Alla som har läst min recension av Ticket to ride: Europe förstår att titeln på den här lilla texten är orimlig. Att kioskvältarspelet, som alla utom jag tycker om, skulle lyckas ta sig loss ifrån sin cementerade ståplats längst in i min garderob är ungefär lika troligt som att högerextremism skulle få ett uppsving i världen.
Ja, du förstår säkert. Det är sant. Ticket to ride har återvänt ifrån det döda och befann sig faktiskt på mitt spelbord så sent som igår. Sen kan ju två saker vara sanna samtidigt för mitt Ticket to ride: Europe ligger faktiskt kvar i mörkret där högerextremismen också borde ha stannat. Nu finns det ju ingen högerextremism i min garderob och jag riskerar nu att trassla in mig våldsamt i vad som förvaras och borde stannat var så jag bryter här. Jag tror att du förstår hur saker förhåller sig ändå.
Hur har då dennaa Ticket to ride-uppståndelse gått till? Jo, till att börja med händer, då och då, en liten spelgrupp som heter Vardagsvägrarna hemma hos mig. Den kom till som en protest mot att det bara fanns tid för brädspel på helgen, därav namnet. Vi träffas varannan, var tredje onsdag sisådär och spelar något som jag tror skulle förgylla tillvaron för oss. Och nej, Björn är inte med och spelar för han är en vuxen person som prioriterar nästa arbetsdag redan dagen innan.
Stärkt av erfarenheterna från Pandemic legacy: Säsong 1 (samt 0 och 2) och The King´s Dilemma föreslog jag för gruppen att vi skulle prova ett kampanjspel. Jag siktade speciellt in mig på Clank! legacy: Acquisitions Incorporated, varför jag skickade ett glatt meddelande i vår Facebook-grupp samtidigt som jag satt med fingret på beställningsknappen. Tyvärr var inte alla, jag har tacksamt förträngt vem/vilka, snabba med att svara så när jag väl hade fått ja och amen från samtliga gruppmedlemmar (utom Björn, för han är som sagt vuxen) så var Clank! legacy: Acquisitions Incorporated slut i lager. Det var tråkigt och jag blev lite ledsen. Clank! legacy: Acquisitions Incorporated har nämligen en tendens att ofta vara slut i lager.
På SPIEL23 i Essen vädrade jag dock morgonluft när jag fick syn på Zug um Zug legacy: Legenden des Westen. Hade alltså skräpspelet Ticket to Ride alltså fått en legacy-variant? tänkte jag och andades i min påse. Jag var ju egentligen inte det minsta sugen på just det spelet, men samtidigt hade jag ju inget att förlora eftersom Frugan är en gammal fantast och att övriga säkert är villiga att spela bara för att det är ett spel. Frågan kastades ut i Facebook-gruppen och nu sitter jag här och skriver.
Vilka är då mina förväntningar och hur är känslan efter de två partier av Ticket to ride legacy: Legends of the West som jag har spelat?
Förväntningarna från min sida är, som du säkert förstår, väldigt lågt ställda. Ticket to ride är ju vad det är och det finns givetvis begränsade möjligheter att polera en bajskorv (lite som att försöka pimpa en Volvo V70). Men! Kanske kan berättelsemomenten skapa något extra och kanske kan alla nya regler som legacy-spelen brukar tillföra skapa mer strategi i slumpfiestan?
Känslan efter två partier? Tja, Ticket to ride legacy: Legends of the West är fortfarande Ticket to ride, det är tydligt. Det är fortfarande extremt avgörande vilka biljettkort man blir tilldelad i början och det är fortfarande förknippat med stora mängder röta att ha rätt vagnskort vid rätt tillfälle. Samtidigt så har det, redan två partier in i kampanjen, tillkommit regler och varianter som jag tycker om och som eventuellt gör spelet bättre. Kanske finns hopp? Kanske får jag anledning att återkomma i ämnet när vi har spelat klart kampanjen?
Oavsett vilket så sitter jag glatt vid spelbordet och umgås med mina vänner. Det må vara Ticket to ride vi spelar, man fasen vad trevligt vi har.
