DSCF1260 by Jonas Nordlund (Licens: Creative Commons)
Plats: Utomhus! Ett spel: Monopol Fem firare + ett argt spädbarn: Björn, Frugan, Martin, Mikael, Sara och Hilda
Så var den plötsligt här, midsommaraftonen. Dagen då hela Sverige grillar barfota i snödrivorna kom och gick och lämnade oss med nya och omtumlande minnen. Bara det faktum att det var varmt ute skapade kaos (förra året var det ju 1 grad varmare på julafton (12 grader) än på midsommarafton (11 grader)). Skulle vi alltså kunna befinna oss utomhus hela kvällen? Skulle vi kunna bada i den svindyrt renoverade poolen? Svaret blev ja på båda frågorna. Jag tog genvägen genom poolen på min väg mellan köket och grillen flera gånger och man kan på det hela taget säga att de somriga inslagen får full pott det här året. Det vore väl själva f_n om julafton ska kunna bräcka 28 grader och sol…
Men nog om sommaren, grillningen och de bara benen. Allt det där är oviktigt jämfört med det faktum att midsommarafton är dagen då Midsommarpokalen går av stapeln. Varje år samlas vi, något motvilligt ska tilläggas, för att spela Monopol tills alla har förlorat utom en. Förra året tog Anders hem pokalen efter den mest våldsamma upplagan någonsin, så frågan vi alla ställde oss, nu när han hade lämnat walkover och åkt till Las Vegas, var vem som skulle ta hem det ärofyllda priset i år?
Det började inte så bra; förrädiska vindpustar gjorde att pengarna i den växande skattehögen i spelplanens mitt ständigt hotade att blåsa bort. Lösningen blev Mattias Concha, ni vet den där killen som är fotbollsexpert och pratar med ungefär samma dialekt som Zlatan? Eller, vem försöker jag egentligen lura? Ni är brädspelare och tittar så klart inte på fotboll. Det är bara undertecknad som är så vidsynt och kultiverad att jag finner intresse i båda, så här får ni en bild att relatera till:
Efter det grova påhoppet på er, kära läsare, känner jag mig i rätt sinnesstämning för att redogöra för Midsommarpokalen 2016. För det blev så klart en precis lika infekterad historia som vanligt.
Det började med att Sara, Mickes sambo, lyckades köpa i princip alla gator som fanns i hela spelet utan att göra av med några pengar alls (så kan det gå när man har en SFI-lärare som bank). Det irriterade mig något eftersom hon tidigare under kvällen hade förklarat krig mot mig genom att berätta att hon bara ville vara med och spela för att kunna jävlas med mig. Björn, som trots den här texten hade valt att återkomma, skrattade uppgivet åt att han inte lyckades köpa något av värde. Micke, som av oklar anledning valde att sitta i fängelse när alla gatorna såldes, log stolt över sin sambos superflyt samtidigt som han genom en okänd naturlag lyckades lägga beslag på vår hemby och spelets viktigaste gata, Vinslöv. Frugan hade så mycket sjå med vår gallskrikande dotter Hilda att hon inte märkte att hon inte hade lyckats köpa något förrän det var för sent och jag själv var i vanlig ordning sur över det mesta som pågick på spelplanen.
Så satt vi då där med de förutsättningar vi hade, rullade tärning och smuttade på Mickes fantastiska flädersnaps. Vis av förra årets våldsamheter försökte jag ganska omgående dra igång förhandlingar med den allsmäktige Sara och eftersom hon visade sig vara av ganska mild natur (eller ha ett bra affärssinne?) satt snart alla med några gator att bygga hus på. Förutsättningarna för ett trevligt Monopol-parti infann sig därmed och alla var vid relativt gott mod (utom Hilda). Hjälpte detta? Nej, vi hade nämligen en förrädare ibland oss; en förrädare vars enda uppgift var att söndra och förstöra tills dess att pokalen stod i prisskåpet bakom sjukhusets tvätteri i Kristianstad (alltså Micke och Saras boning).
Intet ont anande fortsatte vi vårt tärningsrullande och trots våra vilda försök att förhindra det tycktes alla pengar hamna på bordet framför Sara. Min ekonomi drabbades hårt av eländet och droppen föll när jag hamnade på en skatteruta och därmed blev skyldig Mattias Concha 1 miljon. Framför mig låg 970 000 kronor i kontanter, vilket självklart bidrog till stor skadeglädje hos alla utom Hilda som fortsatte att skrika. När Frugans tå försiktigt sökte min under bordet återfick jag dock styrkan, svepte min flädersnaps och… landade i Vilhelmina. Hade jag vetat att det skulle kosta mig 6 miljoner ytterligare hade jag så klart inte åkt dit, men det var bara att börja inteckna gator och stoppa ännu mer pengar i Saras bottenlösa plånbok. Kaos spred sig dessutom när Björn, till följd av ett skadeglädjeanfall, satte tänder, tunga och snaps i halsen och fick sin karaktäristiska andnöd där han låter som en svan. Det blev inte bättre av att Sara, mycket oväntat, visade sig låta precis likadant när hon skrattade åt honom.
