Speltyp: familjespel
Antal spelare: 1-4 Speltid: 30-45 min
Ålder: 8+ Tillverkare: Weird City Games
Designer: Tim Eisner
Leaf på Boardgamegeek
Få andra spel gör sig så bra på bordet som Leaf – det är omöjligt att inte bli charmad av de färggranna höstlöven som breder ut sig och de detaljrika djurkorten i harmoniska färgskalor (lite som om Arts and Crafts-rörelsen tagit steget in i 2020-talet). Bra jobbat av illustratören Angela Rizza.
I förberedelserna till en omgång av Leaf placerar man ut två förutbestämda startlöv på bordet. När det är ens tur spelar man ut ett kort med en bild på ett av sex möjliga sorters löv. Det gör att man får placera ut motsvarande ”riktiga” löv. Löven ska placeras så att deras taggiga ändar nuddar vid andra taggiga ändar. Helst så många som möjligt. De ändar som man nuddar avgör nämligen vilka handlingar man får göra på sin tur den gången. Därtill spelar färgen roll (på de löv man lyckas nudda vid).

Grön = dra nya lövkort. Lövkort vill man gärna ha. Om man startar sin tur utan att ha något sådant får man dra två nya lövkort och fortsätta med sin tur, men till den obligatoriska straffavgiften av tre minuspoäng.
Orange = dra djurkort. Djurkort vill man gärna ha. Helst minst tre av samma djurart, för att få trevliga vinstpoäng (i form av ekollon), mer om det längre ner.
Röd = odla svampar på löven. Svampar – gissa vad? Vill man gärna ha. Om man lyckas med sin svampodling på blir man rikligt belönad på slutet.
Brun = klättra upp med sin ekorrmeeple på trädet. Och klättra med ekorren vill man förstås också gärna göra. Det delas ut poäng för de två ekorrar som har varit flinka och klättrat högst respektive nästhögst när spelet är slut. Dessutom får man viktiga bonusar längs de platser man passerar på sin väg upp.
Gul = Få en solmarkör. När man har tre stycken kan man byta in dem mot ekollon och samtidigt flyttas säsongen ett steg närmare vinter, vilket är spelets slut.
Varje tagg på löven spelar roll – om man rör vid tre bruna taggar får man klättra tre steg på trädet, och så vidare. Ibland lyckas man få till fina placeringar och får göra många handlingar på en gång. Själv lövplacerandet flyter dock inte på sömlöst. Det är svårt att visualisera hur löven kan placeras, ofta behöver man provplacera innan man bestämmer sig. Dessutom fastnar man ibland i bedömningsfrågor kring om en tagg verkligen nuddar en annan tagg – hur mycket får man justera redan liggande löv för att klämma in det där lövet som man så hemskt gärna skulle vilja få plats med just där? Reglerna säger att de nuddar varandra om de är max 2 millimeter från varandra. Så blir man sittandes och tar fram linjalen.
En annan bedömningsfråga gäller platserna på trädet, där det vid två ställen inte är uppenbart vilken plats som är högst upp. Så blir man sittandes och räknar stegen, allt medan kaffet kallnar. Då visar det sig att vissa platser är lika många steg upp, men den ena är några millimeter högre. Så tar man fram linjalen igen, allt medan stämningen runt bordet blir aningen mer spänd.

Leaf funkar bra på två spelare men är lite roligare med fler eftersom det blir mer action i svampskogen då (när man lägger ett löv bredvid löv där motspelarna har odlat svamp får den/de som har den största svampen en bonus). Även trädklättringen blir mer händelsefylld eftersom man får ett steg gratis när man hoppar över en annan spelares ekorre. Förvisso går man miste om bonusar på vägen, men det vägs ju upp av lyckan att eventuellt lyckas klättra allra högst upp i ett träd, eller hur? Fråga vilken katt, eller ekorre, som helst.
Soloversionen är tyvärr ingen höjdare. Den funkar okej, man möter en automatiserad motståndare vilket är min favoritvariant av solospel. Men det är krångligt att hålla reda på hur automan vill placera sina löv, samtidigt som man har fullt upp med att tänka på hur man själv vill placera sina löv. Det är inte heller solklart hur den ska göra i alla situationer och då säger reglerna att man får välja det som man tror är bäst för automan. Jag hade önskat att man slapp den bedömningsfrågan. Dessutom regnar det ekollon över automan som manna från himlen, så även om man justerar ner svårighetsgraden känns det allt som oftast hopplöst att vinna över den. Visst vill man ha motstånd när man spelar solo, men här finns utrymme för justering.
Det finns ett par roliga utmaningar. Djuren är en möjlig källa till många vinstpoäng. Det intressanta i kråksången är att man ska ha samlat på sig rätt djur vid rätt tillfälle. Tre gånger i spelet blir det frost och då flyttar man ner en av sina djurarter i sitt vinteride. Det är bara de djur som är i vinteridet som ger poäng. För att maximera sina poäng vill man gärna flytta ner tre djur av samma art vid samma tillfälle, och andra arter än de man redan har i vinteridet. Ibland står man också inför möjligheten att lägga sitt löv på en perfekt plats – men att då ge flera bonusar till en motståndare som har svampar där och då får man försöka ta ställning till om det är värt det.

Layouten i kartongen är en fördel – allt förvaras i papplådor som gör det enkelt att packa upp och ner spelet, vilket underlättar eftersom det är många smådelar som ska på plats för ett så pass lättviktigt spel.
Faktum kvarstår dock: Leaf är spretigt för att vara ett i övrigt okomplicerat spel. Som i många andra spel lönar det sig förstås att specialisera sig på ett par områden, men eftersom slumpen spelar en relativt stor roll i Leaf är det lättare sagt än gjort. Fördelen med att färgerna på de tillgängliga lövtaggarna ständigt varierar är också ett frustrerande moment. Ibland har man helt enkelt inte möjlighet att göra det som man hade föresatt sig, utan tvingas följa med strömmen, som ett virvlande löv i höstfloden…
Det händer att jag tänker att Leaf egentligen inte har en bra plats i min spelsamling eftersom det känns för slumpartat, med för många bedömningsfrågor. Jag tänker att jag skulle sälja det till någon som inte har problem med det, där spelet får bli mer älskat och komma fram ur kartongen oftare. Men så börjar jag bläddra i djurkorten, får syn på ugglan med sina pärlemorskimrande vingar och då säger jag till mig själv att sluta prata strunt och stoppar ömt tillbaka kartongen i hyllan. Åtminstone för den här gången.