Allt började med ett virus, en researtikel i en kvällstidning jag helst inte nämner och den spontana frågan:
”Kan vi inte åka till Höga kusten i sommar?
Svaret blev ja och bara några dagar senare stuvade jag in Frugan, Meepeln och mig själv i bilen i jakt på E4 norrut. Man kunde riktigt ta på spänningen; jag själv hade aldrig varit i Norrland (om inte Bollnäs räknas) och nu var jag oerhört nyfiken på om alla fördomar jag hade skulle besannas. Dessutom, från Höga kustens slut i Örnsköldsvik är det ynka 1 timme och 23 minuters färd till Umeå och var och varannan brädspelares heliga graal: Worldofboardgames. Eftersom de långa avstånden är lite kortare i Norrland, 1 timme och 23 minuter är bara ett stenkast där uppe, bestämde jag att vi ville åka dit. Frugan… accepterade. Meepeln hade inte något val eftersom hon bara är 4 år.
Det första stoppet blev hos Frugans syster i Sundsvall. Där fick vi prova på typiskt norrländska aktiviteter som att akta oss för helikopterstora myggor, röka kött och dricka ur kåsa. Vi hade också det stora nöjet att få komma ut på hjortronplockning, vilket undertecknad hade sett mycket fram emot.
Tyvärr visade det sig vara rejält besvärligt att hitta en myr som inte redan var länsad. Ryktet om att det skulle komma skånska bärplockare hade satt fart på både snöskor och larvfötter och ursprungsbefolkningen verkade ha gått man ur huse för att snuva oss på guldet. Som tur var hade Frugans syster både terrängbil och gott humör, så efter en del skumpande på vägliknande sprickor i skogen fick vi äntligen napp. Pulsande genom snön fyllde vi våra hinkar med hjortron samtidigt som vi kämpade ner både isbjörnar och folkilskna älgar med krattor. Till en början var jag lite förvånad över sättet att kratta, men fick snart lära mig att krattor inte används till annat i Norrland eftersom det aldrig hinner utvecklas något lövverk på sommardagen.
I övrigt hann vi med att vakbada i Ljungan (tyvärr fick jag inte användning för min brassestol) och jag fick också åka på en vacker sightseeing-slädtur där vi bland annat passerade ett stort isslott som tidigare hade tillhört mannen som uppfann Fjällräven. Jag blev så inspirerad av alla naturupplevelser att jag bestämde mig för att ta en joggingtur längs det lokala elljusspåret som enligt uppgift bara var ”lite kuperat”. Sanningen var givetvis en annan och jag skulle närmast vilja likna upplevelsen vid bergsklättring/utförsåkning i vertikal puckelpist medelst joggingskor storlek 45 (och pälsmössa). Dessutom var luften tunn.
Jag förstår om ni är ivriga att komma fram till Umeå, så jag ska inte tråka ut er med hur vi fick köra bil över packisen vid Höga Kusten-bron (vägarbete) eller hur luften nästan tog slut på utsiktsplatsen vid sagda bro eftersom människorna som stod där ideligen sj:ade på inandning. Jag bryr mig heller inte om att nämna att människorna i Norrland är kortare och att det enda som växte norr om Stockholm var prillorna och antalet drivande hjul på varje fordon.
Nåväl, Umeå var det. Väl där slogs jag av vilken fantastiskt vacker stad det är. Umeälven, björkarna och en riktigt mysig stadskärna fanns att njuta av och jag blev omedelbart förälskad (i min fru också). Saken blev inte sämre av att jag hade stämt träff med Måns på Worldofboardgames och vi spenderade några timmar på avslappnat och allmänt gott prat vid älven, förenade av vårt gemensamma intresse för brädspel.
Jag ska ärligt säga att jag överväldigades av gästfriheten jag möttes av när jag träffade Måns. Vi hade bara haft mailkontakt tidigare (Umeå ligger ju trots allt 120 mil från Tosteberga) men trots det bjöd han både på sig själv, anekdoter och en fullskalig rundvisning av butiken (jag har varit på lagret!). Till och med Frugan och Meeplen trivdes i butiken och gick glatt runt och tittade, lekte med tärningar och byggde med klossar medan jag spenderade närmare 3 timmar på att nörda och socialisera.
Självklart lyckades Måns också, via en privat demonstration, sälja på mig ett spel jag egentligen inte hade tänkt köpa. Skyjo åkte ner i påsen bland allt annat jag var tvungen att äga, samtidigt som jag hade fullt upp med att småprata med Tomas ”Conradargo” Engström som för övrigt visade sig vara precis lika trevlig som han ser ut (och låter).
På väg ner för backen mot Skåne såg jag också, av bara farten, till att besöka Gävle och Mattias på Spelexperten. Stärkt av succén vid polcirkeln argumenterade jag för Frugan att jag bara behövde köpa några spel till och att jag hade hört att industriområdet i Gävle var extra vackert på sensommaren. Som den fantastiska Fruga hon är låtsades hon köpa mina argument och lät mig både hållas och hålla på att försätta mig i personlig konkurs.
Och nu sitter jag här och skriver på Spelglädje igen. Varför? Ja, ska man rikta sitt tack någonstans ska man definitivt börja uppe i Umeå och fortsätta i Gävle. När vi körde E4 söderut sprutade inspirationen ur öronen på mig och jag kunde inte sluta tänka på hur roligt det hade varit att börja skriva om spel igen. Så nu gör jag det. Vill du veta ännu mer om varför du utsätts för Spelglädjes återuppståndelse finns filmen jag och Björn knåpade ihop härom veckan att förfasas över.
Fördomarna om Norrland, undrar du? De infriades så klart inte. Allt är som hemma däruppe, bara lite längre bort.
