Minns ni den här texten om Ticket to rides återkomst? Kampanjen är nu, efter ganska många planeringsmässiga om och men, färdigspelad. Den långa verkställighetstiden beror på att det visade sig vara småbesvärligt för fem medelålders människor att sammanstråla med någon sorts regelbundenhet. Vem kunde ana!? Extra svårt blir det förresten…
Alla som har läst min recension av Ticket to ride: Europe förstår att titeln på den här lilla texten är orimlig. Att kioskvältarspelet, som alla utom jag tycker om, skulle lyckas ta sig loss ifrån sin cementerade ståplats längst in i min garderob är ungefär lika troligt som att högerextremism skulle få ett uppsving i världen…
För ungefär fyra år sedan var jag en mindre erfaren människa. Sedan dess har jag, via framförallt lidande av olika slag, lärt mig ofantligt många saker om mig själv och den värld jag trodde jag kände. Nu är det inte alls min avsikt att tråka ut er med min förvärvade livsvisdom och dessutom förpliktigar ju bloggtiteln Spelglädje mig att hålla mig…
Jag tar ert rungande ”JA” som ett… ja, ett ja helt enkelt. För är det något vi brädspelare är bra på så är det ju att tävla med varandra i allt ifrån vem som odlar de bästa bönorna till vem som kan tillverka mest av oklar produkt. Så nu ska vi tävla utav bara fanken…
En dag kom min fru hem och berättade att hon hade spelat ett helt fantastiskt spel som hette Ticket to ride. Jag kände till spelet och hade fingrat på det ett antal gånger i min lokala leksaksbutik, men varje gång jag stod med det i handen hade jag varit kluven. Jag minns att jag verkligen ville bli…