Rapport från skyttegravarna: Las Vegas

Plats: Mitt i julens kärna
Ett spel: Las Vegas
5 släktingar: Kusin 1, Kusin 2, Bror Anders, Frugan och Martin.

24 december. Dagen då man följer ett färdigt schema som plitades ner 1962. Hin håle ta den som ändrar eller ens föreslår en ändring i ordningen och skulle man ändå ta mod till sig och vilja modernisera så är man både jihadist och julhatare. Minst.

I vår familj sätter man tänderna i julbordet klockan 13. Så länge jag kan minnas har vi samlats  och vräkt i oss julmat på ett sådär vidlyftigt sätt som bara vår släkt kan. Den buffé som inte darrar när det hör vårt efternamn nämnas har ännu inte uppfunnits, det är ett som är säkert. Det faktum att vi inmundigar vår julmat innan klockan 15 gör också att ju äldre vi i den yngre generationen har blivit, desto mer har det sovits framför tjuren Ferdinand. Inget program i hela världen kan liksom hålla energinivåerna uppe när 3 kilo julskinka och en slät kopp kaffe ska passera matsmältningen.

Följden av detta har blivit att vi som inte växte upp när Kalle Anka visades på tv för första gången har gått och blivit både jihadister och julhatare. I alla fall lite grann, för istället för att sätta oss framför den lokala bildskärmen i syfte att titta på Benjamin Syrsa och gänget så sätter vi oss istället där för att lyssna. Och för att spela spel.

Brädspel har nämligen en helt annan förmåga att hålla matkoman i schack, vilket så klart uppfyller sin funktion när man vill passa på att träffa sina långväga kusiner i vaket tillstånd. Eftersom det är jag som har gått och blivit brädspelschef i familjen så faller det på mig att ta med ett lir som tar max en timme att spela och som låter kroppen koncentrera den största delen av sin energi på tarmen. Vad passar då bättre än att testa Årets vuxenspel 2013? tänkte jag och tog med Las Vegas till årets Kalle Anka-stund.

Las Vegas är ett tärningsspel där man, efter att ha rullat sina tärningar, placerar ut dem på kasinon för att ta hem storkovan. Den som har lagt flest tärningar på ett visst kasino vinner den största potten där, men om flera spelare har placerat lika många tärningar på samma kasino så vinner igen. Det gäller alltså att försöka placera sina tärningar så att man säkrar pengar till sig själv, men samtidigt gäller det också att förstöra sina motståndares placeringar.

Av någon anledning kände jag mig lite extra energisk den här julen och bestämde mig därför för att utföra ett litet experiment på mig själv och mina släktingar. Ett spel prytt med en guldtärning drar nämligen ganska fort på sig negativa fördomar hos oss och guldtärningsvinnarna är, enligt vår erfarenhet, sällan spel värdiga att vinna några priser alls utom möjligen första pris i medelmåttighet.

Så, uppgiften jag gav mina släktingar var att sammanfatta sina förväntningar på spelet med ett enda ord. De fick vrida och vända på kartongen hur mycket de ville, men absolut inte öppna den. Efter att vi hade provspelat så skulle de sedan få kommentera hur spelet hade varit i förhållande till den förväntning de hade. Förutom kommentarer om att layouten kändes extremt felbalanserad så fick jag följande svar:

Kusin 1: ”Stokastiskt”. Här nickade jag glatt och låtsades att jag förstod vad han menade. I efterhand har jag tagit reda på att ett bättre ord för oss enkla bönder är ”slumpmässigt”. Skäms på dig Kusin 1 som har gått och blivit adel.

Kusin 2: ”Högstadieelevkvalitet”. Detta då riktat åt spelets skapare Rüdiger Dorn (som vi för övrigt snabbt döpte om till Rüdiger Porn eftersom det såg ut att stå så med ett visst avstånd till kartongen).

Bror Anders: ”Dåligt”. Anders förväntningar var, som ni hör, bottenlöst låga.

Martin: ”Hjärndött”. Nu stod det ju inte Alga på den har spelkartongen, men inte desto mindre förväntade jag mig att spelas av spelet och inte få bestämma någonting själv.

Frugan: ”Tärningsslump”. Hade Frugan varit en finare dam så hade hon alltså sagt ”tärningsstokastiskt” istället.

Spelreglerna lästes och lärdes samtidigt som tomtens julverkstad betraktades med blandad uppmärksamhetsgrad, och när julklappssäcken passerade månen var vi redo att börja spela. Bror Anders, som av hälsosjäl endast fick inmundiga trivseldryck (sjukhusterm) den här julen fick, av samma hälsoskäl, en irriterande bricka att slå sina tärningar på. Jag har full förståelse för att man vill halvligga när man har ett operationsärr från den ena hakan till stortån. MEN. Slamrandet mot den där brickan alltså. Rapapapapapapapapapapapapapapa-fågeln är ett milt irritationsmoment i jämförelse…

Nåväl. Vi hann spela två partier Las Vegas innan den gemensamma julen var slut och det var dags att kura ihop sig med respektive familj på olika håll. Vilka som vann de två partierna har jag faktiskt inte den blekaste aning om eftersom jag, trots brädspelandet, led av min matkoma. Eftersom spelet handlar om pengar antar jag dock att partierna vanns av Kusin 1 och Bror Anders eftersom de båda behagar vara anställda inom bankväsendet. Innan vi skildes åt hann jag dock intervjua släktingarna om hur Las Vegas hade stått sig i förhållande till förväntningarna:

Kusin 1 tyckte att man hade mer inflytande över spelet än han trodde, men konstaterade samtidigt att man ”egentligen bara följer ett logiskt tänkande där man luras att tro att man väljer. Ett fantastiskt alternativ till Yatzy!”

Kusin 2 uppskattade det lilla taktikmoment som fanns i tärningsplacerandet, men tyckte att det var tråkigt att vänta på alla tärningsslag. Hon uttryckte också förvåning över att spelet hade vunnit pris som årets vuxenspel eftersom det absolut inte var ett sådant. Årets familjespel hade passat bättre.

Bror Anders tyckte att inte att Las Vegas var lika dåligt som förväntat, men ändå inte bra. Det taktikmoment som finns uppskattades dock vilket höjde betyget något.

Martin (alltså jag) tyckte knappast att Las Vegas var särskilt hjärndött. Visst är det slumpen som avgör varenda tärningsslag, men det är trots allt ändå upp till en själv hur man hanterar tärningarna. ”Jag hade spelat det hela tiden om jag hade varit barn!”

Frugan konstaterade kort och gott att spelet innehöll lite mer tänk än vad hon hade trott.

Jag tror att jag själv var den som hittade flest positiva egenskaper i spelet (jag gillar ju dessutom tärningar) men alla var rörande överens om att Las Vegas ändå hade överraskat i positiv bemärkelse. Jag tycker själv att vårt andra parti var betydligt roligare än det första eftersom alla då verkade ha lagt sina negativa fördomar bakom sig och faktiskt försökte omfamna de taktiska delarna av spelet.

Säg såhär, det är absolut inget spel som kommer att spelas särskilt ofta på kusinträffarna, men det duger helt klart att fördriva en timmes Kalle Anka-jul med. Råkar man vara barn är det antagligen tvärtom; ofta spelat, men absolut inte på julafton när det finns annat att tänka på.