Speltyp: strategispel, samarbetsspel, äventyrsspel
Antal spelare: 1-4 Speltid: 30-120 min
Ålder: 12+ år Tillverkare: Cephalofair Games
Designer: Isaac Childres
Gloomhaven: Jaws of the lion på Boardgamegeek
Om vanliga Gloomhaven framstår som en stor klumpeduns som du inte har en aning om hur du ska närma dig, finns lösningen i Jaws of the lion. En mindre, snällare kompis som håller dig i handen och hjälper dig att komma igång med spelandet. En långhårig taxvalp istället för ett bergatroll. Jaws of the lion funkar på det stora hela som originalspelet men med mindre av allt: färre scenarion, färre karaktärer, enklare regler – och förstås också en lägre prislapp.
Jaws of the lion är ett utmärkt spel om man vill prova på hur Gloomhaven-världen funkar. Köper man till löstagbara klistermärken (eller bara låter bli att sätta fast dem och istället noterar på annat sätt vilka scenarion man har klarat respektive låst upp) är det bara att sälja det när man är klar och vill gå vidare till klumpedunsen. Förutsatt att det visar sig att man gillar det här med att vara en fattig och trött legosoldat som kämpar sig fram inne i staden Gloomhaven, bland kletiga kloaker, kultmedlemmar, muterade råttor och andra vidunder. Eller så nöjer man sig med att bara spela det här lite mer överkomliga (sett till såväl tid som pengar och förvaringsutrymme) äventyret.
Därmed inte sagt att det enbart är till för de som är nya inför detta – mitt hushåll köpte Jaws of the lion när vi nästan hade spelat klart originalspelet, för att vi ville ha mer av samma vara. Om man växlar mellan de båda spelen bör man dock vara uppmärksam på att det finns vissa regelskillnader. Det kan förstås upplevas som lite simplare om man är van vid vanliga Gloomhaven, men det gäller framförallt spelets första fem scenarion som fungerar som en introduktion där svårighetsgraden stegvis ökas. Resterande del har definitivt tillräckligt med utmaningar och överraskningar för att den mest härdade legosoldat ska känna sig nöjd. Tanken är naturligtvis att man ska spela det här innan klumpedunsen. Men vad ska man göra, när scenariona börjar ta slut och man mer än något annat längtar efter att återigen få ge ett gäng ludna zombieskelett på moppe..? (Det här utspelade sig innan Frosthaven – Gloomhavens uppföljare – släpptes.)
Precis som i storklunsen väljer man en karaktär att spela och tillsammans med sina medspelare tar man sig an olika scenarion där man möter skurkar och monster. Det finns 25 scenarion men eftersom historien förgrenar sig kommer man inte att spela alla. Jämfört med Gloomhavens 92 möjliga scenarion upplever jag dock det här som en fördel – det är lättare att komma ihåg bakgrundshistorien eftersom den är mer tajt och det inte tar lika lång tid att spela igenom allt.
I spelet finns endast fyra karaktärer. Men om sanningen ska fram är en av dessa, Demolitionist, en pytteliten varelse som med sitt ingenjörskunnande och sina långa fingrar kan bygga alla möjliga sorters avancerade maskiner och luriga fällor, kanske min favoritkaraktär i hela Gloomhaven-världen. När ens karaktär når level 5 väntar en överraskning som är specifik för var och en och Demolitionists överraskning var otroligt rolig och helt i linje med de personlighetsdrag jag föreställer mig att den lille rackaren har.
Själva spelsättet känns igen. Varje gubbe, eller rättare sagt: varje ingenjörsspoling, yxgubbe, rödluva och shamangumma, har sin egen uppsättning kort som man spelar ut under spelets gång för att bestämma vart man ska gå och vilka attacker eller andra handlingar man vill göra. Till skillnad från i originalet pusslas dock inte spelplanen ihop av brickor, utan varje scenarios karta är uppritad i en scenariobok. Fördelen är att det går snabbt att börja spela. Nackdelen är att miljöerna inte blir lika uppslukande när de har spiralrygg i mitten och sidnummer…
Även om en hel del detaljer skiljer sig åt, finns det mesta av det som jag älskar med Gloomhaven här: det strategiska i att välja hur man ska spela ut sina kort (i bokstavlig betydelse) och i vilken ordning; spänningen i att ta sig an nya uppdrag med olika monster och varierande svårigheter; glädjen i att få döpa sin karaktär och lära känna hen samt lagkänslan i att samarbeta med sina kollegor mot de mörka makter som härjar i en fiktiv stad, som efter några uppdrag inte alls känns särskilt fiktiv längre.
Apropå att döpa sin karaktär var jag mycket nöjd när jag hade döpt min Red Guard till Roland, efter en vag minnesbild från min ungdom, när jag uppvaktades av riddare på vita springare på löpande band, nej nu drömmer jag igen, jag menar när jag pluggade litteraturvetenskap och läste om den tappre riddaren Roland i dikter från 1100-talet. Jag var inte lika nöjd med valet efter det andra scenariot, där det avslöjades att superskurken i spelet heter… just det, Roland. Jag fick döpa om min rödluvevakt till ”Roland den gode”.
För att vara det som det är – en Viktväktarversion av Gloomhaven – är Jaws of the lion otroligt bra utformat. Spela det precis som du vill, innan Gloomhaven, utan Gloomhaven, eller om du är lika galen som jag: parallellt med Gloomhaven.
