Recension: Ski Tour: Biathlon

Speltyp: sportspel, familjespel, tärningsspel
Antal spelare: 2-5 Speltid: 30-85 min
Ålder: 8+ år Tillverkare: Tea Time Productions
Ski Tour: Biathlon på Boardgamegeek

Det finns konstiga sporter och så finns det konstiga sporter. Ski Tour: Biathlon gestaltar den kanske konstigaste av dem alla: skidskytte, tävlingsgrenen som med stor sannolikhet uppfanns ungefär såhär:

En lätt ihopsjunken men samtidigt mycket viktig chef vid namn Blatter går med tunga steg genom en av Stora sportpåhittarkontoret i Bryssels långa korridorer. Han plågas, mår dåligt och känner sig besvärad ty han har fått i uppgift att uppfinna en ny sport. Han saknar inspiration, vilja och faktiskt också kompetens eftersom han, liksom alla sporthöjdare, har mutat och korrumperat sig till sin position. Han som egentligen bara var sugen på flärd, billig sprit och regelbunden konsumtion av preventivmedel har fått en riktig arbetsuppgift och är nu på väg att avslöjas som den bluff han är.

I andra änden av samma korridor kommer praktikanten Infantino. Han har fått i uppgift att flytta den analoga förteckningen över alla världens idrotter från Arkiv 1 till Arkiv 2, och eftersom han just denna dag råkade försova sig springer han (så gott man nu kan springa med halva internet utskrivet i famnen).

Viktig chef med uppgift, praktikant och många papper möts. Kollisionen blir våldsam. Svordomar och ursäkter blandas med ett och annat bröl. En från pannan svårt blödande Blatter tar sig åt hjärttrakten till. Ett liv av högmod, vällust och allmänt frosseri tar slutligen ut sin rätt och han faller död ner på den handknutna mattan. Infantino, som redan kan en hel del om att smita undan ansvar, samlar ihop alla pappren och försvinner i natten (fast att det var dag).

Kvar under Blatter ligger två papper: gevärsskytte och skidåkning.

---

Ski Tour: Biathlon är alltså ett spel om skidskytte där spelarna styr varsin skidskytts öden och äventyr både i skidspåret och på skjutvallen. Till sin hjälp(?) har de 10 tärningar och 6 vallabrickor att manipulera sina tärningar med. Den tävlande som med hjälp av sagda attiraljer lyckas korsa mållinjen först står som stolt guldmedaljör och segrare.

Spelet är indelat i två huvudsakliga faser:

I förberedelsefasen slår varje deltagare hälften av sina tillgängliga tärningar och placerar ut dem på sitt spelarbräde (se bild nedan). Tärningar numrerade 1-4 läggs i respektive kolumn, 5:or läggs i den kolumn med flest tärningar och 6:or placeras antingen i den översta horisontella raden eller i sprintkolumnen.

I tävlingsfasen väljes en kolumn av tärningar och skidåkaren flyttas lika många steg som det fanns tärningar i kolumnen (eventuella 6:or räknas bara med om kolumnen i övrigt var full). Om man önskar kan man använda flera kolumner i samma drag, men det kostar då extra energi som regleras med hjälp av hjärtmarkörerna till höger på brädet.

Befinner man sig på skjutvallen, stället där de tävlande avbryter sitt skidåkande för att plötsligt ägna sig åt skytte, representerar tärningarna istället skott och för att få åka vidare måste man skjuta fem gånger. Skotten skjuts med hjälp av fyra andra tärningar, en för varje energifärg (grönt, gult, rött och blått) och vilka man ska använda avgörs av de energiförutsättningar man har. På bilden nedan slog jag alltså två röda, en gul och två gröna tärningar där de röda har högre sannolikhet för bom (miss i skidskytte) än de gula och så vidare. Detta simulerar på ett enkelt sätt att ju tröttare man är, desto svårare är det att skjuta bra. (energiförutsättningarna på bilden nedan är för övrigt ett regelbrott, men jag skyller på att bilden är tagen i utbildande syfte)

Varje bom belönas med straffrundor där skidåkaren tvingas åka ett eller flera varv i en rondell i anslutning till skjutvallen.

