Plats: I Drakborgen
Ett spel: Drakborgen Legenden
Två modiga hjältar: Sigeir Skarpyxe (Martin) och Yubara Tori-Jima (Anders)
Sigeir Skarpyxe
”Du är en av de fruktade nordmännens främsta krigare. De många krigståg du deltagit i till fjärran länder har bara än mer ökat ditt rykte och stadfäst mångas övertygelse att ”ingen står i vägen för Sigeirs dubbelyxa”.”Yubara Tori-Jima
”Du är från Lissanis dimsvepta öar, född in i ryn-sekten, och tränad från födseln i kamibushi, ”den osynliga stridskonsten”. Du har svurit sektens ed att kämpa för rättvisan mot ondskans makter.”
Där, kära vänner, har ni de modiga hjältarna som, en helt vanlig lördagskväll, bestämde sig för att utmana lagen om alla tings jävlighet och besöka den fruktansvärda Drakborgen. Dockmakarna som drog i Yubara och Sigeirs trådar var Anders (min bror) och Martin (jag), vilket så klart inte borde förvåna någon; roligare än så blir det helt enkelt inte när en gräsänklig spelnörd och ett medelålders singelkap spenderar en lördagskväll tillsammans.
Nåväl. Kvällen inleddes något senare än planerat på grund av att båda hjältarna hade lyckats somna i varsin soffa. Sigeir tog en liten tupplur i visshet om att han ju skulle vakna på utsatt tid när Yubara anlände och Yubara, tja, han bara somnade utan någon visshet alls. Det resulterade så klart i att när vi väl satte oss till bords för att börja spela hade solen redan gått ner (ni som har spelat Drakborgen någon gång vet att om solen går ner över borgen, ja då är det på ren kalmaritiska tjöööat (kört)). Vi valde ändå att trotsa både omen och citat från regelboken som ”många är de hjältar som modigt har gått in och aldrig mer hörts av” och påbörja den evighetslånga setup som Drakborgen kommer med.
Ett av råden som ges i regelhäftet innan man börjar spela är att om det är första gången man spelar så bör man välja någon av de ”okomplicerade” hjältarna. Varken undertecknad eller Anders är ju några duvungar gällande spelerfarenhet, men vis av tidigare drakborgssightseeings valde jag ändå att hålla mig till den extremt okomplicerade Sigeir Skarpyxe. Detta eftersom hans olika egenskaper är ganska jämna, men framför allt eftersom han är stark nog att med lätthet lyfta alla fällgaller som Drakborgen är nedskräpad med. Anders däremot ville så klart vara lite fancy i sitt hjälteval och valde en extremt vig ninja som hade en hel arsenal av kaststjärnor och blåsrör med sig, men som samtidigt besatt en patetisk armstyrka.
Hjältarna kastade sig så in i varsin del av borgen och stötte ganska snart på rejäl patrull. Båda ingångarna visade sig, alá Drakborgen, bokstavligt leda rakt in i väggen. Sigeir bestämde sig snabbt för att vända om och ta en annan ingång medan Yubara naturligtvis lyckades fastna bakom ett fällgaller i sin återvändsgränd. Han rörde sig med blixtens hastighet, slog volter, kastade sina kaststjärnor och blåste med sitt blåsrör men hur han än gjorde så var gallret kvar. Efter en stunds kämpande lyckades han faktiskt ta sig därifrån, men det var inte sista gången Yubara fick erfara hur svårt det är att slå 4 eller lägre två gånger i rad med en 12-sidig tärning.
När Yubara väl hade lyckats lyfta fällgallret hade Sigeir hunnit in i borgen genom en annan ingång och eftersom borgens monster lyste med sin frånvaro i mörkret såg han ganska bra och lyckades samla på sig 2 helande drycker, ett par stridshandskar och lite blandade värdesaker utan större ansträngning. Hans första riktiga motgång kom när han i sin iver efter värdefulla ting öppnade en kista som visade sig innehålla ett livsfarligt benrangel. Den våldsamma striden som följde leddes på poäng av det livsfarliga benranglet när den rejäla Sigeir lyckades ducka undan från ranglets attacker tre gånger i rad. Detta gjorde att det livsfarliga skelettet började fundera över sin existens, ”demoraliserades svårt” och valde att fly ifrån striden. Vi tackar för övrigt Alga för demoraliseringscitatet som fanns i regelhäftet, det ledde till mycket nöje. Sigeir vandrade visslande vidare.
