Speltyp: familjespel
Antal spelare: 2-5 Speltid: 30 min
Ålder: 10+ år Tillverkare: Pegasus Spiele
Designer: Hisashi Hayashi
Bomb Busters på Boardgamegeek
Förlåt: I nedanstående recension så har jag roat mig med att stoppa, och ibland kofota, in samtliga 20 ord från högskoleprovets ordkunskapsdel 2025. Jag vet inte varför jag har gjort det. Det var helt onödigt, men kändes märkligt meningsfullt när det gjordes.
Alla har vi rimligen en aversion mot att desarmera bomber. Klockor som tickar, svett som rinner, kablar i onödigt många färger och ett omedelbart hot om att förintas på en tidsenhet så kort att Frodo Baggins framstår som en jätte. Sånt vill man slippa, helt enkelt. Precis detta är anledningen till att Bomb Busters lockar mig så mycket. Det låter mig nämligen, genom fingerade bomber, göra ovanstående helt utan svett, livsfara och sånt där. Det enda som rinner är kaffet på väg ner i matsmältningssystemet och det har jag inga som helst problem att leva med.
När jag fick veta att Essen och SPIEL24 bjöd in till artificiella bombdesarmeringseskapader (högskoleprovet?) behövde jag därför inte fundera ens en hel gång. Bombdesarmering och en spelupplevelse som lovade att påminna om The Crew: Quest for planet Nine är som gjort för min spelgrupp. Jag var så säker på mitt köp att den tyska tjejen i kassan såg lite chockad ut när jag stegade fram och krävde att få länsa min plånbok på Euro utan att hon ens behövde göra en grundläggande pitch.
Nu sitter jag här, levande, och har desarmerat närmare halva spelets digra bombinnehåll. Föregående mening är ett försök att vara transparent med att jag inte har spelat igenom alla uppdragen (ännu). Inte desto mindre känner jag mig väldigt säker på vad jag tycker och jag kan garantera att det inte finns någon intervention som kommer att ändra på det. Och när jag nu ändå har nämnt det så är det lika bra att spinna vidare och bistå med en förklaring på hur det där med uppdrag och Bomb Busters går ihop. Är det en kampanj med legacy? Går det bara att spela uppdragen en gång? Ja och nej.
De basala mekanismerna i Bomb Busters är likadana varje gång, men för varje bomb som klaras infogas nya regler och förutsättningar. Förutsättningarna påverkar dock inte slumpmässigheten vid setup, så även om bomben har desarmerats tidigare så är varje nytt försök just nytt sådant. På så vis kan man hitta sina favoritbomber i kampanjen och spela dem om och om igen. Det finns inga krav på att göra spelets 66 bomber i nummerordning men vän av ordning förstår så klart att ja, man gör det ändå.
Ta en titt på bilden ovan. Den föreställer en av spelarnas verklighet under ett parti Bomb Busters. Som du ser finns det blåa kablar med slumpmässiga nummer mellan 1 och 12, en gul kabel, samt en röd elak liten fa… stump. Det samtliga runt bordet alltid vet från start är att bland de blåa kablarna så finns det fyra exemplar av varje siffra utspridda bland spelarna. De gula och röda kan vara mer eller mindre okända på så vis att det är olika från bomb till bomb. Vem som förfogar över vad och vilka kablar är strängeligen förbjudet att antyda ens på utandning, så när partiet väl är igång råder samtalsförbud på det temat.
Annat är det givetvis fritt att prata om. Vill man exempelvis avdramatisera desarmerandet föreslår jag diskussion om vardagliga ting såsom ditt, datt och väder. Undvik dock ämnet om vem som ska ta hand om barnens leriga gallonisar eftersom sådant kan få vem som helst att vilja spränga sig själv i luften. Dags att desarmera:
På sin tur måste varje spelare prova att klippa en kabel. Detta sker vanligen på så vis att en kabelbricka hos en medspelare pekas på samtidigt som ett nummer man själv har på en eller flera kablar nämns. Visar sig medspelarens kabelbricka ha påstådda nummer läggs de båda kablarna ner på bordet. De är nu klippta. Ett annat sätt att klippa kabel på är att klippa två eller fyra likadana kablar från sin eget ställ. Detta går bara att göra om man är ägare till återstoden av kabelbrickorna med just det numret.
