Att brädspela är att vara nördig. Det är bra, tycker jag. Nördighet slutade vara dåligt för mig någonstans kring 2006 och jag vill tro, även om jag inte gör det egentligen, att också Blondie har insett att han delade ut en komplimang den där sommarkvällen på Farmen 2002. Vart vill jag då komma med detta? Jo, jag vill påstå att inom brädspelsnördigheten så finns det i sin tur flera lager av nördighet som alla är lika positiva ungefär fram till den punkt då…
Den som har läst min recension vet att jag var sen till Everdell-festen redan från start och lagom tills jag hade blivit så pass förälskad i spelet att jag började snegla åt expansioner bestämde utgivaren för att ta det hela till nästa nivå. En fläskig (eller nötig beroende på vilken religion man ägnar sig åt) utgåva med alla expansioner och allsjöns lullull crowdfundades och… jag lät bli att…
Vänner! Mednördar! Oktober är här och med det följer obligatorisk resa till Essen och, just i år, SPIEL22 (nästa år heter det nämligen SPIEL23). Förberedelserna har, i vanlig ordning, varit minutiösa och metervis av spellistor har konsumerats i kombination med alldeles för många Youtube-videos av varierande kvalisort. Varsågod, här är redogörelsen…
Jag börjar mer och mer misstänka att jag bodde under en sten 2018 för nu har det hänt igen. Bättre sen än aldrig brukar man ju säga men nu är det 2022 och jag är, precis som i fallet med Quacks of Quedlinburg, hopplöst sen till festen. Den här gången gäller det partajet som har dunkat och whoopat i Everdell-dalen i fyra år nu. Till min, och flera av mina vänners lycka…