del av spelplanen.

Hur går detta till? Jo, däri ligger spelets klurighet, gott folk! Människospelaren och raptorspelaren har vars en korthög framför sig. I dessa korthögar ligger nio kort var, numrerade 1-9. Ur dessa högar drar spelarna vars tre kort, vilka plockas upp på hand och får undersökas. Från handen väljer sedan varje spelare ett kort och spelar ut det.

Därefter kickar en spännande liten regel in: Den spelare som har valt kortet med lägst valör, får utföra den unika handling som står på sitt kort – men inga normala handlingar. Den andre spelaren får i sin tur inte utföra den unika handling som står på kortet – utan får istället utföra ett antal vanliga handlingar. Hur många normala handlingar? Det får man reda på genom en enkel ekvation: Det höga kortets valör minus det låga kortets valör. Så om dinosauriespelaren spelar ut ett kort med valör 2 och forskaren ett kort med valör 5, då får dinosauriespelaren utföra den speciella handlingen på sitt kort – medan forskaren får utföra 3 (5-2) normala handlingar. Skulle båda spelarna råka välja kort med samma valör, då kasseras dessa kort – och man spelar ut nya, efter att ha sett till att man än en gång har tre kort på hand. Alla utspelade kort läggs sedan så att båda spelare kan se vilka kort som redan är använda.

Kortspelandet är den viktigaste delen i Raptor. Vill du utföra en unik handling eller de vanliga? Vad tror du att din motståndare vill göra? Vilka kort kan hen möjligen sitta med på hand? Och vad tror du att din motståndare tror att du vill göra? Och kan din motståndare ha räknat ut att du vet vad hen vill göra – och hur påverkar det i så fall vilket kort du måste välja? Sådana överväganden hade snabbt blivit omöjliga om spelet vore designat för tre eller fler spelare – men de får en vacker logik i ett tvåmannaspel.

Trots att Raptor inte är ett djupt spel – och att man lär sig spelmekaniken på ett ett par minuter – så erbjuder det både finurligheter och spänning, i ett perfekt tempo. Senast vi spelade det använde vi det som uppvärmning inför tyngre spelbestar – och kanske är det i sådana situationer det glänser mest? Raptor är trots allt inte en stor och majestätisk brontosaurus, utan en kvick och slug liten jäkel. Så mitt förslag, kära läsare, är att ni sätter på John Williams soundtrack till The lost world och sedan kastar er ut i äventyret.

”Livet hittar en väg,” säger Jeff Goldblums kaosteoretiker i Jurassic Park. Det enda jag vill tillägga är: ”…för en av spelarna.”