Vårt hopp stod nu i att landa på Frivarvs-rutan där nyckeln till Conchas miljoner fanns (vi har nämligen en husregel som gör att den som landar där får alla skattepengar och ett frivarv). Många var vi som försökte men den som till slut nådde fram till den stenhårde fotbollsspelarens hjärta var Björn och vips så landade 14 miljoner på hans konto. Utnyttjade han detta? Inte ett smack, men i hans nyrikhetsrus lyckades jag få honom att ta över mina två intecknade gator (de två dyraste) mot två skitgator som jag sedan lyckades sälja till Sara för 10 miljoner. Det var en ruskigt dålig affär för alla utom Sara, men vad gör man inte för att få lite kontanter att bygga hus för?
Plötsligt avbröts spelandet av ett gallskrik i natten. Frugan upptäckte nämligen att vår hund Hjördis hade hittat en igelkott och på sant bulldogmanér försökte spela fotboll med den. Jag släppte genast allt jag hade för händer (vilken tur att Frugan höll i den nu tysta(!) Hilda) och rusade för att hämta en skyffel att skyffla bort den taggiga bollen med. Det var då han passade på, förrädaren. Samtidigt som jag kämpade mot den taggiga besten i trädgården hörde jag nämligen dämpade röster från trädäcket som jag, trots det öronbedövande väsandet från monstrumet, lyckades uppfatta säga: ”gör såhär” och ”så får ju du alla mina gator”. Skyndsamt lämpade jag ut piggsvinet ur trädgården för att avbryta ränksmidandet, men för sent.
Kort därefter gick Micke i konkurs gentemot banken, fick sina böter betalda av den kärleksfulla Sara, fortsatte således och landade till slut på Saras svindyra gator. Denna gång visade hon sig inte vara det minsta kärleksfull utan skinnade honom på allt han ägde med en blinkning. Vi andra förstod att planen hade gått i lås när vi såg Mikael blotta sina snusbefläckade tänder i något som antagligen skulle likna ett leende; som alla mina vänner har otäcka tendenser att göra hade han alltså slutligen sålt sin själ, sin heder och sin kropp till en kvinna.
Trots förräderiet bestämde vi oss för att, citat Björn: ”Blöda henne långsamt” (Sara reds. anm.). Det gick ganska bra till en början och trots att vi alla visste att det är orimligt osannolikt att hämta in stora underlägen i Monopol-möget vädrade vi morgonluft (bokstavligen). Dödsstöten kom dock när Anna, som hade fullt upp med den återigen gallskrikande Hilda, lät Micke sköta hennes tärningsslående. Jag har inga handfasta bevis här, men jag är säker på att han slog medvetet dåligt för det tog inte lång tid innan Anna hamnade på Saras gator och fick betala dyrt. Därefter slog han fram ett Chans-kort som tvingade henne att gå tre steg tillbaka och betala en gång till. Ännu en av oss hade fallit offer för den förrädiska Mickes oskyldiga nuna.
Jag ska inte tråka ut er med detaljberättelsen om hur det gick sen, men jag själv kom 3:a efter en, i mitt tycke, heroisk insats. Björn var den som var kvar näst sist, men eftersom han då föreslog att vi skulle utropa Sara till segrare i förtid diskvalificerades han och kom sist, allt enligt en nyligen instiftad Midsommarpokal-regel. Den nya regeln innehåller dock ett undantag som gör att han slutar näst sist eftersom smilfinkande förrädaräckel som Micke alltid kommer sist.
Hjärtligen och rörda av stundens allvar gratulerade vi så Sara till segern. Jag måste säga att det verkligen kändes skönt att ha förlorat mot henne efter den tidigare utsagon om att hon inte brydde sig ett dugg om vinsten utan bara ville retas med mig.
Var då detta roligt? Nej. Jag förstår verkligen inte varför den här traditionen finns överhuvudtaget, vem kan vara så urbota korkad att driva igenom det här varje år? På Spelglädjes Facebooksida (in och gilla!) fick jag en fråga om varför vi spelar Monopol, och när jag formulerade mitt svar om traditionens makt insåg jag att det nu är dags att skrota Midsommarpokalen som vi känner den. Jag har ju slutat att titta på Kalle Anka på julafton, så varför då hålla på att spela Monopol varje midsommar? Nä, nästa år får det bli något annat. Finans någon?
