Att skapa ett spel #3

Om världen hade varit en plats där man kunde lita på att saker skulle gå som planerat hade de här raderna inte funnits direkt under ovanstående inläggstitel. De flesta av er förstår förmodligen ingenting just nu, men ni som var med på Spelglädje under 2015 minns kanske Björns lilla ”Skapa-ett-eget-spel-artikelserie”? Det blev en Del 1 och en Del 2, men sedan avslutades det hela som Björns ambitiösa projekt i allmänhet gör, med ett diminuendo ut i den eviga upphördheten.

Är då detta ett försök att förminska Björn samtidigt som jag stolt utannonserar att jag själv har börjat knåpa på ett eget spel? Inte alls, jag skulle aldrig ens komma på tanken att ge mig på spelkonstruktion eftersom jag är väl medveten om mina, framförallt matematiska, begränsningar. Nej, det där med att koppla ihop avancerade sannolikhetsberäkningar med roliga teman låter jag bättre lämpade personer sköta, vilket osökt leder mig in på min ärade kollega Herr Baguette (han är lite fransk). Han har nämligen haft den ytterst goda smaken att svänga ihop Vendetta, ett maffiaspel i renaste Al Capone-stil. Hur han fick ihop liret övergår mitt förstånd fullständigt, men samtidigt ska man ju ha med sig att han har skrivit en avhandling om det svenska folkhemmet. På franska. Men han gillar inte Melodifestivalen. Ja ni hör, han är verkligen en speciell figur den där Herr Baguette.

Rent materiellt består Vendetta av resterna av ett gammalt TP, ett gäng plundrade RISK-pjäser och en mängd arbetsplatslaminerade brickor och kort. Artworken består av blyertskonst på grundskolenivå och spelplanen ramas in av den där poängräkningen som alla vi som har spelat ett Euro-spel känner igen. Det bör dock tilläggas att räkningen går motsols, men har man någonsin kört en Renault vet man ju att det är typiskt franskt att göra tvärtom.

Tvärtom eller inte, vi hade faktiskt riktigt roligt när vi spelade Vendetta i lördags. Herr Baguette hade utsett mig till spelledare med fullt ansvar för att både läsa reglerna och förstå dem. ”Det ska bli roligt att testspela med riktiga spelare, Vendetta har tidigare bara spelats med en massa fransmän som drack öl samtidigt” sa han och satte sig med armarna i kors och väntade på att alla pedagogiska regelsvagheter skulle blotta sig. Till en början kände jag mig ganska besvärad över att behöva ta ansvar över ett spel som någon annan vid bordet kände till bättre än mig, men snart blev jag varm i baskern och Herr Baguette fick övergå från att sitta tillbakalutad till att frenetiskt notera otydligheter och brister medelst bläckpenna.

Nu kanske det låter som att Vendetta var ett korthus som föll ihop så fort vi började skaka bordet lite, men så var det absolut inte. Både spelmekaniska och tematiska detaljer överraskade mig positivt och det tog inte lång tid innan jag faktiskt lyckades förtränga att det var en hemmagjord prototyp jag lirade. Som ni kanske anar av poängräknaren jag nämnde ovan så går det hela ut på att samla Respektpoäng (RP) på typiskt maffiavis. I min RP-jakt investerade jag i alkohol, droger, casinon och bordeller samtidigt som jag avlönade råbarkade gangsters för att skydda mina familjemedlemmar. Pizzerior, hotell och barberare landade på bordet framför mig samtidigt som jag frenetiskt försökte mörda motståndarnas familjemedlemmar med min alldeles för billiga yrkesmördare Mozart.

Just det faktum att man kunde anlita olika karaktärer för att hjälpa till att tjäna RP var en väldigt rolig detalj som kändes både logisk och tematisk. Ännu mer tematiskt var det att spelets konstruktion ständigt uppmuntrade hämndaktioner av alla de slag och man kan lugnt säga att Vendetta inte lämpar sig för lättstötta personer. Vet ni förresten vad en slickman är för något? Jo, i teorin är han en charmör som används för att först charma och sedan vanhedra en motståndares dotter. Jag skriver ”i teorin” eftersom Anders (ni vet, min bror) försökte ragga upp min dotter inte mindre än 7 gånger utan att lyckas. Det bör också nämnas att han investerade stora pengar i att hyra in spelets hårdaste yrkesmördare utan att lyckas med särskilt mycket i den vägen heller.

Fler roliga detaljer var Gudfaderkorten som plötsligt kunde framkalla bröllop, pokerturneringar eller bankrån med extremt höga insatser. Ovanpå det ingick en spännande draftingfas där Familjekort med diverse egenskaper fördelades. Vad sägs till exempel om kort som befriar någon ur fängelse via politiska kontakter, kort som tvingar motståndarna att gå på dop och begravningar, eller varför inte tilldela en nyss mördad familjemedlem ett sjätte sinne som gör att denne överlever mirakulöst? Sa jag att man kan köpa polisen och/eller guvernören också? Självklart kan man det…

Kort och gott kan man säga att Vendetta var ett gediget bygge maffiaspel som gav mersmak. Visst finns det en hel del saker att putsa på, men embryot till något riktigt finfint finns definitivt och jag kan bara hoppas att Herr Baguette tar tag i brödkniven och verkligen försöker skapa en färdig produkt en dag.

Hur vårt testspel slutade? Vi gick så klart in med inställningen att Herr Baguette skulle krossa oss andra fullständigt, men till min egen förvåning (och förmodligen Herr B:s också), befann jag mig i en ganska rejäl poängledning när spelet närmade sig slutet (Anders låg så klart sist). Där och då började jag faktiskt att tro på att jag hade chans att klippa självaste spelkonstruktören i hans eget spel och i ett sista försök att optimera mina chanser till vinst skänkte jag, via ett familjekort, 40.000$ till kyrkan i utbyte mot 7 RP. Tyvärr hade jag underskattat Herr Baguettes innehav av pengatvättar och andra tveksamma verksamheter och han gled förbi med några ynka poäng i sluträkningen, vilket irriterade mig våldsamt eftersom han därmed kunde upprätthålla sin obesegrade svit i Vendetta. Jag är förresten säker på att det döljer sig en poäng om mänskligheten i att droger och snusk lönar sig bättre än andlig verksamhet, men jag har svårt att sätta fingret på den.

Nåväl, efter tre och en halv timmes stenhårt speltestande lade vi det hela bakom oss och besökte den lokala pizzerian. När vi satt och glufsade i oss som bäst frågade jag Herr Baguette hur lång tid det hade tagit att konstruera Vendetta. Han visste uppriktigt sagt inte, men berättade samtidigt att det inte brukar ta särskilt lång tid för honom att gå från idé till något spelbart och att det oftast har den goda smaken att bli ganska balanserat direkt. Enligt uppgift har det dessutom hänt att han har drömt ihop ett spel med regler och allt även om det är oklart vad det resulterade i. Påminn mig om att fråga honom om det på måndag.