För någon vecka sedan beställde Martin och jag spel: Ett till honom, och fyra till mig. Om ni tycker det var en orättvis fördelning, då skulle ni se hur det blir när jag ”bjuder” på godis. Martin får själv redogöra för spelet han valde, men tre av dem jag beställde, verkar vara riktigt bra: Summoner wars, Blood Bowl: Team Manager och Five tribes. Samtliga är fina titlar, från stabila spelskapare…
Är ni införstådda med vad begreppet downtime går ut på? Det används främst på industrier, och betecknar den tid när fabriken inte är igång. Alltså förlorad nyttotid. Downtime kallas även ett besläktat fenomen inom spelvärlden – nämligen den tid när en eller flera spelare helt enkelt inte spelar…
Om något är riktigt bra, ligger det inte i sakens natur att man då vill ha mer? Är du en av dem som svarar nej på den frågan så har du fel. Tänk bara, utan kaffe skulle Sverige stanna och utan energidryck skulle förmodligen en hel generation av 90- och 00-talister inte göra något annat än att sova. Det finns inte mindre…
Spänningen är olidlig kring spelbordet. Oavbrutet byter kort, råvaror och pengar ägare när spelarna försöker maximera sina tillgångar i jakten på slutsegern. Speciellt en spelare verkar framgångsrik, för framför hen ligger kort och råvaror uppradade i stora högar och detta trots att hen inte alls deltar i de hårda slutförhandlingarna. Det står snart klart…
Efter att ha läst Björns syn på det där med att vinna eller förlora i brädspel, känner jag att det vore på sin plats även för mig att skriva några rader i ämnet. Björn har helt klart rätt i det mesta han skriver, jag vill egentligen bara hålla med och eventuellt glänta lite på helvetets portar…
Först och främst: Jag brinner precis lika mycket som alla andra sällskapsspelare för att vinna. Att ha flest poäng, mest pengar; att utrota alla fiender, att vara siste man på plan – det är viktiga grejer. Och jag vet att segerns sötma är extra välsmakande om ens motspelare får tvinga i sig nederlagets bittra blask.