Speltyp: strategispel
Antal spelare: 1-4 Speltid: 60-150 min
Ålder: 13+ år Tillverkare: Eagle-Gryphon Games
Designer: Vital Lacerda
The Gallerist på Boardgamegeek
Min första kontakt med The Gallerist var inte särskilt lyckad. Överväldigad av reglerna, alla beräkningar och mängden hänsynstaganden som behövde göras hit och dit, brann min hjärna intensivt. När motståndarna dessutom bestod av IQ-gänget i grannbyn så förstår du att jag mosades så rikligt att jag ifrågasatte precis allt framtida brädspelande.
Trots ovanstående så var det något med The Gallerist som satte sig och en vacker dag bestämde jag mig för att skaffa ett alldeles eget exemplar. Varför jag egentligen gjorde det är höljt i dunkel för samtidigt som jag pungade ut mina 1500:- så visste jag att spelet skulle spendera ungefär resten av sitt liv orört i min garderob. Som Björn faktiskt. Men han finns inte i min garderob.
Med ovanstående i åtanke får det därför anses som extremt osannolikt att jag någonsin skulle få glädjen att döpa ett inlägg på Spelglädje till ”Recension: The Gallerist”. Men nu är jag här. Du också. Tillsammans skriver vi historia.
The Gallerist är konstruerat av Vital Lacerda, vilket för inbitna brädspelare direkt signalerar att de har att göra med en strategisk best av episka proportioner. Hans spel klassas nämligen mer eller mindre alltid som euros av det tyngre slaget och man bör, enligt mig, ha respekt för den utmaning som antas när man slår sig ned vid spelbordet. Men med det sagt: The Gallerist är faktiskt inte så svårt att spela som man kan skrämmas att tro. Att göra det bra däremot, det är en annan sak.
Tematiskt så handlar The Gallerist föga överraskande om att driva konstgalleri och på så vis tjäna så mycket pengar det bara går. Vägen mot kosingen är dock inte spikrak utan här handlar det om att upptäcka och marknadsföra konstnärer, köpa och sälja konst och positionera sig på den internationella marknaden, samtidigt som rätt sorts besökare helst ska vara i ens galleri vid rätt tillfälle.
Att göra detta är på pappret väldigt enkelt: The Gallerist är nämligen i grunden ett helt vanligt arbetarplaceringsspel. Ställ din pjäs på en viss plats, utför vald handling och så var det klart. Nästa!
Ganska snart dyker det dock upp problem. Det som gör Vital Lacerdas spel så kluriga jämfört med många andra är nämligen att för att kunna göra en viss handling så behöver i regel en eller flera andra saker/handlingar vara gjorda i förväg och gärna också i rätt ordning. Har du dessutom tänkt dig att göra handlingen med maximal effektivitet så kan förberedelsearbetet vara flera drag långt. Lägg därtill att det ibland ställs krav på att vissa förutsättningar ska råda vid exakt rätt tidpunkt och… oj. När en oinvigd hjärna utsätts för sådant riskerar den att kramas ur likt en trött disksvamp och… sånt gör ont.
Det är möjligt att jag skräms lite i onödan här, men jag vill verkligen vara tydlig med att det, i The Gallerist, finns en ganska rejäl tröskel att ta sig över. Väl över den… blir det vackert. Plötsligt förvandlas alla krångliga svårigheter till möjligheter och jag njuter av spelets alla rörliga delar. Det är skönt att se konstnären jag nyss upptäckte stiga i värde och det är ljuvligt att fundera kring när det är rätt läge att sälja. Ekonomin är tight och när väl de grundläggande bitarna har fallit på plats upptäcker man att spelet är fyllt av möjligheter till att maximera sina poäng på olika sätt. Strax därefter blir utvecklingskurvan brant och påminner närmast om en hällristningserektion. Konst är härligt.
