Speltyp: strategi
Antal spelare: 1-5 Speltid: 60-90 min
Ålder: 14+ år Tillverkare: Stonemaier Games
Designer: Connie Vogelmann
Apiary på Boardgamegeek
Av alla udda brädspelsteman jag har stött på är frågan om inte rymdbin är det mest udda. Apiary utspelar sig i en avlägsen framtid där människor inte längre befolkar jorden. Istället har en art av honungsbin utvecklats i storlek och intelligens och tagit över med ett mer högteknologiskt samhälle än vi människor hade lyckats åstadkomma. Dessa bin gör vanliga bisaker (i bokstavlig betydelse) som att samla pollen och göra honung, men ägnar sig också åt rymdresor för att utforska nya planeter. Ett underbart galet tema, även om man, som i de flesta strategispel, tyvärr inte lever sig in i det speciellt mycket medan man spelar. Man har istället fullt upp med att maximera sina turer och vinstpoäng.
Apiary är ett arbetarplaceringsspel där roliga saker händer från första stund. Här finns ingen lång startsträcka där man sakta bygger upp en maskin, utan det kan hända intressanta saker tidigt i spelet. Och ännu mer senare förstås. Vissa kombinationer är potentiellt väldigt kraftfulla. En del skulle kanske säga FÖR kraftfulla. Själv brukar jag ha svårt för känslan av att slumpen tar överhanden, men den får jag aldrig här, kanske för att man turas om att hitta superkombos och kanske för att det känns som att allt sker inom rimliga gränser ändå. Lite som Vilda västern men inne på en inhägnad rodeo. Fast med rymdbin. Solklart, eller hur?
På sin tur placerar man antingen ut ett av sina arbetsbin eller tar tillbaka alla arbetare till sin bikupa. Alla har en personlig bikupa där man förvarar resurser och placerar de brickor man köper. När bina flyger iväg till jobbet (bzzzz…) hamnar de på en av sex möjliga sektioner på det stora gemensamma brädet och gör vanliga allmänna strategispelssaker som att köpa brickor, plocka kort och skaffa sig resurser. Brädet är för övrigt både färgglatt och livligt, men samtidigt otroligt tydligt. Imponerande av illustratören Kwanchai Moriya.
Twisten, för att vara ett arbetarplaceringsspel, är att ingen plats är blockerad. Om ett bi redan står där du vill landa, knuffas det ut. När ett bi knuffas tillbaka till sin bikupa (eller tas tillbaka av sin ägare i en ta-tillbaka-handling) ökar dess styrka ett steg. Alla bin har en styrka mellan 1 och 4. Ju högre siffra, desto starkare handling kan det utföra och vissa saker är bara möjliga att göra med styrka 4. Kanon, tänker ni nu. Då ser man till att få upp alla sina bin till 4 och sen smäller man till med knockout efter knockout? Nja, då hade nog inte Apiary varit så minnesvärt. Det här är en mer elegant boxningsmatch, ”float like a butterfly, sting like a bee”. Det är förvisso svårt att dölja sina planer eftersom all information på brädet är öppen, men man kan överraska sina motspelare med hjälp av korten, mer om dem strax.
När ett bi skulle ha ökat styrka från 4 måste det istället vila. Spelaren får markera en plats i övervintringskammaren vilket innebär A) att få en bonus, B) att fajtas om slutpoäng för majoritet i övervintringskammaren och sist men inte minst C) ett steg närmare slutet. Spelet tar nämligen slut när alla platser i övervintringskammaren är fulla, eller när en och samma spelare markerat sju platser där. Själva biet kan man sedan – genom vissa handlingar – få tillbaka med styrka 1. Tillvägagångssättet påminner om Teotihuacan med tärningar som gör olika saker beroende på sin styrka och ökar till max för att sedan nå nirvana och börja om.
Att planera användningen av sina bin beroende på vilka siffror de har och att utnyttja sina bin med styrka 4 optimalt är själva tjusningen med Apiary. Det gäller dessutom att hålla koll på platserna i övervintringskammaren och motspelarnas fyror för att inte överrumplas alltför mycket av slutet. Man påverkas hela tiden av vad andra spelare gör. Kommer jag att få tillbaka något bi nu? Var har motspelarna sina flygfän just nu? Vill jag knuffa ut någon annan eller kan jag undvika det? Vilka unika gula slutpoängsbrickor verkar mina motståndare satsa på att plocka – hinner jag före dem eller ska jag satsa på andra? De flesta symboler är stora och tydliga och det är lätt att hänga med i vad som händer i de konkurrerande bikuporna. (Ett tips är dock att måla binas siffror vita så att de syns bättre.)
Varje spelare kontrollerar 1 av 20 olika fraktioner. En egen grupp av bin som är duktiga på vissa saker, vilket leder till olika bonusar och effekter. Gemensamt är slutpoängen om man fyller ut sin personliga bikupa med brickor men i övrigt varierar det mycket vilka styrkor man har. Varning för ett visst mått av asymmetriska spelarförmågor alltså, för den som inte gillar det.
Apiary skiljer sig åt litegrann beroende på spelarantal, det händer onekligen mer på brädet ju fler man är. Men på det stora hela balanseras det fint av det dubbelsidiga brädet (för 1-3 spelare respektive 4-5 spelare) och funkar bra oavsett hur många man är. Solovarianten, från kompetenta Automa Factory, är supersmidig och ger känslan av att spela mot en riktig person som lägger sig i ens planer med jämna mellanrum.
Det finns förstås några bisaker (i bildlig betydelse) att ta hänsyn till. Man har tillgång till en landningsmatta där ens bin kan ligga och slappa ifall de råkar bli utknuffade just vid ett tillfälle när du inte vill. Alla bättre arbetsplatser har väl ett vilorum? Sedan finns det kort, seed cards (frökort har inte riktigt samma klang), eftersom de här intelligenta bina sysslar med jordbruk också. Dessa kan ge en riklig skörd i form av vinstpoäng om man planterar dem under sitt bräde. Eller så väljer man att spela ut dem för en engångsbonus, som kan vara nog så viktig i stundens hetta. Korten är en stor källa till de potentiella superkombos som kan uppstå, men är å andra sidan hyfsat svåra både att få tag i och att lyckas plantera.
En av de största fördelarna med Apiary är dess utmärkta balans mellan tidsåtgång och komplexitet. Den här nivån av utmaningar har jag sällan hittat i ett spel som ofta spelas på nånstans mellan en och två timmar, beroende på spelarantal och dessas eftertänksamhet förstås. När man spelar flyger tiden iväg, som honungsbin på jakt efter nya planeter, och man får aldrig känslan av att det håller på för länge. Samtidigt är det inte supertungt och invecklat, utan ett perfekt val för de tillfällen när man vill ha något medelklurigt men inte vill att det ska ta alltför många timmar i anspråk.
Framförallt känns Apiary aldrig långtråkigt utan man har ständigt något nytt att fundera på och vips, där knuffades en av mina arbetare ut, nu har jag plötsligt nya val att göra. För min egen del träffar det mitt i prick mellan kort och lång tid, mellan lättsamt och komplext. Detta utan att vara ett mellanmjölksspel. Att säga att det är det bäzzzzta spelet någonsin är att ta i för mycket, men Apiary har onekligen något eget som är väldigt lätt att tycka om.
