Recension: La Boca

Speltyp: familjespel Antal spelare: 3-6 
Speltid: 20-30 min Språk: Svenska 
Ålder: 13+ Tillverkare: Competo

Har ni också ett begär av att stapla saker på varandra? Men har ni tröttnat på att alltid stapla dessa saker på samma sätt? Eller att stapla dem i er bittra ensamhet där hemma? I väntan på den psykologiska utvärdering jag innerligt hoppas att ni har bokat för att reda ut dessa problem, kan ni sysselsätta er med spelet La Boca. Intresserade? Läs vidare, vetja!

Länge trodde jag att spelet hette La Bloca – med ett L efter B:et – eftersom det trots allt handlar om att lägga träklossar på varandra. Block, typ? BLOCA? Ni fattar? Men så är alltså inte fallet. Spelet heter La Boca, och jag har inte en susning om varför. (Spelar detta någon roll? Nope. Låt oss därför fortsätta med vår recension.)

I La Boca spelar alla mot alla – i slutändan. Detta hindrar dem dock inte från att lira med varandra – om än tillfälligt. (Tänk Stefan Löfvén och Jonas Sjöstedt innan valet, och ni är ganska rätt på det. The winner takes it all, som ABBA sjöng.)

Spelarna ska, två åt gången, försöka organisera ett gäng klossar. ”Vilken är då den korrekta konstellationen?” undrar ni. Ah, och det är så klart det roliga. En spelare drar ett spelkort. Kortet har två sidor, och på varje sida finns ett visst mönster. Tanken är att spelarna tillsammans ska placera klossarna på ett sådant vis, att man från ett håll kan se mönstret på ena sidan av kortet, och att man från det andra hållet kan se mönstret på den andra sidan av kortet. Spelarna måste sitta på var sin sida, och får inte titta på den andres sida – varesig på kortet eller på klossarna.

Så: Spelarna drar ett kort, sätter det på spelplanen så att båda två ser det, och försöker sedan återskapa den klossbild som finns på respektive sida av kortet.

Har jag förklarat luddigt? Oroa er inte – som den pedagog jag är, har jag fotografier till min hjälp!

Här ser ni, längst till vänster, den ena sidan av kortet – och till höger ser ni alla klossarna, ordnade så att de överensstämmer med kortet. Titta på denna visuella uppenbarelse och NJUT av hur bild och verkställande harmoniserar med varandra!

Och här har ni samma historia, fast från andra sidan. Notera att mönstret på kortet alltså inte är samma från de två sidorna.

Och här har ni klossarna, fast sedda ovanifrån. Som ni märker, så spelar man alltså på ett rutmönster med dimensionerna 4×4. Och även om spelkorten bara är tvådimensionella, så är alltså inte spelplanen det.

Problemen för spelarna är två: 1) Spelet går på tid, och ju långsammare man löser pusslet, desto färre poäng får man; 2) klossarna måste ibland läggas i väldigt snillrika mönster, så att de döljs, respektive visas, lagom mycket och på rätt ställe. Här gäller det alltså att samarbeta, och att kunna tänka sig vad den andra spelaren ser på sin sida.

Den röda klossen är för övrigt något av en överkurs. Om man vill spela ett enkelt spel, då plockar man bort denna fina lilla kloss. Vill man spela ett lite mer utmanande spel, då låter man den vara kvar. Varför är det röda blocket överkurs? För att det tar mycket plats och har en ganska udda form. (Jag inser nu att denna kloss är L-formad. Är det dit L:et i LA BLOCA har tagit vägen? COULD IT BE?)

La Boca har visat sig vara ett fantastiskt roligt spel, och jag har svårt att tänka mig någon som inte skulle uppskatta det, i all dess spelmekaniska enkelhet. Det är ett stressigt och klurigt pussel, som verkligen får en att tänka. Och jag har aldrig avslutat en runda utan att genast vilja ha mer. Ett bra betyg, eller hur?