Speltyp: familjespel, kortspel Antal spelare: 2-6 Speltid: 20 minuter Språk: engelska Ålder: 8+ år Tillverkare: Tranjis Games
Jag antar att vi alla har någon sorts relation till virus. Man kan drabbas av digerdöden, smittkoppor, spanska sjukan eller kanske mer aktuellt idag (och därför värst av allt), Facebook-virus som skickar konstiga länkar till ens vänner. Själv har jag aldrig drabbats av något så allvarligt, men jag kan i alla fall skryta med att jag kallades för ”virus” av min handbollstränare eftersom jag, under min framgångsrika karriär, hade en period då jag ständigt och jämnt var sjuk. Det berodde för övrigt på att jag just då arbetade som assistent till en person som antagligen var immun mot både ebola och tyfus, så få nu inga otäcka tankar om att jag hade dålig handhygien och frysen full av påkörda grävlingar.
Därmed kan man väl konstatera att det där med virus är ganska otäcka och allvarliga grejor, och frågan i alla fall jag ställer mig så fort sådana ting kommer på tal är: kan man ha roligt med dem? Så i det här fallet: kan man skratta och ha roligt med virus? Genast dyker det upp bilder i mitt huvud föreställande en kartong prydd av ett barn med munskydd, vitt pulver och ett 100-pack kuvert samt texten ”Den lille bio-terroristen”, men jag tror att jag avbryter tankarna där, innan allt går över styr. Hursomhelst tror jag att min ståndpunkt i ”skämta om virus”-frågan framgår.
Lite nöjt sitter jag nu och gottar mig i att ovanstående inledning skapar en alldeles enastående kuliss till dagens recensionsobjekt som är ett snabbt, enkelt och lite smågalet spel vid namn Virus! (vem kunde ana?). Reglerna är lika lätta att lära sig som det är för en småbarnsförälder att drabbas av en livshotande förkylning och när man har öppnat lådan kan man i princip börja lattja inom fem minuter. Spelet består av en kortlek innehållande organ, virus, mediciner och specialbehandlingar och går kort (hepp!) och gott ut på att vara först med att ha fyra friska organ liggande på bordet framför sig.
Vid spelstart får varje spelare tre kort och vad som sedan följer är ett medicinskt krig där friska organ smittas eller förstörs av virus, sjuka organ botas eller vaccineras av medicin och organen kan också, via något som får antas vara mycket tvivelaktig sjukhushygien och säkerhet, både transplanteras, massmittas eller stjälas från sina innehavare.
En spelomgång svänger väldigt mycket hit och dit och det gäller att inte vara för offensiv med sitt kroppsbyggande eftersom man då drar till sig motmänniskornas giriga och destruktiva blickar. Det säger sig ju själv att den som ligger bäst till ofta är den som blir bombarderad av hemskheter, men eftersom det är ungefär lika lätt att bygga upp en ny kropp som att bli av med den behöver man inte känna sig allt för nedslagen; fokus flyttas snart och då är det bara att bete sig lika räligt tillbaka.
Som jag skrev ovan så är Virus! väldigt lätt att lära sig, faktiskt så pass lätt att det går att jämföra med vilket annat standardkortspel som helst. Gillar du att spela exempelvis Uno, Skitgubbe, eller Skip-Bo så kommer du också att gilla Virus! för det är precis samma känsla, fast med ett helgalet och skojigt tema på korten. Temat är förresten en stor uppsida för mig, för någonstans i bakhuvudet vet man om att man inte kan bete sig såhär med kroppsdelar och sjukdomar och det lägger liksom till ytterligare en dimension av knäppt skoj.
Ett parti Virus! kan faktiskt jämföras med ett besök på en helt vanlig svensk akutmottagning: först är man glad över att ha kommit dit, sedan följer frustration, en och annan strimma hopp, belåtenhet över att någon annan har det värre och vips så öppnas läkardörren… och det visar sig att det är någon annan som dragit vinstlappen ur nummertombolan. Samtidigt är Virus! akutens raka motsats, det går nämligen väldigt fort och saknar den där tristessen, ni vet.
Jag vill påstå att Virus! är ett alldeles utmärkt spel för tillfällena då en vanlig kortlek hade plockats fram. Tältet, husbilen, fjällstugan, eller den där regniga midsommaren är alla lämpliga platser och tillfällen och… plötsligt dök en tanke på att kirurger och läkare kanske spelar det här lajv, upp i mitt huvud. Jag tror att jag slutar skriva nu, min hjärna är definitivt inget friskt organ.
