Recension: Burgle bros

Speltyp: samarbetsspel, familjespel Antal spelare: 1-4
Speltid: 45-90 minuter Språk: engelska
Ålder: 12+ år Tillverkare: Fowers Games

Jag antar att ett barns uppväxt är något som påverkar i princip allt som sedan försiggår i det vuxna livet. Min uppväxt bestod bland annat av ordvitsar, handboll, Solstollarna och Jönssonligan och på det viset blev jag en förklädd Göteborgare med ett trasigt knä, tycke för bikiniklätt folk och en förkärlek för filmer och spel som handlar om omöjliga stölder. Det finns säkert en och annan som nu sitter och förbannar mina föräldrar för att de lät mig växa upp med ett så omodernt tv-utbud men NEWSFLASH: det utspelade sig förr i tiden, och jag kan liksom inte se skadan i att växa upp med citat som ”åttaåttaåttaåttaåttaåttaåttaåttaåtta”, ”det är väl ingen som stjäl en polisbil” och ”paljon lunta mutta ei taskulamppua”.

Men nog om detta och åter till ämnet, recensionen av Burgle Bros. Jag förstår att du har väntat, jag köpte ju det via Kickstarter redan 2015, lovade dyrt och heligt att recensera det under 2016 och skämdes över att jag inte hade gjort det 2017, men nu sitter du äntligen med recensionen framför dig. Uppspelt? Lite extra lässugen? Var inte det, det här är en högst ordinär recension om ett… ja, ganska ordinärt spel faktiskt.

I Burgle Bros ska 1-4 inbrottstjuvar hjälpas åt att smyga sig igenom tre våningsplan, tömma kassaskåpet på varje våning och slutligen ta sig upp på taket till den väntande helikoptern. Detta ska helst göras utan att utlösa några ofrivilliga larm, utan att bli upptäckta av vakterna och utan att någon ligamedlem blir gripen (upptäckt 3 gånger), hen spiller nämligen då ur sig precis allt till polisen och spelet är förlorat. Exakt hur detta ska, och inte ska, gå till är upp till spelarna, turen och förmodligen kommer också en störig chihuahua att ha en tass med i spelet.

Som synes (inte riktigt, men nästan) ovan består varje våningsplan av 4×4 slumpmässigt utlagda och dolda rumsbrickor plus ett antal väggar och det är nu upp till den väl förberedda tjuvligan att utforska platsen de befinner sig på. Ritningarna till byggnaden tycks nämligen ha varit så pass hemliga att allt som är känt om varje våningsplan är att det innehåller ett kassaskåp, en trappa uppåt och en väktare. Övriga rum man kan stöta på är bland andra atrium, diverse larmrum, laboratorier (med coola gadgets!) och toaletter; alla med specifika egenskaper att tackla.

Och så är det ju väktaren som rör sig på varje våningsplan att ta hänsyn till. Hen rör sig med hjälp av en korthög innehållande kort (ja!) med olika positioner i rutnätet och när väktaren har tagit sig till en angiven position vänds ett nytt kort upp och så vidare. Utlöses ett larm, vilket kan banditerna kan se till både omedvetet och med list, avbryts ordinarie rörelseschema och väktarens nya mål blir larmplatsen. På detta vis har spelarna alltid ett visst hum om var de kan röra sig någorlunda säkert, men ni förstår säkert också att här finns det slumpöverraskningar att vänta. Ju längre tjuvarna rör sig på varje våningsplan, ju mer oråd anar väktaren och ju fortare kommer han att röra sig, så tiden är verkligen av vikt.

När väl kassaskåpet är hittat är det dags för Sickan att träda in och göra sin grej. Minns du ”Finska sämskskinn, de sämska som finsk”? Underbart. Nåväl, själva kassaskåpsknäckningen sker med hjälp av en sifferkombination som bestäms av siffror på de rumskort som ligger vågrätt och vågrätt i förhållande till kassaskåpsbrickan. På så vis tvingar spelet tjuvligan att utforska stora delar av varje våningsplan även om de skulle ha turen att hitta både kassaskåp och trappan tidigt, vilket så klart är bra spelmekaniskt, men också bra spänningsmässigt för en utforskarjunkie som undertecknad.

Förutom högen med händelsekort, som jag tänkte lämna därhän i den här texten, var det där Burgle Bros i ett nötskal i storlek med… lådan till Burgle Bros faktiskt, för den är inget annat än fantastiskt designad. Den är till att börja med på millimetern anpassad till komponenterna, men vad som gör den så fin i mina ögon är att den kommer i form av ett höghus att använda i spelet. När (om) någon av spelarna tar sig upp till taket är det nämligen ovanpå lådans helikopterplattform man ställer sig och även om det kan tyckas vara en struntdetalj så skänker den i alla fall mig en härligt tematisk känsla.

Spelmässigt så kommer ni som någon gång har spelat Forbidden desert eller Forbidden Island att känna igen er i Burgle Bros. Trots tema, ett gäng roliga händelsekort och skojigt kassaskåpsinnehåll så är det nämligen ett ganska torrt och matematiskt spel. Missförstå mig rätt, det är absolut inte tråkigt, men man spenderar mer tid på sannolikhetstänk än rysk kaviar och glamour om jag säger så.

Som samarbetsspel betraktat tycker jag att Burgle Bros är både spännande och utmanande. Det är absolut inte lätt att klara sig igenom de tre våningarna och allt som oftast går saker inte riktigt som man har tänkt sig. Rumsbrickorna kan blanda sig på ett diaboliskt sätt, vakten kan tyckas vara bestyckad med målsökande attiraljer och när allt väl går enligt plan så visar det sig att ett av kassaskåpen innehöll en… chihuahua. Som skäller. Man får helt enkelt ibland en känsla av att spelet besitter någon sorts sjätte sinne för vad vi tjuvar och banditer vill syssla med och det tycker jag, även om det är både olyckligt och besvärande när det sker, är bra egenskaper i ett samarbetsspel.

Något skydd mot alfaspelare, som försöker styra sina kamraters drag, finns inte i Burgle Bros utan här får man lita på sunt förnuft och social kompetens. Samtidigt som jag skrev det insåg jag att vi lever i nådens år 2018 och de där båda egenskaperna är extremt ovanliga, men samtidigt vill jag tro att vi brädspelare håller en lite högre nivå. För det gör vi väl? Eller är det tvärtom? Ah, klyschor är så förvirrande!

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att Burgle Bros är ett gediget och trevligt samarbetsspel utan att för den sakens skull vara något extraordinärt. Äger man redan Forbidden desert ser jag egentligen ingen större anledning att skaffa det här också om man inte, som jag, är lite svag för att stjäla saker utan att behöva oroa sig för följderna. Burgle Bros godkännes ändock med beröm!