Speltyp: familjespel
Antal spelare: 1-4 Speltid: 90 min
Ålder: 13+ år Tillverkare: Bezier Games
Designer: Ted Alspach
Castles of Mad King Ludwig på Boardgamegeek
Längst in i min garderob har det legat, Castles of Mad King Ludwig. Bortglömt, återupptäckt, undanlagt, påkommet med fuffens och åter undanstoppat. Varför har det varit så? Jo, av en så enkel anledning som att bakgrunden i regelhäftet är anskrämlig, framkallar yrsel och, enligt min ringa mening, har en utformning som är tillräcklig grund för att utdöma kölhalning och stegling. Minst.
Jag har helt enkelt inte kunnat läsa reglerna utan att må dåligt. Titta bara på bilden nedan. Vilken kålrot till designer har hittat på något så hemskt? Givetvis borde jag ha letat upp en regelvideo istället, men illamåendet har alltid resulterat i kraftig Castle of Mad King Ludwig-sugförintande irritation. Andra spel har spelats och det har varit gott.
Med ovanstående sagt så finns det ändå anledning att lugna mig lite. Castles of Mad King Ludwig har faktiskt legat så länge i min garderob att det har hunnit komma både en andra utgåva och flera spinoffs, så någon på Bezier Games tycks ju ha tagit sitt förnuft till fånga och rättat till eländet.
Och nu sitter jag alltså ändå här och skriver recension på min förstautgåva. Kraftigt drogad av åksjukepiller lyckades jag nämligen förkovra mig så pass mycket om reglerna att jag och mina vänner lyckades med att både få spelet till bords och att spela det flera gånger. Och… vi har haft roligt. Castles of Mad King Ludwig förtjänade helt klart bättre än sin ståplats längst bak i samlingen.
Som speltiteln antyder så handlar Castles of Mad King Ludwig om slott. Tydligen så fanns det, på riktigt alltså, en tysk kung vid namn Ludwig II som var alldeles otroligt förtjust i att bygga spektakulära slott till sig själv. Spelarnas roll är nu att agera arkitekter till honom. Kungen är dock minst sagt lynnig och man kan väl säga att både sunt förnuft och fysikens lagar får stå tillbaka när kungen pekar med hela handen.
Spelarna börjar med varsin startbricka (Foyer) enligt bilden ovan och sedan är det bara att sätta igång. Varje ny rumsbricka som placeras måste utgå ifrån denna och det största kruxet består i att göra detta poänggivande. Rummen har nämligen förhållande till varandra på så vis att vissa av dem vill vara nära varandra (pluspoäng!) och andra vill absolut inte alls vara nära varandra (minuspoäng!). Skulle ett rum bli färdigt, vilket det är när samtliga dörrar är kopplade till andra dörrar, utgår finfina belöningar såsom extra drag, fler poäng, pengar eller gratis trappor.
Förutom rummens direkta förhållande till varandra bjuder varje nytt parti på ett antal slottsegenskaper som kungen belönar lite extra. Det kan exempelvis handla om att ha flest fyrkantiga rum eller så många sovrum som möjligt (men inte nära hobbyrummen!). Under spelets gång tillskansar sig spelarna också privata uppdragskort som belönar specifika sätt att bygga på.
Så långt är Castles of Mad King Ludwig ett vardagligt brickläggarspel, men ta en titt på bilden nedan för det är där jag menar att magin sker och finns:
Förutom att precis allt som syns på bilden ovan är vederstyggligt fult så är det otroligt vackert. Bilden föreställer nämligen marknaden där de ivriga arkitekterna skaffar sina rum. Vilka rumsbrickor som är tillgängliga slumpas fram med hjälp av en korthög, men utöver det så turas spelarna om att ha makten över riket, makten och härligheten. Den som bestämmer, mästerarkitekten, får nämligen placera brickorna under valfri prislapp och är dessutom den som får alla pengarna som övriga spelare handlar för.
