För snart 4 år sedan skrev jag Spelsällskapets vedermödor, en helt vanlig liten text om hur det är att älska brädspel mer än vad ens vänner gör. Redan då hade jag alltså insett att min vänskapskrets var allt för liten för att tillfredsställa det entusiastmonstrum som levde och frodades i mig, men trots det gjorde jag inte mer åt saken än att skriva en text på internet (kanske gillade jag också något på Facebook).
Sedan dess har det blivit värre. Till min oerhörda förvåning gav varken textskrivandet eller Facebook-gillandet någon nämnvärd effekt på omvärlden och trots att mitt umgänge, sedan dess, har utökats med Herr Baguette har jag under samma period förlorat ungefär tre regelbundna lekkamrater. Varken spelberoende eller dito bloggande grönskar särskilt väl i ett sterilt och brädspelarlöst landskap, men jag har trots svårigheterna lyckats klämma in betydligt fler speltillfällen än förmodligen vilken människa som helst skulle anse som rimligt.
Samtidigt har jag också närt en, på sparlåga, pågående handbollskarriär 1-2 gånger i veckan. Trots att jag dyrt och heligt lovade mig själv att sluta när jag skadade mitt knä strax innan julen 2016 har jag ändå inte riktigt lyckats släppa taget. För visst hade det ju varit lite skoj att fånga den där omöjliga bollen en sista gång, att peta någon av motståndarnas bästa spelare sådär lite lagom i ansiktshöjd, fira segern och helgens ankomst i omklädningsrummet precis efter fredagsmatchen i BAIKA-borgen och bara må sådär gott som man gör efter en fysisk prestation.
Men det där kommer aldrig mer att inträffa. Stunden då den där karriären har nått sitt definitiva slut är kommen; allt är över, finito och kaputt och jag är numera en föredetting i något högre grad än jag var innan. Att ha en veckoalmanacka helt fri från återkommande aktiviteter är en lyx jag gärna unnar mig, men vad är den där friheten egentligen värd om man inte gör något vettigt med den?
Det hör till saken att jag är en typiskt svensklynt person som allra helst håller mig på min egen kant utan några större utsvävningar, men tvingad av spelberoendet och stärkt av mina erfarenheter från Spiel17 i Essen bestämde jag mig ändå för att eventuellt besöka den lokala brädspelsföreningen i jakten på nytt sällskap. Länge försökte jag få Björn att följa med mig till skydd mot eventuella mutanter och rovdjur (jag springer nämligen fortare än han), men han motstod otroligt ansvarsfullt och vuxet mina inviter med hänvisning till att han behövde sova.
Björns vägrande sinkade mig en hel del och mina onsdagskvällar spenderades generellt i soffan framför Farmen och Sveriges Mästerkock, medan de okända människorna i spelföreningen garanterat hade det otroligt gemytligt och trevligt tillsammans. Men så vaknade jag plötsligt en morgon och bestämde mig för att Björn kunde rulla sig i gräset eller något, för nu skulle det minsann brädspelas mitt i veckan! Utan några som helst krumbukter eller krusiduller skulle jag, oavsett hur mycket jag tvekade när stunden närmade sig, sätta mig i bilen och leta upp den där källarlokalen full av människor jag inte kände och hoppas på det bästa.
(Visst är det förresten lustigt när en och samma instinkt arbetar åt två olika håll samtidigt? Behovet av brädspelande och oviljan att bli yxmördad av en främling aktiverar nämligen överlevnadsinstinkten båda två…)
Slut på parentesen. Förra veckan blev det äntligen av. Nervöst, men med något som jag hoppades påminde om självsäkerhet knackade jag på plåtdörren och steg in i värmen. Genast möttes jag upp av en tillmötesgående och glasögonprydd man som glatt överlämnade sin plats vid ett av borden till mig. Något chockad över hur hjärtligt välkommen jag verkade vara gick jag runt bordet, för att visa mig från min civiliserade sida, och tog mina blivande motståndare i hand. När den sista av dem hälsade mig med ”Hej sötnos” brast isen som ett flickhjärta under mina tonår och jag kände att jag var hemma.
Kvällen blev onödigt lång, men sällskapet, atmosfären och det gemensamma intresset förenade oss (eller i alla fall mig med dem) på ett fantastiskt sätt och jag ska självklart åka dit och mittiveckanspela ikväll också. Så, nu är det alltså officiellt: Martin har bytt svettiga omklädningsrum och intervallpass mot… ja, en förmodligen nästan lika svettig källarlokal (jag luktade inte så noga) och maratonspelande. Men jag lever och jag har hittat en ny plats att slösa bort min frihet på.
Tack Kristianstad Spelförening för att ni tog emot mig så bra och dessutom gav intryck av att ni gillade det. Vi ses ikväll! Och några kvällar till.