För den panikslagne så har Vital och gänget slängt med fullständigt fantastiska player aids. På dem kan man läsa sammanfattningar av alla handlingar, men också hur spelets olika valutor, för det finns givetvis flera, fungerar. Allt är snyggt uppdelat i kolumner och det är lätt att utläsa vad exempelvis fame används till och hur man får tag i mer. Nu när jag är van vid The Gallerist används den inte speciellt mycket längre, men i början var den en trygg hand att hålla i när kallsvetten började rinna ner mot platsen där ryggen blir ett veck.
Steget från player aids till komponenter är inte långt, så därför passar jag på att berömma den avdelningen också. Allt är rejält och påkostat, men samtidigt är det ju precis vad man borde kunna förvänta sig av ett spel i den här prisklassen. Allt beröm jag nyss utdelade kring komponenterna får därför anses vara något av en självklarhet. Hade de inte varit så fina så hade jag varit sur nu och ärligt talat hade jag inte mått dåligt av en sänkt komponentkvalitet samtidigt som den fullständigt horribla prislappen följde efter nedåt. The Gallerist är en lyxprodukt i sin nuvarande form och det är inte enbart positivt.
Lacerda-fans har vant sig vid att Vitals spel är grafiskt designade av Ian O´Toole, vilket ofta gör att spelen till en ren fröjd att betrakta. The Gallerist är inget undantag; hela känslan andas modern konst och symboler, spelplan och kort är otroligt rena i sin design. Designen är dock något av ett tveeggat svärd, för mitt i all enkelhet så saknar konstnärerna exempelvis både ansikten och namn, vilket kan kännas stramt och livlöst. Det är extra synd med tanke på att konstverken som de ansiktslösa konstnärerna skapar är återgivna i full prakt (och det finns till och med en förteckning av vem som har gjort vad i reglerna).
Mitt i all hjärngympa gömmer sig också ett spel med hög spelarinteraktion. För att en konstnär ska bli ett ekonomiskt klipp så behöver man ju hjälpas åt lite, vilket kan skapa allianser spelarna emellan. Är du lite slug med din arbetarplacering kan du dessutom få bonusdrag om någon av motståndarna placerar sig på samma ställe. Det gäller dock att vara vaksam, för i konst och kärlek är allt tillåtet och vips så har din kollega sålt sitt innehav, gått vidare och dessutom kanske stulit en av dina galleribesökare.
The Gallerist kan ibland, främst med ovanstående i åtanke, kännas elakt. Riktigt elakt. När ett välplanerat drag går i stöpet på grund av andra spelares direkt ondskefulla fasoner bränner det till i biceps, vill jag lova. Samtidigt finns det ingen mening att vara destruktiv för sakens skull, spelet är alldeles för ekonomiskt tight för det, men är man myror i en spann med vatten skadar det väl aldrig att klättra lite på varandra?
Summan av allt ovan är att jag tycker att The Gallerist är ett utomordentligt trevligt spel att försöka linda in min hjärna i. Trots att jag saknar intresse för både konst och ekonomi i verkliga livet finner jag temat märkligt intressant. Jag tycker också att omspelningsvärdet är högt. Redan spelets grundläggande djup borgar för nya upplevelser varje parti, men också setup och övriga spelares beteenden spelar stor roll för vilka spelmässiga vägar som är effektivast och mest lukrativa att ta.
Betyder detta att jag vill spela The Gallerist hela tiden? Absolut inte. Att spela ett spel designat av Vital Lacerda är, i alla fall för mig, en intensiv upplevelse som jag varken tål eller vill utsätta mig för särskilt ofta. Jag drar mig till minnes min arktikel om Here I stand där jag ställer mig frågan om hur många partier av just det spelet som får plats i en människokropp. Lika illa är det inte med Lacerda, men för mig krävs det extra energi och en viss önskan om självskada för att jag ska vara riktigt sugen på att utsätta mina grå celler för det crossfit-pass hans spel innebär.
Men, när stjärnorna står på rad, stunden är inne och kaffet har puttrat klart… ja, då finns det faktiskt få spel som är trevligare att mysa med än något av Lacerdas alster, och där är The Gallerist en utmärkt representant och något av en personlig favorit.