En som inte visslade var Yubara. Han lyckades istället hitta en ingång som innehöll en teleporteringsmaskin som teleporterade ut honom ur borgen igen. Hans skrattretande utforskarfiasko gick så klart inte Sigeir förbi och han blev både rått och hjärtligt utskrattad. Allt skrattande gjorde dock att Sigeir fullständigt missade att Yubara trots alla vedermödor hade hittat en ganska värdefull värdesak i form av Solstenen. Den vårdade han ömt och gömde i en skugga på sin ninjakropp och det var först vid spelets slut som Sigeir lade märke till att den existerade…
Yubara stod alltså återigen utanför borgen medan Sigeir oförtrutet fortsatte sin framgångssaga på insidan. Nu hade han dessutom hittat en magisk nyckel som öppnade alla dörrar utan ansträngning och han tog sig därför snabbt in i borgens hjärta där den legendariska skattkammaren sades befinna sig. Den visade sig dock vara svårlokaliserad, det var först i det näst sista mittrummet som den hittades, och vid det laget hade Sigeir fått offra sin redan utstakade väg ut ur borgen genom att, trots sin extrema ovighet, krypa igenom en enkelriktad lönngång.
Inspirerad av Sigeirs framgångar valde så Yubara att åter äntra borgen genom den ingång som alltså nu redan var utforskad ända fram till skattkammaren. Ett antal nedfällda fällgaller avskräckte honom dock ifrån att gå exakt samma väg och han började istället att utforska ett sidospår i hopp om att hitta en lättare väg. Det började trots allt ganska bra, för det första han hittade var ett rum fullt av bråte. Ett bråtesrum innebär problem för vilken hjälte som helst, men Yubara, som ju besitter en extrem vighet, ninjarulladestudsadevoltade sig förbi bråtet i slow motion till tonerna av An der schönen blauen Donau (han påbörjade sin manöver ca 1.35 in i klippet).
Samtidigt hade Sigeir både hunnit roffa åt sig en fin skatt utan att väcka skattkammarens drake och även med en rejäl portion tur lyckats hitta en ny utgång ut ur borgen. Eftersom solen fortfarande stod högt på himlen (i spelet alltså), valde han att låta girigheten tala och bege sig in i skattkammaren igen; detta alltså trots att han redan hade samlat på sig en rejäl hög med värdesaker. Jag tror faktiskt att han, förutom ren girighet, drevs av att försöka håna Yubara lite för de ständiga klavertrampen. För i klaveret hade han naturligtvis trampat igen trots sin stiliga ninjamanöver i bråtesrummet. Det sista slowmotion-hoppet han gjorde förbi bråtet ledde nämligen in i nästa rum som innehöll ett gigantiskt spindelnät som han lyckades trassla in sig i. Märk dock väl att han inte trasslade in sig som vanligt folk, eller för den delen Sigeir, hade gjort; nej, han gjorde det naturligtvis i spagat.
Ett jättespindelnät är ju i slutändan inga problem för en ninja, men istället för att fortsätta längre in i borgen började han att ninjahoppastudsarulla mot utgången och Sigeir, som, förblindad av sin girighet, fortfarande var i skattkammaren och roffade åt sig värdesaker förvånades våldsamt. Vad hade Yubara i kikaren? Han hade ju inga värdesaker och då hör det väl till att man kämpar inne i borgen till sista soltimme? Förvånad eller ej, Sigeir bestämde sig för att det nog var dags att lämna skattkammaren. Fast först skulle han baaaara ta ett skattkort till. Nu tror ni säkert att det sista kortet ledde till att draken vaknade, det hade ju på alla sätt varit typiskt för DRAKBORGEN, så var dock inte fallet för kortet gestaltade istället 50 futtiga guldmynt. Ilsket utropade Sigeir ”och det här är garanterat det kort som kommer att leda till min död!”.
När Sigeir påbörjade sin väg ut ur borgen stod redan Yubara utanför och studsade som en studsboll av glädje. Soltärningen hade nämligen förflyttat solen två steg närmare skymning och plötsligt var goda råd dyra för Sigeir; spänningen steg ytterligare när skymningen snart bara var ett steg bort medan vägen ut var två steg lång. Återigen visade sig faktiskt DRAKBORGEN från sin fullständigt otypiska sida, släppte ut Sigeir i alla sista stund och lät samtidgt bli att besanna hans ovanstående vredesutrop. Stapplande, snubblande och fruktansvärt baktung av alla juveler han hade med sig föll han ihop i en hög nedanför borgens trappa som segrare.
Ett ganska trevligt Drakborgen-parti hade fått sitt lyckliga slut i form av att båda hjältarna tog sig ut med livet och värdesaker i behåll. Även om det i sig självt är ganska ovanligt så tror jag att det bestående minnet från partiet är hur väl Yubara lyckades med att implementera ”den osynliga stridskonsten”. Han slogs nämligen inte mot ett enda monster trots alla sina problem och det är ju faktiskt riktigt bra gjort.
