Recension: Vem där?

Speltyp: barnspel Antal spelare: 2+
Speltid: 30 min Språk: Svenska 
Ålder: 6+ Tillverkare: MB-spel (Hasbro)

Förra veckan recenserade Martin Busungar. Inlägget stank av nostalgi.

Om han kan recensera spel från barndomen, då kan minsann jag göra detsamma. Alltså har det blivit dags för Vem där? Och nej, det är inte leken som den där rockklädde farbrorn vid lekplatsen alltid ville leka när min mamma och pappa inte såg på – utan ett klassiskt brädspel från MB Games.

Vem där? spelades av alla oss kids mot slutet av 80-talet. Det var så man visade att man var cool. Precis alla jag kände hade ett exemplar hemma i spelhyllan, och lekiset där jag hölls fången hade till och med två upplagor. Kort sagt: Vem där? fanns överallt. Om ni är kring 30 och ägnade era formativa år i Sverige, då har ni lirat spelet.

Reglerna – som givetvis står tryckta på lockets insida – är så enkla att elever på fordonsprogrammet skulle kunna förstå dem. Vem där? går till så här: Varje spelare roffar åt sig ett bräde med 24 ansikten på. Dessa ansikten kan fällas upp och ned – vilket har effekten att ansiktena antingen syns eller inte. Man får inte titta på varandras bräden. Ett av dessa bräden kan ni se nedan.

Sedan drar spelarna vars ett hemligt kort. Kortet visar ett av spelplanens ansikten, och målet i spelet är att luska ut vilket ansikte motståndaren har dragit. På bilden ovan kan ni se att ett sådant kort har placerats längst fram på brädet. Det är Frans – mitt hemliga kort.

Hur räknar man då ut vilket ansikte motspelaren dragit? Genom att ställa ja/nej-frågor, så klart! Spelarna turas om att högt undra saker som: ”Har din karaktär stor näsa?” ”Har din karaktär rött hår?” ”Är din karaktär glad?”

Utifrån svaren på dessa frågor – som alltså bara kan vara ja eller nej – kan man sortera bort vissa ansikten från spelplanen. Har motspelarens figur skägg? Inte? Då kan man fälla ned alla ansikten som har skägg. Via uteslutningsmetoden närmar man sig därmed motspelarens identitet. Om man ställer sina frågor väl, då bör det endast finnas en figur kvar på plan efter att man har fällt ner alla andra ansikten. Gissar man rätt innan motspelaren hinner göra det, då vinner man. Gissar man fel, förlorar man. (Spelrundorna går relativt snabbt, varför man spelar enligt en först-att-vinna-fem-gånger-princip.)

Det som gör Vem där? måttligt till relativt roligt att spela, är just utfrågningen. ”Har din figur ett äggformat ansikte?” är en fråga som jag måste ha använt hundratals gånger i min barndom. Om svaret på den frågan var ja, då visste man att motståndaren satt på den fryntlige, rödlätte tjockisen Bill. Stundtals blir frågorna väldigt kreativa.

Vem där? riktar sig till barn, varför jag inte tänker vara alldeles för kritisk mot dess strategiska brister. Men jag tycker ändå att spelet är en missad chans. Åtminstone den upplaga jag fortfarande äger. Bara 24 ansikten? Kom igen. Det vore mycket roligare om det fanns 50 – med rejält mycket större variation.

Jag menar, bara vita människor på plan? Verkligen? Visst, Max och Anne och Alex har en del icke-vita drag* – och Philip verkar vara amishbonde – men var är alla människor med afrikanskt eller asiatiskt ursprung? Var är araberna? Inuiterna? Detta har förhoppningsvis (säkerligen?) rättats till i senare upplagor, så att mänsklighetens vackra färgspektrum representeras på spelplanen. Om inte, föreslår jag att någon fixar till skiten omgående.

Senast jag var med och spelade Vem där? hittade vi på lite egna regler. För att försvåra allting. Man fick aldrig fråga de mest uppenbara frågorna: ”Är det en man eller en kvinna?” ”Har hen glasögon?” ”Långt hår?” Inget sånt. Istället fick man bara ställa nyskapade frågor, såsom ”Ser personen ut som ett nyhestankare?” Eller ”Skulle den här personen rimligen kunnat ha medverkat i en porrfilm?” Skratten blev många. Fast det berodde kanske mest på den alkohol vi hade konsumerat. Och barnvänligheten försvann alltså tämligen snabbt.

*Jag kämpade i all evighet med att formulera denna mening på ett PK sätt. Det gick inte. Ni får nöja er med ”icke-vita drag”.