Recension: Patchwork

Speltyp: strategispel Antal spelare: 2
Speltid: 30 min Språk: Engelska 
Ålder: 8+ Tillverkare: Mayfair Games

Syslöjd. Bara ordet i sig ger mig väldigt blandade känslor. Samtidigt som jag minns att jag kunde ha haft roligt på syslöjdslektionerna på låg- och mellanstadiet så minns jag att jag inte hade det. Inte ett dugg faktiskt, för vem kan ha roligt i ett skräckvälde? Fröken, som klädde sig som en man men hade en extremt gäll röst, satt i sin kateder och såg arg ut den mesta tiden och när hon inte gjorde det tror jag att hon försökte stoppa ner stygga barn i den gigantiska säcken med vadd. En gång minns jag att jag räddade livet på en praoelev, som hade gett mig felaktiga instruktioner, genom att inte peka ut henne som skyldig till felsyendet. Tyvärr var det inte för att jag var modig och ädel som hon klarade sig utan för att jag var stel som en staty när fröken klöv både fönsterrutor och katedern med sitt gälla ilskevrål.

Förutsättningarna kunde alltså ha varit bättre när jag och Frugan packade upp Patchwork häromdagen. Jag var inte rädd längre, men kunde verkligen ett spel om syslöjd vara särskilt roligt? Texten på baksidan av lådan talade knappast till mig när den förkunnade att man självklart skulle sy ett lapptäcke när tyg- och läderbitar hittades någonstans. Själv hade jag på sin höjd gått och slängt dem i soporna, men eftersom min kusin hade sytt sig en ny lägenhet av samma upphittade tygbitar bestämde jag mig för att lita på den sömnadsådra som uppenbarligen finns någonstans i släkten och åka med.

Patchwork är, som ni säkert har förstått, ett spel som går ut på att sy (bygga) ett lapptäcke på sin spelbricka. Det är dock inte bara att sy hejvilt om man har tänkt sig att vinna spelet utan det finns två valutor att hålla reda på:

• Knapparna. Det gäller att lägga beslag på tygbitar med knappar avbildade på sig för att säkra framtida inkomster och i slutligen också segern. Det är nämligen den som har flest knappar (minus straffet för eventuella tomma rutor i lapptäcket) när spelet är slut som tar hem segern. Tygbitar med många knappar på är självklart dyrare i inköp både i antal knappar och i den andra valutan som är:

• Tiden. Varje tygbit kommer med en tidsangivelse för hur lång tid den tar att sy fast i lapptäcket. Det här är en extremt viktig faktor eftersom spelarna har varsin spelpjäs utplacerad på ett tidsbräde. Det är alltid den som ligger längst bak där som får göra ett drag och ju mer effektiv man är med tiden desto fler tygbitar hinner man sy fast (medan motståndaren får vänta). När man har nått slutstationen på tidsbrädet med sin spelpjäs har man fått slut på tid och måste sluta slöjda.

Tygbitarna är dessutom placerade slumpmässigt i en ring på bordet vilket tillför ett väldigt taktiskt och spännande inslag i spelet. Varje gång någon köper en bit tyg placeras nämligen en speciell pjäs på platsen där biten låg och i nästa drag är det endast de efterföljande (medsols) tre tygbitarna som är tillgängliga för inköp. Det gör att man hela tiden måste ta med i beräkningen vilka bitar man låser upp för sin motståndare när man köper en viss bit. Ringen med tygbitar är en ganska skrymmande historia, men det kompenseras definitivt av spänningen den skapar.

Ah, det finns så mycket att säga om Patchwork mina vänner. Till att börja med är det ett fantastiskt roligt spel som jag bums vill fastslå bör ingå i varje spelintresserad persons samling. Reglerna är lätta, mekaniken är lätt att förstå sig på och det går fort att spela om man inte har så mycket speltid att spendera (t.ex. när man har sällskap av ett Spädbarn). Just Spädbarnet är kanske ingen optimal motståndare, men det går alldeles utmärkt att spela med personer som helt saknar erfarenhet eller barn som håller på att skaffa erfarenhet. Sin 2-spelarstämpel till trots är det alltså ett givet familjespel enligt mig.

Det som jag dock tycker är spelets allra största styrka är att det, trots sina lätta regler, erbjuder gott om taktiska avvägningar och beslut. Ska jag köpa den här tygbiten och på sätt hamna först på tidsbrädet, eller ska jag ta den lite billigare biten och få göra ett drag till direkt? Vilken tygbit vill jag själv ha och vilka tygbitar får då Björn att välja på när det är hans tur? Och om en viss bit, som är jättebra egentligen, inte passar in i mitt lapptäcke formmässigt, ska jag köpa den ändå och riskera tomma rutor i slutet?

Jag gillar starkt att det finns flera valutor att hålla reda på (knappar och tid) för det gör att det aldrig känns riktigt självklart vilket av de möjliga dragen som är det perfekta. När man dessutom lägger till att bitarna måste passa in i det egna lapptäcket lägger man till ytterligare taktiska dimensioner som ständigt skapar nya utmaningar.

Själva byggandet är förresten, bara i sig, ett stort nöje. Av samma anledning som Tetris tog över världen en gång i tiden så är det otroligt roligt och belönande att försöka lappa ihop sitt täcke på listigast möjliga sätt i Patchwork. Inte blir det sämre av att bitarna har  roliga former och mönster; det som växer fram på bordet blir allt som oftast ett litet konstverk och inte sällan känner man sig oförskämt nöjd när man lyckades foga in den där omöjliga biten på ett så effektivt och smart sätt.

De många möjligheterna till trots har jag aldrig haft några problem med analysparalys, valen som erbjuds är förhållandevis tydliga så det där eviga räknandet som brukar känneteckna Uwe Rosenbergs andra spel (Agricola, Le Havre, Ora et labora) saknas nästan helt. Patchwork är helt enkelt ett perfekt 2-spelarspel där två hjärnor kan kämpa mot varandra utan någon större överbelastningsrisk. Och även om motståndaren, då och då, kan ta lite längre tid på sig att fundera hinner man aldrig tröttna eftersom kugghjulen i ens eget huvud ständigt snurrar för att försöka reda ut konsekvenserna av ditt eller datt.

Något dåligt då? Nej, ärligt talat har jag svårt att hitta negativa egenskaper hos Patchwork. Det enda jag har att klaga på är att ringen med tygbitar tar mycket plats men om det är det värsta jag kan komma på är det knappast värt att bry sig om. Glöm att jag skrev det.

Så för att återkoppla till min inledande skräckhistoria om syslöjd vill jag avsluta med att slå fast att syslöjden har fått en renässans hemma hos mig. Det är knappast (moahaha!) så att jag kommer att ägna mig åt sömnad och knyppling framöver, men ett parti Patchwork kommer man aldrig att behöva fråga två gånger om, det är ett som är säkert.