Nein! Noooo! What arr yoo dooing!?
Platsen är antika SPIEL17 i Essen och tysken, som lät som Arnold Schwarzenegger, men som mer påminde om Homer Simpson, hade i uppdrag att lära mig och Herr Baguette hur man spelade Nations: The Dice Game utökat med Unrest-expansionen. Vi kände oss dumma. Reglerna var inte svåra, men att få varje drag analyserat och högljutt sågat av en blekblank german gjorde inte underverk för självförtroendet precis. Tysken till trots…
Minns ni Zombie Dice – spelet som jag köpte eftersom jag misstänkte att det skulle vara kasst? Mitt resonemang var sunt: Oftast köper jag spel som känns kvalitativa; annat är slöseri med pengar. Men, resonerade jag, varför inte utmana de egna instinkterna en enda gång, och köpa ett lir som verkar dåligt? Ni vet, chansa lite?
För någon vecka sedan beställde Martin och jag spel: Ett till honom, och fyra till mig. Om ni tycker det var en orättvis fördelning, då skulle ni se hur det blir när jag ”bjuder” på godis. Martin får själv redogöra för spelet han valde, men tre av dem jag beställde, verkar vara riktigt bra: Summoner wars, Blood Bowl: Team Manager och Five tribes. Samtliga är fina titlar, från stabila spelskapare…
Är det någon som känner sig lite sugen på att bege sig på upptäcktsfärd i den lokala grottan? Det sägs finnas både skatter, roliga drycker och inte minst monster där, så glöm inte att blåsa upp bröstkorgen, ta på långkalsongerna och packa med ett stort till medelstort vapen. Låter det skoj? Jag tyckte ärligt talat inte det…
Dags för lite spelhistoria och nostalgi igen kära läsare. Häromdagen rotade jag nämligen lite bland flyttkartongerna i källaren och fick där syn på en stor, röd låda med en springande man i ett kikarsikte på locket; ASSASSIN! hade åter sett dagens ljus. Jag torkade omsorgsfullt bort dammet som hade samlats efter år av förvaring och log svagt för mig själv…