Plats: Björns lägenhet
Ett spel: FURY OF DRACULA
Två trötta studenter: Björn och Martin
Trogna läsare av Spelglädje vet att jag och Björn, medan ni andra lever livets glada dagar bland paraplydrinkar och bastkjolar, känner oss en aning nedtyngda av våra respektive skolsituationer. I lördags bestämde vi dock oss för att kasta examinationer, handledare och vetenskapliga texter åt fanders och istället ägna oss åt något som varken kräver litteraturkällor eller Harvard-metoder. Det var dags för undertecknad att för första gången uppleva Fury of Dracula (har ni förresten inte läst Björns recension, är det en bra idé att göra det innan ni fortsätter läsandet av den här texten).
I sin recension av spelet jämför Björn det med Scotland Yard, vilket är ett spel jag har spenderat många lyckliga timmar med. Att antingen i rollen som detektiv eller förrymd [infoga valfri roll här] låta sig gripas tag av jaktens alla egenskaper är i sanning en riktig höjdarupplevelse, men sedan jag träffade Frugan har speltillfällena för Scotland Yard decimerats till ett minimum. Inte för att Frugan förbjuder mig att spela som många av er säkert trodde, utan för att hon är så otroligt duktig på sådana spel att jag förlorar varje gång. I lördags var hon dock inte med, vilket gjorde att jag, för att mentalt förbereda mig på att äntligen få vinna ett jaktspel och att mosa Björn, hade ätit taggtråd hela dagen.
På inrådan av spelreglerna bestämdes det att den mer erfarne Björn skulle ta rollen som den flyende greve Dracula, medan jag, som nybörjare, skulle få tag mig an rollerna som detektiverna Dr van Helsing, Dr Seward, Mina Harker och Lord Godalming (eller Lord Goddammit som jag snabbt döpte om honom till). Uppgiften att styra över samtliga detektiver blev mig dock snabbt övermäktig och jag fick svårt att hålla ordning på karaktärernas specialegenskaper och vilka hjälpmedel de hade till sitt förfogande. Gång på gång gjorde jag grova missar som minskade mina chanser att fånga den blodsugande greven, och min spaningstaktik, som i teorin var genialisk, framstod antagligen i praktiken som både patetisk och skrattretande. Eller, det var i alla fall det intryck jag fick när jag, spanande över spelbordet, ständigt möttes av att ett nöjt leende prydde Björns vanskapta ansikte.
Nu ska jag vara ärlig och säga att min taktik, såhär i efterhand, faktiskt var direkt usel. En liten missuppfattning av reglerna från min sida gjorde att jag ständigt återvände till samma städer på kartan för att eventuellt landa på samma ställe som Dracula istället för att försöka leta efter platser där han tidigare hade varit. När jag förstod att även städer som tidigare hade passerats av Dracula skulle innehålla ledtrådar, och därmed började uppsöka dem, hade Björn redan börjat samla vinstpoäng och det där leendet jag beskrev tidigare hade nått monstruösa proportioner. Vid det laget kämpade jag också med att dölja hur irriterad jag var över att, maktlös och utelämnad, användas som redskap att sopa banan med.
Trots detta insåg jag hur roligt spelet faktiskt var och vägrade envist att ge upp, för när jag väl hade rättat till ovanstående regelmiss i mitt huvud fick jag snabbt upp det blodiga spåret som Dracula lämnade efter sig. Därmed inte sagt att jag hade det lätt, för den stora charmen med jaktspel är ju trots allt att inte riktigt veta vart den man jagar har tagit vägen. Jag fann jag mig hela tiden i situationer där jag med ungefär femtio procents sannolikhet kunde avgöra vart Dracula hade begett sig, men min intensiva vilja att ta kommandot över skeendet ledde till ytterligare taktiska missar.
Så fortsatte det, Björn flinade förnöjt och jag gjorde mitt allra bästa för att dölja min irritation över alla taktiska debacle. Det gick till och med så långt att jag, när jag tappade bort Dracula för femtioelfte gången i ordningen, höll på att erkänna mig besegrad och, för att undvika skammen, fly platsen genom det öppna fönstret. Fury of Dracula hade dock lyckats fånga mig så pass mycket att jag aldrig, på riktigt, övervägde det alternativet. Jakten, figurerna, den stämningsfullt designade kartan och den benhårda viljan att en gång för alla skona världen från åsynen av Björns kaffebruna tänder gjorde att jag bestämde mig för att kraftsamla en sista gång.
Skam den som ger sig heter det ju, och det fick både jag och Björn slutligen erfara. I mitt sista försök att förutse Draculas rörelser på spelplanen började jag tänka i banor om hur jag själv hade gjort om jag hade styrt dem. Det visade sig att min och Björns spelhjärnor besatt samma geniala (eller bristfälliga) taktiska förmågor och sakta men säkert började Draculas rörelser bli mer och mer tydliga för mig. Det hör till sak att tiden nu började rinna ut för detektiverna och att Draculas seger därmed ryckte allt närmare, så jag insåg att jag helt enkelt, återigen, var tvungen att chansa. Jag utgick från Draculas senast kända position och spenderade alla specialförmågor och kort jag hade för att placera ut mina detektiver på de platser dit Dracula kunde ha flyttat.
Resultatet blev…något fiaskoartat om man vill vara snäll. Det fanns nämligen 5 positioner som Dracula kunde stå på och jag hade ju bara 4 detektiver. Ni förstår själva, jag hade lyckats missa den rätta positionen och Björn log som ett barn på julafton medan jag själv var på väg att implodera av ilska.
Hur spelet slutade? Jag vann så klart.
Min fiaskoartade och direkt löjeväckande slutmobilisering fick Dracula att sänka garden, och spelvarvet efter låg han därför i Hamburg med en påle i bröstet. Om Björns förnöjda och hånfulla flin var borta? Japp, men det hade istället ersatts av ett gapskratt vars likhet med en döende svans klagosång fick hans nyinflyttade grannar att flytta igen. Jag själv? Jag skrattade hejdlöst jag också. En lustigare vändning i ett brädspel har jag nog aldrig varit med om, och alla känslor av spänning, hjälplöshet, ångest och gränslös ilska mynnade ut i det där skrattet. Jag hade inte ens sinnesnärvaro att segerhåna Björn och det säger egentligen allt om vilken omvälvande spelupplevelse Fury of Dracula var för mig.
Tanken var att den här texten inte bara skulle vara en Rapport från skyttegravarna, utan också En andra åsikt. Någon vidare En andra åsikt har det dock inte blivit, för det visade sig att jag håller med om i princip allt Björn skriver i sin recension. Jag fullkomligt älskar Fury of Dracula och håller redan på att smida onda planer inför nästa parti då jag ska få äran att smiska Björn en gång till; den här gången som Dracula. Om jag tvingar mig att påpeka något så är det att jag tycker att man bör vara fler än en spelare som styr detektiverna. Deras specialförmågor och individuella kort är svåra att komma ihåg och skilja åt vilket gör att ständiga taktikmissar förekommer. Jakten blir dessutom mer spännande och spontan på så vis eftersom Dracula då får möjlighet att lyssna på och anpassa sina drag efter detektivernas tankar.
