Speltyp: strategispel, familjespel
Antal spelare: 2-4 Speltid: 20-40 min
Ålder: 8+ år Tillverkare: Blue Orange Games
Designer: Bruno Cathala
Kingdomino origins på Boardgamegeek
Originalversionen av Kingdomino är ett av mina favoritspel. Det är lätt att spela och lätt att älska. Men det är trots allt ganska simpelt i grund och botten, så jag tänkte ”lite mer strategi måste vara en bra idé”? Lite mer strategi, som i Kingdomino origins? Det visade sig att sanningen inte var så enkel.
I originalversionen är man en kunglighet som vill expandera sitt territorium. Det gör man genom att placera ut brickor med olika typer av terränger runt sitt slott, i ett tänkt rutnät om 5×5 alternativt 7×7 rutor. Vissa terränger innehåller kungakronor. Storleken på varje sammanhängande terräng multipliceras med antalet kungakronor i densamma, och vips har du dina slutpoäng. Plus bonuspoäng om ditt slott vid slutet fortfarande är placerat i mitten, och du inte har några tomma platser på grund av oturliga placeringar som gjort att du inte kunnat lägga en bricka. Terrängtyperna måste nämligen matcha med minst en granne, såvida de inte placeras bredvid slottet.
Kingdomino origins fungerar i grund och botten precis likadant, fast med grottmänniskotema. Istället för slott utgår man från en hydda och istället för kunglighet är man Fred Flinta. Kungakronorna är utbytta mot lägereldar, som antagligen var betydligt mer värdefulla att samla på under grottmänniskotiden jämfört med glittrande krimskrams.
Spelet kommer i tre nivåer, med ökande svårighetsgrad.
- Discovery mode
Nästintill exakt likadant som den enda nivån i original-Kingdomino. Spelarna turas om att ställa sina Fred Flinta-meeples på de fyra tillgängliga terrängbrickorna. Väljer man den högst upp får man välja bricka först nästa gång, medan de längre ner har fler eldar. Man kan inte få allt här i livet. Brickorna placerar man sedan ut i sina expanderande jaktmarker. Skillnaden mot originalversionen är att det också finns vulkaner, som i sig inte är värda några poäng, men de spottar ut en lavaeld som placeras på en närliggande terräng. Det här vulkanutbrottet är ett flexibelt sätt att öka värdet på sina områden. - Totem mode
Här spelar man som på den första nivån, men lägger till resurser. Vissa brickor har nämligen en liten symbol i form av en mammut, fisk, svamp eller flinta. På dessa lägger man en motsvarande träfigur. Plockar man en sådan bricka får man också med träfigurerna, eller rättare sagt resurserna. Förutom att vara värda en poäng styck blir det också bonuspoäng till den spelare som äger flest av varje sort, såsom varande storfiskare, mästersvampplockare och så vidare. De små träfigurerna är otroligt söta, men det är lite jobbigt att behöva hålla koll på vem som för tillfället har flest av en viss resurs. (Man kan inte vänta med räkningen till slutet eftersom det krävs majoritet för att ta över bonusbrickan, om två spelare skulle ha lika många på slutet skulle man i efterhand behöva minnas vem som var först med att till exempel fälla fem mammutar.) - Tribe mode
På den tredje nivån använder man också resurserna, men skippar majoritetstävlingen. Istället tillkommer grottmänniskor. Det är som en sorts idolbilder på genier. Typ som affischerna på Patrick Swayze i bar överkropp i tidningen Okej som man hade när man gick på mellanstadiet. Fast med grottmänniskor. Dessa kostar resurser och när man häftar upp affischerna ovanpå sina vanliga terrängbrickor, ger de poäng för andra saker. Till exempel ger eldtanten poäng för eldar på brickorna runt henne och jägargubben ger poäng för mammutar runt honom. Det är ett klassiskt och nervkittlande inslag i brädspel, det här med att sikta in sig på en unik poängbricka och roffa åt sig den i precis rätt tid.
Så, visst finns det roliga inslag i Kingdomino origins. Och i teorin låter det fantastiskt med tre olika svårighetsgrader som man kan välja efter humör, sällskap och tidsåtgång. Men i praktiken är jag sällan lockad av att spela Kingdomino origins utan kommer på mig själv med att längta efter originalet istället. Det känns krångligt att hålla på och fippla med en massa små resurser, när jag kan kittla samma nerv med originalspelet. Och där behöver jag inte fippla utan slänger bara upp ett gäng stadiga träbrickor. Märk väl att det här säger jag trots att mammut-träfigurerna kan vara bland de sötaste komponenter ett brädspel har skådat.
I och med att det första spelläget är i princip likadant som originalet, men också ger möjlighet till två mer avancerade lägen, varför inte bara välja den här versionen och få fler möjligheter på köpet? Bra fråga. Förmodligen är det så att om jag aldrig hade spelat vanliga Kingdomino, hade jag nog tyckt att det här var toppen. Kingdomino origins är absolut inte ett dåligt spel i sig självt och det finns många intressanta beslut att ta, särskilt i tribe mode. Det är bara det att jag tycker att det känns tillkrånglat jämfört med den geniala enkelhet som finns i grundspelet. Vill jag ha en större utmaning spelar jag hellre ett annat spel. Mammut-figurerna till trots.
