De senaste åren, ja faktiskt ungefär sedan The Crew: The quest for planet nine landade, så har intresset för små enkla kortspel fått en ny renässans här hemma. Barndomens minnen där jag spelade Casino och Hjärter med farfar har en extra fin plats i mitt hjärta och när jag nu börjar bli en gammal farbror själv är det extra sköna minnen att komma i kontakt med…
När dag 3 börjar känner jag mig trött och närmast färdig med SPIEL25. Kroppen gnäller nu inte bara över betonggolvet utan också över Rüttenscheisses bedrövligt hårda sängar. Likväl känner jag fortfarande en skärva av sug. Jag har nämligen, precis som förra året, sparat i princip hela Hall 3 till den sista dagen…
Dag 2 började med någon sorts what the fuck-upplevelse. Den smidiga inpasseringen från dagen före hade bytts ut mot megafonskrikande tyskar som pekade med hela armen. Tydligen skulle vi radas upp för att allihop passera in genom ett nålsöga längre fram. Kön stod mer stilla än ett brobygge över Helge å…
Jaha. Då sitter jag här igen. Högtiden är över, förväntan är borta, allt är sett och bankkontot ekar. Till råga på allt så har jag levererats medelst tåg både fram och tillbaka till Essen utan några som helst problem. Jag visste att min 12-timmars tågstrandning i Gällivare skulle jämna ut sig någonstans!