I lördags fyllde jag ett så pass gammalt år att jag (förhoppningsvis) befinner mig närmare min pension än min födelse. Det var på många sätt en ganska omtumlande upplevelse att fylla år den här gången. Inte på grund av åldern i sig (den är uppenbarligen oviktig eftersom jag har en märklig förmåga att glömma hur många år jag är när någon frågar), nej själva tumlandet bestod i att jag hade gott om både tid och anledning att fundera över min födelsedag och det förändringsarbete den har genomgått med åren.
En stor del av funderandet gick åt till att fundera över vilka konsekvenser mina framtida födelsedagar skulle lida om Frugan bestämde sig för att släppa ut barnet i sin mage just i lördags. Nu hade hon den goda smaken att låta bli, men bilder av gäster som pliktskyldigt kastar en blomkvast på mig i sin galopp mot det söta barnet (och dess berg av presenter) har bearbetats med stor förfäran.
Nu hade Frugan som sagt vänligheten att hålla portarna stängda och jag får ha min födelsedag i fred även i framtiden, men ovanstående skräckscenario satte igång en rejäl tankeprocess. Nostalgiskt minns jag min barndoms födelsedagar; ögon som tindrade, doften av nysläckta ljus, banan- och marängtårta med geléhallon, de fyrkantiga hårda paketen som tyngde ner täcket, föräldrar som sjöng och glädjen över att ha blivit ett år äldre.
När jag så fyllde 34 kunde jag, först och främst, glatt konstatera att min barndoms farhågor om att jag vid den här medeltiden i mitt liv skulle önska mig trista hemslöjdsföremål inte besannats. Min önskelista ser nämligen precis likadan ut som när jag var liten; spel och Lego (den här måste man ju bara ha liksom). Men fick jag något Lego? Nej. Och värre, fick jag några spel? NEJ! Det hjälper inte ens att klaga längre eftersom jag bara möts med citat: ”Du har ju en brädspelsblogg så du köper eller lånar alla spel du vill ha ändå. Du får köpa dem själv, jag ger dig något annat”.
Där önskelistan har undkommit förändringens vindar har dock allt annat svepts med likt plastutemöbler i en vindpust. Jag tror nämligen inte att mina nyvakna ögon tindrade särskilt mycket i lördags, jag glömde att dofta på röken från ljuset jag tände när jag såg New York Islanders förlora, tårtan hade jag glömt att jag ville ha, några paket som tyngde ner täcket kände jag inte och mina föräldrar åkte till Göteborg och lyssnade på andra som spelade och sjöng istället för att sjunga för mig (tack Frugan för sången!). Någon glädje över att ha blivit ett år äldre kände jag inte heller, jag upplevde snarare en likgiltighet över en siffra som i det stora helt inte betyder ett smack. Jag menar, en 34-åring som känner sig som 23 och som dessutom gillar spel och Lego. Min sanna ålder borde alltså uppskattningsvis ligga runt 7-8 år.
Så. Vad ska jag då göra åt detta? Och framförallt, varför kan man läsa den här texten i en brädspelsblogg?
Jo, jag har nämligen en finurlig plan för att spola tillbaka tiden i alla fall delvis. Mina ögon ska tindra, jag ska inhalera ljusrök från min banan- och marängtårta med geléhallon och jag ska be Frugan lägga det stora paketet på mitt täcke strax innan jag vaknar. Jag ska nämligen, med illa dold glädje, lyda mina anhörigas order. Jag ska beställa mina födelsedagsspel själv och de ska bli de bästa spelen jag någonsin har fått… beställt!
Vem skulle till exempel inte vilja ha Blood Rage i födelsedagspresent? Att leka viking som hugger ner en annan viking medelst yxa och påk har man ju lekt hela sitt liv, så varför sluta nu? Och vem skulle tacka nej till en present innehållande Letters from Whitechapel? Nej just det. Kanske ska jag till och med göra mig besväret att slå in dem? Ja, så får det nog bli.
Planen är spikad. När leveransen kommer ställer jag tillbaka klockan till den 7:e maj 2016. Då ska det bli fyrkantiga och hårda paket.
P.S. Jag vill så klart samtidigt passa på att tacka alla er som gjorde mitt födelsedagsfirande fantastiskt. Tack, ni är guld värda! D.S.