Med hjälp av denna lysande marknadsmekanism så gäller det att hela tiden värdera vilka brickor motståndarna vill ha, var deras ekonomiska smärtgräns går och samtidigt hålla koll på vad man själv vill köpa. Att lägga sitt eget önskerum på en dyr plats är ju dumt. Eller? Läggs det billigt så kanske Björn köper det..? Mycket tankar blir det och dessutom så blir det en, i mitt tycke, intressant situation där spelarnas ekonomiska förutsättningar svänger fram och tillbaka hela tiden.
Svärdet är dock något tveeggat, för om man spelar med någon som inte koncentrerar sig eller kort och gott inte bryr sig så är det givetvis möjligt att omedvetet skänka en eller flera motståndare drösvis med oförtjänta poäng. Nästan kingmaking ju… haha. Nåväl. Spelet är slut när högen med rumskort är tömd och därefter räknas alla poäng, dolda och öppna, ihop och en segrande arkitekt kan koras.
Jag har redan antytt att jag tycker att Castles of Mad King Ludwig är ett trevligt spel och… det är väl just vad det är. Inte fantastiskt eller himlastormande. Man har roligt, kommer i kontakt med sin kreativa sida och får gnugga geniknölar lagom mycket innan det är dags att gå vidare med sitt liv. Trevligt, kort och gott.
På tal om geniknölar, förresten: lådan är märkt med etiketten ”Mensa select”. Det känns lite missvisande, tycker jag, även om jag vet att den bara betyder att Mensa i USA tycker att spelet är najs. Castles of Mad King Ludwig är rätt frikostigt med slumpmoment, förstår ni. Låt mig utveckla:
Till en början kan man luras att tro att slottsbyggandet är ett strategiskt mästarprov där rummens alla egenskaper ska kombineras till en livsfarlig poängmaskin. Första gången vi spelade tänkte vi mycket. Alldeles för mycket. Gångerna därefter tänkte vi lagom och då blev det bäst och roligast. Vilka rum som kommer med i ett visst parti är nämligen okänt eftersom ett antal av dem slumpas bort vid färre spelare än fyra. När sedan Björn och Lennartsson har köpt sina och rum och dessutom Trump-sabbat rumsmarknaden fullständigt genom ondskefull prissättning så förstår du att det faktiskt går att detaljplanera väldigt lite.
Ovanpå detta så är de hemliga uppdragskorten, som går att tillskansa sig via finurligt rumsbyggande, en fullständig lotteritombola av modell Takenoko. Vissa av dem är, beroende på läge i spelet, helt omöjliga att göra något med och andra… ja, de är redan färdiga. Sådant spelar roll om det är spelet är jämnt poängmässigt och det är lite olyckligt, tycker jag.
Mitt i slumpen finns sedan några… ja, trevliga strategiska nötter att knäcka. Marknadsmekanismen har jag redan hyllat, men jag vill också slå ett hammarslag för att det är trivsamt att väga kortsiktiga och potentiellt långsiktiga poäng mot varandra. Att bygga källare på slottet kan exempelvis vara otroligt lukrativt om det kombineras med rätt rumstyp. Kortsiktigt poängstinna rum är ofta svåra att färdigställa och få bonusar för, så en hälsosam blandning är önskvärt.
Och. Vän av kreativitetsinslagen i Carcassonne, Agricola och Ark Nova kommer att känna samma pirr i magen när Castles of Mad King Ludwig spelas eftersom det är både trivsamt och mysigt att designa sitt slott. Nämnde jag förresten att det är trevligt?
Slutsats: jag tycker att Castles of Mad King Ludwig är ett helt okej familjespel med spelarinteraktion, skapandeglädje och vänlig småsinthet spelarna emellan som sina främsta egenskaper. Har inget av ovanstående avskräckt dig så är jag säker på att även du kommer att trivas i Ludwigs sällskap. Om du klarar av att läsa reglerna, vill säga.
