Speltyp: familjespel, strategispel
Antal spelare: 1-6 Speltid: 20-30 min
Ålder: 8+ år Tillverkare: Horrible Guild
Designer: Hjalmar Hach, Lorenzo Silva
Railroad ink: deep blue edition på Boardgamegeek
Den här recensionen skulle ha kommit förra månaden, men är, precis som de svenska tågen: försenad (trumvirvel!). Signalfelet är dock åtgärdat och vi närmar oss nu slutstationen. Kanske har vi till och med tagit oss ner på kontinenten och rullar in på Milano Centrale? Åtminstone i drömmarna. Det var nämligen där, i en brädspelsbutik i universitetskvarteren i Milano, som jag köpte Railroad ink: deep blue edition.
Mätt och nöjd efter en osedvanligt trevlig sardellpizza till lunch var dock inte brädspelsbehovet helt tillfredsställt. Då min italienska ännu inte är fullt så bra som jag skulle önska fick det bli ett spel med språkoberoende komponenter – själva reglerna går ju alltid att lära sig på annat sätt. Railroad ink, eller Le strade d’inchiostro som det heter på originalspråk, för det var till och med skapat av italienare, visade sig vara ett ypperligt val.
Railroad ink: deep blue edition är en liten kartong som ryms i vilken packning som helst, perfekt på resa, och lätt att lära sig. Upp till 6 spelare får varsin plastkarta med ett rutnät och en suddbar penna. Eller stopp, vänta. Ni blir inte sugna på att spela ett spel med en plastkarta med ett rutnät? Okej: upp till 6 spelare får varsitt blankt ark, redo att fyllas med vindlande bilvägar och slingrande järnvägar, genom grönskande landskap med åar och sjöar vars naturskönhet endast fantasin sätter gränser för. Bättre så?
Och använder man en till uppsättning av spelet kan ytterligare 6 personer vara med och det tar (teoretiskt sett) inte längre tid eftersom alla sitter och ritar på sin egen karta samtidigt. Att spela solo funkar precis likadant som att spela med många, med den lilla skillnaden att man själv får slå tärningarna varje gång.
Grundspelet innehåller fyra tärningar med bilder på bitar av väg och/eller järnväg. De fyra vägbitar som kommer upp ska alla spelare rita in på sin karta, under sju rundor. Snabbt och enkelt, även om man i praktiken ibland blir sittandes en stund när man sliter sitt hår och funderar över hur det är bäst att rita och hur mycket man vågar chansa på vad kommande tärningar ska visa.
Man måste börja vid en utgång i kanten av kartan och målet är att koppla samman så många utgångar som möjligt för att få riktigt höga poäng. Det delas även ut poäng för ens längsta väg respektive järnväg samt antalet ifyllda rutor i mitten av brädet. En inbyggd listighet som får en att vilja rita både i kanterna och i mitten. En annan listighet är att man får minuspoäng för vägbitar som slutar mitt i tomma intet. Det gäller alltså att försöka avsluta det man påbörjar.
Två miniexpansioner följer med, i form av två flodtärningar respektive två sjötärningar. När man lägger till expansionstärningarna blir det sex möjliga tärningar att rita in varje gång, varför man spelar en runda mindre då. Det är frivilligt att rita in expansionstärningarna, men ens längsta flod ger möjlighet till bonuspoäng. Ofta känns det dock som om den är i vägen, som en irriterande mygga i ansiktet när man försöker sova. Desto mer avslappnande är sjöexpansionen. Om man lyckas placera en sjö i mitten av alla halvdana vägsnuttar man byggt, är den som en hjälpsam kompis eftersom den gör att alla utgångar som sitter ihop med den, också sitter ihop med varandra.
Railroad ink finns i flera andra färgvarianter. Jag har bara provat den blåa, som är en snäll version att börja med. Den röda innehåller lavautbrott och meteoritnedslag som ställer till det för en stackars hederlig vägarbetare. De gula och gröna versionerna är snäppet mer avancerade och har mer spelarinteraktion (vilken är ganska precis 0.0% i den blåa versionen). Det finns också ett gäng fristående expansionstärningar för den hugade spekulanten. Är jag denna person? Njaej. Jag är en varm förespråkare för att enkla spel bör hållas enkla. Och Railroad ink: deep blue edition gnistrar som ishalka på vägbanan i all sin enkelhet.
Det må vara lite trist att alla sitter med huvudet djupt böjt över sina egna bekymmersamma kartor hela tiden, men det går fort att spela och efteråt kan man jämföra sina vägbyggen. Osäkerheten i vad kommande tärningar ska visa ger lagom spänning till ett spel av den här (lätta) tyngden och (korta) längden – visst kan man ha ren otur, men man är inte helt utlämnad till slumpen utan har en del att säga till om i hur man lägger upp sin karta inför sista rundan. Dessutom finns nödhjälp tillgänglig i form av olika utformade fyrvägskorsningar som varje spelare har möjlighet att använda tre stycken av under spelets gång.
De suddbara pennorna funkar helt okej – en tunnare spets hade varit trevligt, ibland blir man förstås till sig när exakt rätt vägbit dyker upp och råkar trycka för hårt när man ritar, så det blir en stor asfaltsklump istället för en elegant boulevard. Själva suddandet lämnar rester ibland och kan behöva hjälp på traven av en trasa. Men på det stora hela går det som på räls när man spelar Railroad ink: deep blue edition och det återstår bara för mig att önska: arrivederci e buon viaggio!
