Betrayal at House on the Hill har, sedan jag kom i kontakt med det första gången, varit en trogen följeslagare genom mitt brädspelsintresse. När expansionen Widows Walk kom var jag snabb på avtryckaren och beställde även den. Har jag spelat alla äventyr? Nej. Har jag sålt alltihop?
Minns ni den här texten om Ticket to rides återkomst? Kampanjen är nu, efter ganska många planeringsmässiga om och men, färdigspelad. Den långa verkställighetstiden beror på att det visade sig vara småbesvärligt för fem medelålders människor att sammanstråla med någon sorts regelbundenhet. Vem kunde ana!? Extra svårt blir det förresten…
Jag har varit ägare till Betrayal at House on the Hill sedan 2015. Det är ett fantastiskt trevligt spel, trots en del brister och fel, och jag antar att det är därför som det också har nått något av en kultstatus i brädspelskretsar. Jag har spelat det i runda slängar 10 gånger och det som slog mig ganska tidigt, förutom att jag hade våldsamt roligt…
Det här med att utforska gamla hus, är det inte något som vi alla drömmer om att göra? Ni vet, lite i smyg sådär, bara för att titta efter om det möjligen innehåller några lönngångar, hemliga drycker eller fängelsehålor? Oavsett hur ni tänker så erkänner i alla fall jag villigt att jo, det är spännande med gamla hus där tiden har stått stilla…