Mesmerized by Eddie van 3000 (Licens: Creative Commons)
Det brukar heta att alla älskar en underdog. Det är förmodligen sant: ofta hejar vi på de underlägsna eftersom de är just underlägsna. Detta gäller definitivt i berättelser: Hur roligt vore Star Wars om The Empire inte hade större arméer än rebellerna? Vem skulle ens ha kommit ihåg David och Goliat om de varit jämlikar? Och, om jag för en gångs skull ska nämna idrott, så har jag alltid hejat på dem som tävlat mot Michael Phelps eller Usain Bolt, bara för att de tävlat mot just Phelps eller Bolt.
Kort sagt: alla älskar en underdog. Få saker är vackrare än när den presumtive förloraren reser sig ur dyn och besegrar de övermäktiga. Faktum är att hen inte ens behöver vinna: det är vackert att se blotta försöket. För att citera Gandalf: ”There never was much hope. Just a fool’s hope.”
Att vara den där underdogen är dock inte alltid lika kul. Det är en kamp. En bitter, plågsam sådan – kantad av nederlag, undergång, och – åtminstone i spelvärlden – ond, bråd död. Man sitter där, bredvid de bättre spelarna, och stirrar på sin ynkliga VP-hög, eller sitt decimerade imperium, eller sina halvfärdiga byggprojekt.
Själv tenderar jag att förlora de flesta spel. Söker ni efter en ständig underdog, då behöver ni inte titta längre bort än hit. Under valhelgen i början av september var vi ett gäng som spelade fyra titlar: Mall of Horror, Love Letter, Colt Express och Nusfjord. Jag vann Love Letter – en seger som av gentlemannamässiga anledningar måste räknas bort, eftersom vi bara hann spela tre av de regelstadgade fyra ronderna innan spelet fick plockas undan och maten skulle serveras. I samtliga av de andra spelen förlorade jag inte bara, utan kom även sist. Jag förlorade helt enkelt mest av alla.
Kära läsare, jag skriver inte detta för att väcka era sympatier. Gudarna ska veta att jag är en av de mest avskyvärda människorna på denna jord, och att jag så gott som alltid förtjänar de nederlag som drabbar mig. Mina sistaplatser under den där mardrömshelgen var inget annat än ett tecken på att karma ibland gör sitt jobb. Så nej, detta är inte ett snyftinlägg; det enda jag vill göra här är att resonera kring mina förluster och vad de har fått mig att inse.
Så låt oss fundera över saken.
Är det ett problem att förlora? Att komma sist? Nej. Inte ens att ständigt komma sist är ett problem. Om så vore fallet skulle jag ha slutat spela för länge sedan. Förluster kan faktiskt vara nobla händelser, till och med roliga, och i vilket fall som helst så spelar jag ändå inte för att vinna.
Så vad är problemet? Vilken är den tragiska insikt jag kommit till? Jo, att jag inte kan ge andra spelare den ärofyllda kamp de förtjänar. Jag påminns om Alec Baldwins ord i The Departed: ”Our job is to smash or marginally disrupt organized crime in this city.” Ungefär så känner jag mig. Det blir inget smashande för min del; på sin höjd kan jag stå för några marginella rubbningar i andra spelares planer. Mer blir det inte. Och hur skoj är det att ha en sådan motståndare, en som saknar tand och klo?
Martin säger emellanåt till mig att ”nu spelar du sådär irrationellt igen”, med vilket han menar att jag inte ser till min segers bästa och spelar logiskt mot att vinna. Han har helt rätt. Min vinststatistik, så kallad, i hans app visar detta med all tydlighet. Men min spelstil beror inte på att jag vill vara irrationell, utan på att jag helt enkelt är usel på att tänka strategiskt. Jag har mycket svårt för att räkna ut hur jag ska kunna roffa åt mig det maximala antalet VP, eller hur jag ska placera ut mina arbetare, eller vilka byggnader jag måste köpa och i vilken ordning, och så vidare. Min hjärna kan bara hantera en process åt gången, och de flesta strategispel kräver fler saker än så att grunna över. (Om jag möter Herr Baguette i ett strategispel så får ni gärna heja på mig, men sätt för allt i världen era pengar på honom.)
Så. Jag är den på förhand givne förloraren. Underdogen. Dessvärre är jag även en ovärdig motståndare, en som knappt hänger med i spelet som spelas. Vilka slutsatser kan jag dra av detta? Definitivt inte att jag ska sluta spela. Men någonting snarlikt: Jag bör hålla mig borta från vissa spel.
Förmodligen bör jag i framtiden tacka nej till allt vad eurogaming heter. Strategi är inte min klase bananer. Detta är dock en sanning med viss modifikation: spel där man spelar strategiskt tillsammans är jag lite bättre på. Där kan jag emellanåt komma med lösningar som de andra spelarna inte ser. (Eller helt enkelt vara den som offrar sin karaktär för The Greater Good. Någon roll måste man ju ha, eller hur?)
Den princip jag tänker försöka hålla mig till framöver är alltså att förhand försöka luska ut vilka spel som ska spelas, och då lära mig att avstå om någonting som övergår min förmåga föreslås, eller ta med mig en bok som jag kan läsa under tiden att de andra mäter sina snillen.
Fram tills det händer måste jag dock säga att jag känner mig relativt färdigförlorad.
