Det har nu gått två år sedan den 16 juni 2013. ”Ah,” tänker ni nu. ”16 juni 2013 – dagen då Khondakar Ashraf Hossain dog. Vem kan ens glömma?”
Ni har så klart rätt. Den 16 juni 2013 blev världen enbangladeshisk poet fattigare. Men det var inte den enda händelse att skaka om litteraturvärlden den där dagen. Nämligen var det även så att Martin – någon gång på eftermiddagen, om jag inte minns fel – publicerade det första inlägget på Spelglädje.
Tillåt mig citera ur jungfruinlägget: ”Anledningen till att den text du nu läser överhuvudtaget existerar är att jag en dag i vintras letade efter en svensk blogg om brädspel. Jag sökte ett högkvarter där tankar, recensioner och intressanta artiklar om brädspel vädrades med glimten i ögat, men ändå på ett seriöst och konkret sätt. Allt jag fann var ett hål.”
Jag önskar verkligen att Martin hade formulerat sig på ett annat vis, ty allt snack om hål brukar resultera i att någon vrålar ”That’s what she said!” Men jag chansar, och springer vidare med hans metafor: Vi har nämligen ägnat två år att försöka fylla det där hålet. Med just de saker Martin nämnde: recensioner och artiklar. 140 inlägg har det blivit – inlägg som alla kretsar kring sällskapsspel. Ibland rör inläggen centrala teman, såsom varför man överhuvudtaget spelar, och ibland rör inläggen teman som är aningen perifera, såsom vilket godis man bör äta under spelsessionerna.
Varken Martin eller jag lider av storhetsvansinne – vi vet att vi inte är några tungviktare, varken i brädspelsvärlden eller i bloggosfären. Men vi gläder oss oerhört åt att så många hittat – och fortsätter att hitta – till vår blogg. Vår läsarstatistik antyder att Martin är långt ifrån den ende som surfar på informationens stormiga hav i jakt på brädspelstexter.
Så vi önskar båda ett stort grattis till Spelglädje. Du har hållit ut i två år, och du kommer att hålla ut ett bra tag till.