Skulle ovanstående påstående (härlig ordkombination) vara felaktigt så har det klippts fel i bomben. Detta resulterar i att felmätaren flyttas ett steg mot explosion. Detta är dåligt. Lika många felklipp som deltagande spelare innebär katastrof, brisad och allmänfarlig ödeläggelse. Och just ja: klipps den röda kabelbrickan så flyger allt i luften direkt. Klipp inte den.
I regel är en bomb desarmerad när samtliga kablar är klippta och/eller de röda kablarna är avslöjade. Och förutom att spelarna, via strategiskt klippande, kan låsa upp hjälpmedel såsom walkie talkies, kaffepauser och stabiliserare så finns det egentligen inte mer att redovisa här. Du får helt enkelt hålla till godo för nu är jag sugen på att tycka!
Bomb Busters har fått precis det gensvar som jag hoppades på hemma hos mig. I skrivande stund har vi spelat inte mindre än 46 gånger och precis varje gång har vi skrattat, våndats, (svettats) och njutit. Någon gång har spänningen också varit så olidlig att den var möjlig att skära med kniv. Här har vi helt enkelt att göra med ett spel som är alldeles perfekt att leka med på vardagskvällar i goda vänners lag. Inte sällan desarmerar man en bomb (eller misslyckas), borde gå hem och lägga sig eftersom klockan är mycket men fortsätter ändå. Bara en gång till…
Kampanjformatet, eller vad man nu ska kalla det, fungerar alldeles utmärkt. Nu brukar vi vara samma sällskap varje gång, men det går precis lika bra att hoppa in och ut efter behag. Här finns en gnutta berättelse, men den är av underordnad betydelse och spelet är mer eller mindre 66 olika förutsättningar för bombdesarmering staplade på varandra. Jag tycker mig finna en viss progression i svårighetsgrad efter hand som fler spelkomponenter, klistermärken (ja!) och uppdrag låses upp, men som sagt: kom och gå som du vill. Hittills har jag heller inget att klaga på gällande variationen av uppdrag; varje ny bomb känns rolig att ta sig an.
Här får du förresten en fantastisk idé: bjud in en eller flera personer som du vill träffa lite oftare till… låt säga… en månatlig Bomb Busters-träff. Spelar ni ett uppdrag vid varje tillfälle så kommer ni att träffas lite oftare i hela fem och ett halvt år. Det är mycket valuta för varje investerad brädspelspeng, det! Du kan skriva tack-kort senare.
Regelmässigt är det heller inga konstigheter utan efter en kort regelgenomgång så man kan lugnt lägga all sin energi på att lösa bombpusslets klurigheter. Artworken är hämtad ifrån, eller är i alla fall gemensam med, MicroMacro: Crime City och det gör att Bomb Busters ger ett lättsamt intryck (vilket kan vara trevligt med tanke på det kontroversiella och möjligen klandervärda temat). Viktigt är dock att inte låta sig luras av lättsamheten för under den glättiga ytan gömmer sig ett klurigt spel som är väldigt oförlåtande. Slarv, obetänksamhet och defekt tänkande straffas skoningslöst och antalet tillåtna felklipp är lågt. När jag köpte Bomb Busters så hade jag en tanke på att min 9-åriga Meeple skulle kunna vara med och spela, men den fåfänga tanken har jag kortsiktigt fått omvärdera.
Den oförlåtande naturen gör också att skratten (kan) bli(r) många. I min grupp skrattar vi gott åt dagens dråpligheter men också ”klassiker” som vi har samlat på oss i bombdesarmerandets underbara värld. Det blir liksom roligt när vissa ord, enligt tillfälliga spelregler, är förbjudna och det första som kommer över Frugans läppar när vi börjar spela är just ett av de förbjudna orden.
Jag skulle helt enkelt vilja framföra att Bomb Busters är ett alldeles fantastiskt vardagslir som är lätt att plocka fram, lätt att lära men som samtidigt levererar en gedigen mängd hjärngympa. Så, gör som jag: stega fram till kassan och köp dig ett Bomb Busters utan några som helst frågor. Det kommer att bli bra.
Parafras. Ja, jag fick inte in det någon annanstans. Skitord.
