Speltyp: familjespel, kortspel
Antal spelare: 2-5 Speltid: 10-45 min
Ålder: 7+ år Tillverkare: Privat utgivet
Designer: Roger Tell, Daniel Önnerby
Oh so fluffy på Boardgamegeek
Observera: Den version av Oh so fluffy som är recenserad nedan är alpha-versionen. Spelet, regler och utseende kan alltså förändras över tid.
Tänk att få ge ut ett alldeles eget spel. Det har Roger Tell och Daniel Önnerby nöjet att få göra och här sitter jag och ska tycka saker om deras alster. Jag har lite bekymmer med hur jag ska lägga upp min text, ärligt talat. Jag, som är 42 år och trött, tycker nämligen en sak och jag, som också (i alla fall i tankevärlden) har nära till barndom, tycker en annan. Så… det här kan bli spännande. Fast först: regler.
Oh so fluffy är ett kaotiskt kortspel som är precis så lättlärt som kaotiska kortspel bör vara. Spelets mål är att lägga ner 5 stycken likadana, fluffiga varelser (table cards) framför sig på bordet och den som lyckas med det utan att omedelbart stoppas, vinner. Det enda som behöver hållas reda på för att komma igång att spela är själva spelflödet och att det finns tre sorters kort, table cards, action cards och instant cards. I princip alla andra regler står på korten och kan läsas och förstås i flykten. Skulle oklarheter ändå uppstå innehåller reglerna några förtydliganden. Flödet är sedan som följer:
- Dra ett kort från högen
- Spela ned ett table card på bordet (eller vänd på ett så att det inte längre ”räknas”)
- Spela ut ett action card eller dra ett kort till från högen
- Instant cards kan spelas när som helst. Till och med när det är någon annans tur. Roligt!
En del av skojet och kaoset är att om man inte gör sakerna i ovanstående ordning så brinner de inne på ett ytterst irriterande och skrattretande (när andra drabbas) sätt. En annan viktig detalj är att om tre eller fler likadana table cards är nedspelade (och uppvända!) framför någon så ger deras blotta existens fördelar till motståndarna. Tre stycken av den fluffiga enhörningen nedan ger exempelvis de andra möjligheten att kasta något av sina kort för att dra ett nytt. Sånt får en att tänka två gånger innan man spelar ut det tredje kortet eller överväger att vända upp/ned ett som redan ligger, vill jag lova.
Därutöver är det svårt att tänka när man spelar Oh so fluffy. Eller, tänker gör man ju men det är svårt att få någon som helst kontrollerad effekt på tänkandet. Inte sällan finner man sin episka plan grusad av att någon störig rackare tvingar en att kasta alla sina kort eller sitter på orimlig mängd instant cards som stoppar nyss spelade kort. En liten favorit är att använda sig av kortet ”Impersonation” som låter en ta kontroll över en motståndares hand och spela den som sin egen. Sånt känns bra.
Vad tycker jag då om Oh so fluffy? För att inte uppmuntra min schizofreni allt för mycket så delar jag upp det hela i epoker:
Martin som är 42 år och trött
En omgång Oh so fluffy kan vara länge. Det står 10-45 minuter som angiven speltid, men vill det sig riktigt illa så kan det, likt ett parti Munchkin, dra iväg längre än så. Jag och mina vänner har otroligt roligt när vi spelar… i ungefär 15 minuter, sen känner vi att det räcker och är nog. Det som följer därefter är repetitivt, jobbigt och nästan lite irriterande. Vi vill ha lugn, ro och lite kontroll!
Oh so fluffy har en del gemensamt med Exploding Kittens, vilket är ett annat kortspel jag inte orkar med. Det går sällan att försvara sig särskilt länge innan man skoningslöst drabbas av ett helt batteri olycka. Sånt är bara roligt en gång. Kanske två om det drabbar en motståndare.
Att vinna ett parti Oh so fluffy är förknippat med lättnad snarare än glädje. Att någon lyckas med konststycket att lägga ner 5 table cards och därefter behåller dem i den svärm av elaka instant cards som följer är förknippat med både tur, ångest och eventuellt också helande drycker. När jag lyckades med ovanstående sist vi spelade sa Björn: ”Tack Martin, för att du vann!”. Björn har aldrig sagt så förut.
Jag har svårt att känna glädje i ett spel som inte lockar mig till engagemang. I Oh so fluffy vet jag att jag i princip inte kan kontrollera någonting, så jag finner ganska snabbt att… jag inte bryr mig ett dugg om hur det går. Strategiskt slår jag på den som är närmast segern, (tie breaker: den som har fulast ansikte = Björn) och sen är det bara att hoppas att jag själv lyckas blitza mig till segern på något mirakulöst sätt.
Martin som har nära till barndom
En omgång Oh so fluffy kan vara länge. Det står 10-45 minuter som angiven speltid och jag tycker att det är roligare ju längre det pågår. På så vis kan spelet vända flera gånger och osäkerheten om hur det kommer att gå leder alltid till skratt. Jag drar paralleller till mitt extremt expanderade Munchkin som jag finner stort nöje i att spela i flera timmar.
Oh so fluffy har en del gemensamt med Exploding Kittens, vilket är ett annat kaosroligt kortspel. Det är omöjligt att försvara sig mot attacker någon längre tid utan snart finner man sig hjälplöst skrattande åt eländet. Det är (nästan) lika roligt att drabbas själv som att se andra drabbas.
Att vinna ett parti Oh so fluffy är förknippat med stor glädje, men framför allt skadeglädje. Känslan av att lägga ner 5 table cards och lyckas behålla dem i den svärm av elaka instant cards som alltid följer är inget annat än episkt. Aldrig är det så kul att vinna som när motståndarna ser ut som (skrattande) citroner.
Ett parti Oh so fluffy misslyckas aldrig med att engagera mig. Givetvis vill jag vinna, men kanske önskar jag allra mest att det ska gå dåligt för motståndarna. Någon måste förlora! Visst händer det att det kärleksfulla gnabb som normalt präglar spel hemma hos mig övergår till äkta (men kortsiktigt) hat, men sådant hör ju till när man spelar spel.
Avslutningsvis, lite generella tankar. Jag tycker att Oh so fluffys kanske starkaste del är att motståndarna får fördelar när tre (eller fler) table cards av samma sort är nedlagda och uppvända. Det skapar en extra dimension och i alla fall en illusion av att jag kan vara strategisk i mitt beteende.
Jag tycker också att korten är lite småroliga och roligast har jag med varianterna med instruktioner utöver själva funktionen. Vi skrattade våldsamt åt Björn när han ”klappade händer entusiastiskt” i samband med vissa kort. Vi vill ha fler sådana kort i leken och vi vill gärna ge Björn ett, eller helst flera, straff för att han glömmer att följa instruktionerna.
Och så till sist, en fundering: kan det vara så att storhetstiden för den här typen av spel är förbi? I min barndom, i en sommarstuga utan fiber och mobil, hade Oh so fluffy gått varmt, men är det inte så att en regnig sommarstugedag nu hellre ägnas åt att bingea valfri tv-serie? Jag hoppas verkligen att jag är ute och cyklar här och att mina fördomar om hur dagens kids och familjer väljer att (inte) umgås är fel, men… ja.
Stort grattis till Roger och Daniel som genom Oh so fluffy får förverkliga sin, gissar jag, dröm om att ge ut ett eget spel! Och tack för att Spelglädje och jag fick vara med på ett litet hörn. Godspeed!
