Speltyp: kortspel
Antal spelare: 1-4 Speltid: 30-60 min
Ålder: 10+ år Tillverkare: Dos Caramellos
Designer: Dos Caramellos
Chicago Grand Slam på Boardgamegeek
Jag har en lite märklig relation till Poker. I teorin så tycker jag att det är roligt, men när det väl ska till att praktiseras så blir jag alltid besviken. Jag hävdar också, med envishet, att ett spel som kräver att det satsas pengar för det ska vara engagerande är ett dåligt spel. Herr Baguette, som är en ivrig Poker-spelare, argumenterar med kraft för att jag har fel. Jag tror att vi har rätt båda två.
Poker har givetvis något, annars hade det inte blivit så stort. Lika samma så har kortspelet Chicago något, även om jag bara har spelat någon enstaka gång. Häromdagen berättade Lennartsson att han, tränaren och några till alltid spelade Chicago längst bak i bussen när vi åkte på bortamatch med handbollslaget. Jag märkte inget. Det säger mycket om vad för spel som tilltalar mig.
Därmed blir det en något komplicerad uppgift för mig att recensera Chicago Grand Slam, ett spel som kombinerar Chicago med en spelplan. Jag bjöd givetvis in Lennartsson och kombinerade honom med Murklan för största möjliga trevnad. Det blev bra!
Om vi börjar med Chicago då, så är det ett kortspel som kombinerar Poker med stickspel. Jag kommer helt fräckt att utgå ifrån att du som läser redan vet hur Poker går till och då återstår bara stickspel. Van läsare av Spelglädje som du är, så räknar jag med att du har koll på stickspel också, så även den förklaringen uteblir. Nedskärningar, gott folk. Vad kan jag säga?
Kvar att berätta om är då själva Chicago-delen av stickspelet. Enkelt förklarat så använder man sina Poker-händer för att försöka ta det femte och sista sticket. Det ger poäng. Känner man sig extra modig kan man också utropa ”Chicago!” och därmed ta på sig pressen att vinna samtliga stick.
Så kommer vi då till själva twisten i Chicago Grand Slam: spelplanen (som går att skåda på bilden nedan). På planen har varje spelare två pjäser: en boss och en runner. Boss-pjäsen rör sig på den yttre banan och styr hur många byten man får göra i Poker-fasen av spelet. Runner-pjäsen opererar på den inre banan, vars effekter är mer blandade såsom att ta eller böta pengar, ge dubbla poäng för vissa Poker-händer och så vidare. I den inre banan så finns också den beryktade Grand Slam-rutan där den som står där, utropar ”Chicago!”, klarar att ta alla fem stick och dessutom tar det sista sticket med en tvåa vinner spelet omedelbart.
Spelets mål? Att ta sig ett varv runt spelplanen med båda pjäserna, samtidigt som Runner-pjäsen är den som korsar mållinjen först. Pjäserna flyttas i regel framåt med hjälp av poäng för Poker-händer och att ta sista stick i stickspelet. För att kunna vinna, behöver man dessutom ha genomfört en framgångsrik eller misslyckad ”Chicago!”-utmaning under andra halvan av varvet. Att lyckas ger 15 steg framåt, att misslyckas innebär dito bakåt, så att lyckas är helt klart att föredra.
Spelplanen infogar, förutom att den visualiserar poängräkningen på ett tydligt sätt, strategiska möjligheter. Det finns nämligen en mängd olika krumbukter man kan ägna sig åt för att försöka hamna på så fördelaktiga rutor som möjligt. Och vill man vinna, så är det strategi (och tur i Poker) som man bör ägna sig åt. När vi spelade sist så hade Lennartsson gått 1,5 varv med sina pjäser innan min ena pjäs ens hade lämnat startrutan. Jag kände mig förnedrad.
Men så ville det sig inte sämre än att Lennartsson gjorde ett strategiskt misstag: hans boss-pjäs fastnade på en ruta som inte tillät honom att göra några kortbyten alls i Poker-delen av spelet. Även hans pengar var slut, så han kunde heller inte köpa sig till några byten, vilket annars är möjligt. Resultatet? Jag tog mig runt spelplanen med båda pjäserna och gick i mål före honom genom en väl genomförd ”Chicago!”-utmaning. Han hade dock kunnat lösa problemet, men just då kom inte den insikten till honom.
Först, lite beröm till produktionen: Chicago Grand Slam är en vacker utgåva som ger intryck och känsla av kvalitet. Det är tyngd i dealer-brickan, pengarna är underbara att greja med och både kort och spelplan skänker en lyxig känsla som jag tycker om. Här har det inte sparats och jag tycker att det ger en extra dimension till känslan i spelet.
Sen då, vad tycker jag egentligen om att spela Chicago Grand Slam? Med tanke på min grundläggande relation till Poker börjar vi av förklarliga skäl inte på plus. Men, jag vill ändå säga att jag har roligare med Chicago Grand Slam än jag någonsin har haft med Poker och Chicago var för sig. Det är spelplanen och de strategiska möjligheterna den skapar som gör det för mig, helt enkelt.
Men gör den tillräckligt? Där är jag mer tveksam, faktiskt. Min känsla, och den kan mycket väl handla om att jag är klappkass på Poker, är att det är för mycket tur inblandat för att jag verkligen ska känna mig engagerad. Jag gör vad jag kan med de mynt och byten jag har till mitt förfogande, men vill det sig inte så är det liksom inte så mycket att göra åt saken. Då blir jag frustrerad.
Samtidigt så tror jag inte att någon av oss skulle säga att vi inte har haft roligt med Chicago Grand Slam. Vi har skrattat, stojat och våndats men jag tror att det handlar mer om sällskapet än om själva spelet. För min del så hade jag hellre kapat bort Poker-delen och spelat ett roligt stickspel som Fischen eller Movie Tricks. Lennartsson, som är korthajen i sällskapet, har garanterat haft roligast.
Chicago Grand Slam är helt enkelt inte gjort för den här versionen av mig och jag finner det gott så. Hade det funnits under mina uppväxtår så hade det däremot varit en garanterad följeslagare under varenda släktkalas. Därför är min känsla att den stora chansen till uppskattning finns som familjespel bland mindre inbitna strategispelare än mig.
Är du en sådan?
