Speltyp: familjespel Antal spelare: 2-4 Speltid: 45 min Ålder: 10+ år Tillverkare: Schmidt Spiele Länk till Quacks of Quedlinburg på Boardgamegeek
Jag gillar kapten Haddock. Faktum är att han är en av mina favoritkaraktärer genom alla tider. Hans varma hjärta kombinerat med konstant kreativt svärande träffar liksom mitt i prick. Kvacksalvare är ett ord jag tänker mig att han skulle kunna använda i syfte att förolämpa och därmed är det ett ord jag gillar. Jag vill vara en kvacksalvare för jag vill att kapten Haddock plötsligt ska dyka upp och förolämpa mig. Det gör han så klart aldrig, men alla påhittade gudar ska veta att jag har gjort ett tappert försök genom att kvacksalva järnet i sommar i samarbete med Quacks of Quedlinburg.
Hur jag har kvacksalvat? Med armarna mättade av mjölksyra har jag asat min gjutjärnskittel, mina receptböcker och en säck högst tvivelaktiga ingredienser till medeltidsmarknaden i Quedlinburg för att sälja finfina brygder. Kom och köp, tänt var det här! Det hör så klart till kvacksalveriets ädla konst att chansa lite och det är här tema och spelmekanismer i Quacks of Quedlinburg gifter sig som burkbea och grillat. Låt mig förklara.
Varje spelare har en kittel och en dragpåse med ingrediensbrickor och det är med hjälp av dem som själva magin sker. Brygden blandas på så vis att man drar brickor ur påsen och placerar dem i virveln med början i mitten för att ta sig så långt ut mot grytans kant som möjligt. Ingrediensbrickorna är numrerade med hur många steg framåt i virveln de ska läggas och det är bara att ösa på tills… ja, för det finns så klart en hake. Tyvärr har någon, oklart vem, lagt ned vitlök i påsen och så fort vitlöksbrickornas stegsumma överstiger sju så… BOOM! Explosion! Vilken jädra smäll! Detta bör givetvis undvikas då en grytsprängning mitt på marknadsplatsen är farligt, pinsamt och mest av allt dåligt för affärerna; folk tenderar nämligen att uppröras när de stänks ned och skållas av oidentifierat grejs.
Beroende på hur långt fram i virveln man tar sig, och kanske mest om man har sprängt sin gryta eller inte, erhåller man därefter välförtjänta belöningar i form av rubiner, poäng och pengar att handla fler tveksamma ingredienser för. Det är någonstans här som jag menar att Quacks of Quedlinburg går från småkul till otroligt jätteroligt. När man slänger nyinköpta kråkskallar, rötter och svampar i sin kittel kan man nämligen räkna med nya spännande effekter som underlättar och omväxlar hopkoket på ett ytterst behagligt sätt. Här finns alltså ett roligt litet påspussel att lägga och lyckas man med det så kan man, med hjälp av enklare sannolikhetsberäkningar och kedjeeffekter ingredienserna emellan, uppnå en så finfin viskositet i brygden att man tar sig ända ut till kittelkanten. Detta är givetvis något som bara de bästa och skickligaste kvacksalvarna lyckas med, men det är alltid lika roligt att försöka. Orkar man inte med pussel så går det givetvis också att köra med samma strategi som när du plundrade pappas spritförråd i tonåren: blanda lite slumpmässigt bara, det blir garanterat potent.
Skulle man sedan tycka att ingrediensernas effekter är tråkiga, eller bara söker lite omväxling, så medföljer fler receptböcker där geniknölarna ställs inför nya kluriga utmaningar. Möjligheterna till variation i Quacks of Quedlinburg är därmed i det närmaste oändliga. Och ja, jag vet att jag tog i nu men jag orkar inte, fast mest vill inte, räkna på antalet möjliga kombinationer. En mindre ansträngande matematisk beräkning gör dock gällande att efter totalt 8 omgångar av ivrigt, panikartat och svettigt blandande koras kvacksalvaren med flest poäng till segrare.
Jag är ärligt talat besviken på mig själv. Under Spelglädjes 2-åriga uppehåll gick Quacks of Quedlinburg, 2018, och vann prestigefyllda Spiel des Jahres utan att jag märkte ett dugg. Det svider liksom att jag, som älskar att läsa om nya spel, har missat ett så roligt och lagomt familjespel fram till 2021. För det här är roligt. Jätte, jätte, jätteroligt och allra roligast är det när man själv, eller kanske helst någon annan, är på gränsen till att vitlöksspränga sin gryta och drabbas av vilja, lust och behov att dra fler brickor ur påsen. Ibland går det vägen, men minst lika ofta exploderar hela rasket i ett moln av svordomar och gapskratt.
Vidare tycker jag att det medeltida kemitemat med alla sina konstiga ingredienser och effekter är otroligt charmigt. Alchemists, ett spel med ett liknande tema men med tonvis av extra tankevikt, står tyvärr alldeles för orört i min samling på grund av sin komplexitet och ganska långa startsträcka. Quacks of Quedlinburg lider inte av samma problem och jag skulle inte tveka att plocka fram det ens om sällskapet vore helt oerfaret spelmässigt. Utvecklarna har dessutom, på ett lika enkelt som genialt sätt, byggt in en mekanism där spelare som ligger långt efter poängmässigt erhåller fördelar som hjälper dem att komma ikapp. Räkna därför med att stackars Herr Baguette, som så klart ligger sist eftersom han är jättedålig på spel där man ska dra saker ur påsar, plötsligt kan ta jättekliv framåt i poängräkningen.
Dra saker ur påsar var det förresten. En väldigt stor del av det ungefär timslånga marknadsbesöket består av just det och gillar man inte påsdragande så kommer man inte att gilla Quacks of Quedlinburg heller, så är det bara. Själv njuter jag i fulla drag av den tyska grytrouletten samtidigt som jag är konstant irriterad över hur dåligt min genialt uppbyggda påse resulterar. För så är det ju givetvis. Det kvittar hur omsorgsfullt man har preppat ingredienser och hur goda oddsen är, gryt%#% sprängs plötsligt ändå och så sitter man där, utskrattad och täckt av allsjöns gojs. Men det är ju där den stora styrkan finns, mina vänner. Quacks of Quedlinburg glänser som allra vackrast när man förstår att inget är idiotsäkert och istället låter kampen mellan förnuftet och viljan att gambla få fria tyglar.
Något att klaga på då? Ja det skulle ju i så fall vara att den slump som gör Quacks of Quedlinburg så bra ibland också gör det… väldigt, väldigt frustrerande. Det gör ont, i alla fall i mig, de gånger oturen visar sin fula nuna så många gånger under samma parti att det liksom känns lönlöst att ens försöka kämpa emot. Vidare är påsarna man drar ur av ett sådant material att brickor ofta försöker (och lyckas) gömma sig i något av hörnen.
Skrev jag förresten precis att jag tror att ingrediensbrickorna har egna viljor? Jag tror inte. Jag vet att de har egna viljor. Ofta trotsiga sådana. Ja ni märker, Quacks of Quedlinburg har engagerat mig mycket och jag tror att det kommer att engagera dig också. Bli därför inte förvånad om du, en helt vanlig speldag och på fullaste allvar, sitter och försöker använda omvänd psykologi på en tygpåse. Du är härmed varnad.
