Tiger Stare by Caitlin Regan (Licens: Creative Commons)
En person reser sig från spelbordet. Hon går in på toaletten och låser dörren. Snart hörs en spolning och hur händer tvättas i handfatet. Sedan låses dörren upp igen och personen återvänder till spelbordet.
Så småningom reser sig en annan person. Han slår sig för bröstet och säger ”jag ska nog bajsa lite”. Sedan går han mot toaletten, samtidigt som han för följande monolog: ”Nu rör jag mig mot toaletten. Jag använder mina ben i detta syfte. Nu är jag framme vid toalettdörren, vilken jag sedermera öppnar med vänster hand. Jag går in, än en gång med benen, och stänger dörren bakom mig. Det senare gör jag dock inte med benen, utan med händerna. Låste jag? Nej, det glömde jag. Strunt samma, nu befinner jag mig på toaletten. Jag lyfter på toalettlocket, knäpper upp mina byxor, och sätter mig ner. Det är hög tid för själva bajsandet.”
Resten av mannens berättelse behöver vi inte lyssna på. Ni vet vad som kommer att hända. Det kommer att plumsas i avloppsvatten. Strävt papper kommer att dras över en särskild kroppsmynning. Vi ignorerar detta och går vidare.
Min poäng är att dessa toalettbesök avslöjar två sorters personligheter: en introvert och en extrovert. Dessa karaktärer uppenbarar sig inte bara i hur de sköter sin intimhygien, utan givetvis även i hur de beter sig kring spelbordet. Låt oss därför presentera dem som de spelartyper de är: Tigern och Monologiden. (Efter att ha singlat slant om saken så kommer Tigern att vara kvinna i denna text, och Monologiden man.)
Tigern är givetvis den tystlåtna varelsen. Hon som kan gå på toaletten utan att basunera ut alla sina förehavanden. Allt hon gör i spelet utförs enligt den gamla Hollywooddevisen ”show, don’t tell.” Agerandet får tala för sig självt. Hon kan göra ett drag som dömer alla motspelare till evigt lidande utan att för den sakens skull inleda med en dramatisk stegring. Sådant ligger inte i hennes natur.
Monologiden är Tigerns motsats: en person som verbaliserar varje mental förnimmelse. Få tankar svävar in i skallen på honom utan att även engagera talorganen. Allting understryks. Alla resonemang förs fram i ljuset.
Här vill jag notera ett par saker. Alla spelare befinner sig någonstans på ett spektrum mellan de två ytterligheterna. Ingen sitter helt tyst och gör sina drag som i en stumfilm. Ej heller gör någon en monolog av precis allting: ”Nu är mitt drag över, och jag lutar mig tillbaka i stolen med händerna bakom huvudet. Hm, luktar jag svett i armhålorna?” Men låt oss likväl behålla spelartyperna i våra sinnen, som två arketyper som vi kan förhålla oss till.
Hur är det att spela med en Tiger eller en Monologid? Tigern är knepig att spela mot. Alla hennes drag är tysta, vilket gör att hennes avsikter är svårare att genomskåda. Hon är skuggfiguren – den lömska Game of Thrones-karaktären som bara håller sig i bakgrunden och tycks harmlös – tills hon, fortfarande dämpad och kontrollerad, släpper loss all världens helvete. Hon är värd att ha uppsikt över av denna anledning. Hon är farlig. Samtidigt är det en spelartyp man måste vara extra uppmärksam på även av andra anledningar, då hennes tystnad låter eventuella misstag (eller till och med fusk) löper en större risk att passera obemärkt.
”Vad gör du nu?” är en fråga som Tigern får ganska ofta. ”Vänta lite, hur kan du göra så?” är en annan. Frågor av denna sort irriterar ofta Tigern, för nu måste hon helt plötsligt förklara sig. ”Jag har drak-kortet, som låter mig döda en motståndares get varje omgång.”
Monologiden är därför en lite lättare varelse att ha att göra med. Att han säger rakt ut vad han gör underlättar för alla spelare att hänga med i vad som händer. Vilka kort spelas ut, i vilken ordning, och vilka effekter har de? Sådant är bra att veta. För rastlösa spelare som jag, som avskyr downtime i alla dess former, kan detta dock bli för mycket. Monologidens malande och behov av att räkna högt sorteras snabbt bort som någonting ointressant. ”Kan du snabba dig lite?” är en fråga han får.
Vad jag önskar mig är att alla spelare lyckades balansera Tigern och Monologiden, att en dag gryr då spelare följer god kutym och säger vad de gör, så att alla kan följa med i spelet, men inte så värst mycket mer. Vi kan lära oss mycket av Tigerns tendens att ligga lågt, och vi kan alla följa Monologidens (till viss del) goda exempel att vara tydliga.
Men den dagen kommer aldrig, gissar jag. Och nu måste jag gå på toaletten. Jag låter er slippa redogörelsen.
