Recension: Sheriff of Nottingham

Speltyp: kortspel, familjespel Antal spelare: 3-5
Speltid: 60 min Språk: Engelska 
Ålder: 13+ Tillverkare: Arcane Wonders

Trogna läsare av Spelglädje vet att jag här, skrev om att jag tänkte beställa Sheriff of Nottingham eftersom jag tyckte det verkade så fantastiskt roligt. Ännu trognare läsare vet också att jag kom fram till att det var slut i lager överallt, gav upp, fick ett tips av vår läsare Andreas om att det fanns i en butik i Stockholm, lät en vän köpa det åt mig i nämnda butik och satte mig sedan för att vänta på leveransen. Jag väntade och väntade. Och väntade. Och väntade.

I lördags var väntan slut och leveransen dök upp hemma i mitt kök. Det bästa av allt var inte bara att min vän Murklan levererade, utan också att Sheriff of Nottingham levererade. Alla förväntningar jag hade infriades och vi hade en sjujäkla rolig spelkväll. På vilket sätt? Det ska jag försöka förklara nu.

I Sheriff of Nottingham är spelarna enkla handelsmän som vill sälja sina varor på torget i Nottingham. Problemet är bara att för att komma till torget måste de passera stadsporten; en port som så klart vaktas noggrant av ärkesvinens ärkesvin, Sheriffen av Nottingham. Hur tråkigt det än må vara med korrupta stadstjänstemän så är det där som det roliga börjar på riktigt, för det är nu upp till spelarna att bluffa och muta sig in genom porten med största möjliga förtjänst; den som har högst värde på sitt marknadsstånd när spelet är slut står nämligen som segrare.

I korthet går spelet till såhär:

Spelarna har varsin hand med varukort där varor såsom ost och bröd eller, ve och fasa, vapen och mjöd förekommer. Ni förstår själva, ost och bröd har självklart ett visst värde i marknadsståndet men vapen och mjöd är värt betydligt mycket mer. Detta vet Sheriffen också och som den moralens väktare han är så välkomnar han ost och bröd, men förbjuder vapen och mjöd på marknaden. För fattiga handelsman är det naturligtvis desperata tider, och desperata tider kräver desperata åtgärder; bara för att sheriffen säger att man inte får så betyder väl inte det att man måste lyda?

Sagt och gjort, spelarna lägger ett valfritt antal (1-5) varukort i sin tillhörande varusäck och beger sig till porten. Väl där måste varorna deklareras för den nuvarande sheriffen (rollen som sheriff turas spelarna om att ha och man spelar normalt tills alla spelare har fått vara sheriff två gånger). Det finns några grundläggande regler för hur själva deklarationen måste gå till, men de viktigaste är att man alltid måste deklarera antalet kort i påsen sanningsenligt och att man endast får deklarera en sorts laglig vara. Björn, som den lurifaxande räv han är, skulle t.ex. kunna komma till porten med en säck full av vapen och mjöd och berätta att han har 3 st ostar i den. Det enda sheriffen vet är därmed att Björn har 3 kort i sin säck och att han förmodligen ljuger så att det dånar eftersom det är sådan han är. Men kan man verkligen lita på att han ljuger?

Det kan man naturligtvis inte och det är häri som spelets kärna ligger. Sheriffen kan, om han vill, välja att inspektera säcken eller, om han tycker sig ha bra anledning till det (mutor är alltid en bra anledning), släppa in den i staden utan kontroll. Väljer han att inspektera får spelaren böta till sheriffen för alla felaktigt deklarerade varor (samt lämna dem ifrån sig), men skulle det visa sig att varorna är sanningsenligt deklarerade får sheriffen betala ett skadestånd till den hederliga handelsmannen för olägenheten. Här gäller det alltså att ha bra människokännedom och en gnutta tur, för räkna med att en hederlig handelsman vill ha sin säck inspekterad och tvärtom.

Väl inne i staden, inspekterade eller inte, placerar spelarna alla varukort de lyckades få med sig genom porten i sina varustånd. Här måste alltså alla bekänna färg och det blir pinsamt tydligt hur lurad sheriff-spelaren ofta har blivit. Därefter går sheriff-rollen vidare i sällskapet och ett nytt spelvarv börjar.

Sheriff of Nottingham är ett fantastiskt roligt spel och det uppskattades väldigt mycket i mitt 5-hövdade spelsällskap. Reglerna är enkla, det finns inga kort med text att ta hänsyn till utan det handlar egentligen bara om att lura varandra så mycket man orkar. Är man dessutom lite pratglada och fantasifulla produceras den ena fantasihistorien efter den andra om varför det är så viktigt att brödet släpps in genom porten utan krusiduller eller varför man absolut inte vill att sheriffen ska ta en titt i säcken (kycklingarna kan ju vara folkilskna!).

Innan jag hade provat tänkte jag mig att spelets absolut läskigaste del skulle vara att försöka smuggla in förbjudna varor i staden; jag tänkte att mitt pokerface inte skulle räcka långt och att riklig armsvettsutsöndring skulle avslöja mig som den smutsiga lögnare jag är. Det visade sig vara precis tvärtom, för det allra läskigaste man kan utsättas för i Sheriff of Nottingham är att vara sheriff. Känslan av att vara fullständigt utelämnad och ensam är total, och runt om en sitter ett antal personer med hundögon och försöker se oskyldiga ut samtidigt som de pratar en massa strunt om moral och hederssaker.

Mitt största misslyckande i helgen kom när jag bestämde mig för att sluta analysera och helt enkelt inspektera varenda säck som passerade genom porten. Behöver jag säga att alla talade sanning just den gången och att skadeståndskraven mot mig blev dryga? Jag blev ruinerad och slutade så klart tvärsist.

Men. Oavsett om man vinner eller kommer sist, jag hann med bägge delar, så har man lika roligt med Sheriff of Nottingham. Det man minns och pratar om efteråt är inte hur mycket pengar man lyckades samla ihop, nej, det pratas enbart om minnesvärda smugglingar och tabbar. Så mycket som vi skrattade vid spelbordet i lördags har vi inte gjort på länge. Att vår käre Murklan hade kommit hem på tillfälligt besök från Stockholm bidrog så klart, men Sheriff of Nottingham är, enligt mig, genuin spelglädje när den är som allra bäst. Inte blir det sämre av att det fungerar att spela med alla åldersgrupper, tänk t.ex. på hur duktiga barn är på att lura till sig fördelar och ni förstår att det här kan vara ett familjerlir av rang. Artworken i spelet ligger dessutom på precis rätt nivå enligt mig och den bjuder verkligen in till skämt, skratt och fredagsmys.

Nackdelar då? Ja, några finns det ju såklart. Den första jag tänker på att kravet på antalet spelare är ganska högt för att det ska bli roligt. Det går självklart att spela på endast tre spelare, men spelet växer otroligt mycket med fyra eller fem. Ju fler man är, desto fler för sheriffen att hålla reda på och låta sig luras av. Vidare bör Sheriff of Nottingham spelas i ganska pratglada sällskap. Ett parti med spelare som inte bjuder på sig själva eller låter munnen gå blir antagligen en ganska avslagen och trist historia.

Nackdelarna jag nämner bör så klart inte bortses ifrån, men känner man sitt spelsällskap är Sheriff of Nottingham ett säkert kort; rappt, enkelt och alldeles otroligt roligt.

Prisa (Gud), här kommer skatteåterbäringen!