Om så önskas går det, när som helst under sin tur, bra att använda en av vallamarkörerna som ligger uppradade under spelarbrädet. Dessa kan exempelvis låta dig använda bonustärningar eller skjuta om missade skott. En intressant hake med vallamarkörerna är att de måste användas utifrån och in (från höger eller vänster) på brädet, vilket gör att det finns god anledning att tänka efter både en och två gånger när de placeras innan loppet.

Där, mina vänner, har ni Ski Tour: Biathlon i all sin märkliga skidskytteprakt och jag är glad. Glad att en så märklig sport finns och glad att det finns ett brädspel som representerar på ett så kärleksfullt sätt. Spänningen, trängseln i spåret och jublet när man skjuter fullt finns där liksom känslan av att tävla. Har du någon gång spelat Flamme Rouge så kommer du att känna igen den behagliga(?) känslan av att jaga och jagas.

Och handsvetten sen. Handsvetten! Jag har aldrig skidskjutit på riktigt, men jag inbillar mig att jag i alla fall har fått en liten aning om hur det är att glida in till fjärde skyttet, bara ska skjuta hem segern och då upptäcka att någon har smort in allt med matolja och satt mig på en centrifugerande tvättmaskin.

Tärningarnas inblandning och betydelse i spelet kan förmodligen vara en vattendelare för en del. Även om man kan påverka med hjälp av vallabrickor så har det naturligtvis väldigt stor betydelse att man slår ”bra” med både tävlingstärningar och skyttetärningar om man vill vinna. Samtidigt, för mig blir tärningarna ett ljuvligt spänningsmoment och är man bara förberedd på slumpens skördar menar jag att de gör tävlandet både bättre och mer spännande. Man ska heller inte glömma att ”dåliga” slag kan användas till att bygga bra kolumner om man bara har lite tålamod och tänker strategiskt.

Även i spåret finns det små strategiska godbitar att ägna sig åt. Beroende på hur man placerar sig i förhållande till övriga åkare finns det möjlighet till både gratis extrasteg och blockeringar som dränerar motståndarnas energi. Här är tävlingskänslan stark och jag har väldigt roligt när jag försöker räkna ut hur jag ska flytta min åkare för att skaffa mig fördelar.

Jag gillar också systemet för energi och hur det påverkar både åkning och skytte. Dränerar man sin åkare mycket genom att vara snabb och forcerad i skidspåret riskerar hen att skjuta dåligt och generera straffrundor. Balansgången som uppstår här är både intressant och rolig och skapar känsla av att skidskytte både är uthållighets- och skicklighetsidrott på ett bra sätt.

Produktionsmässigt och pedagogiskt tycker jag att det finns några saker att jobba på och det är väl där jag har mina enda riktiga klagomål. Ski Tour: Biathlon är absolut inget svårt spel, men reglerna är inte riktigt så tydliga som jag hade önskat. Likaså tycker jag att vallabrickorna kunde varit bättre förklarade och exempelvis skjutvallsbrickorna på banan kunde ha förklarande grafik gällande bom och straffrundor. Och varför passar inte spelarbrädena i inserten som medföljer spelet? Samtidigt, det här är saker som följer med att konstruera spel och regelhäften för första gången. Lärdomar dras och nästa gång blir det säkert bättre.

Sammantaget tycker jag att Tobias Olsson, som spelets svenske konstruktör heter, har lyckats riktigt bra med Ski Tour: Biathlon. Det är slumpigt men samtidigt strategiskt och jag tycker att nerven från skidskyttet genomsyrar varje lopp fint. I mitt sällskap har det tidigare varit Flamme Rouge som har gällt, men från och med nu kommer Ski Tour: Biathlon alltid att vara ett alternativ när det är dags att sporta i brädspelsform.