Det har i denna stund gått 20 dagar sedan Björns recension av Skyjo Action släpptes ut i etern. Karln tog visserligen två och ett halvt tusen år på sig, men textmassan han utsöndrade var inget annat än briljant. I all sin glans har den dock en allvarlig brist i form av att den, likt barkisbagarens barkisar, är fylld med luft, vatten och gammel bös.
Jag känner mig således nödd och tvungen att rida fram på min vita springare (en hårt tvättad gris) och ställa saker och ting till rätta. Björns sågning av Skyjo Action, och orimliga kärleksförklaring till vanliga Skyjo, får helt enkelt inte stå oemotsagd på offentlig plats. Anledningen till det är enkel: jag, Frugan och Lennartsson har, sedan Björns tarmrörelse, spelat Skyjo Action några gånger och är alla överens om att vi aldrig, aldrig, ALDRIG mer kommer att spela vanliga Skyjo när valet mellan de två spelen finns.
Det är nämligen så att sedan Skyjo äntrade mitt liv med buller, bång, pompa och ståt så har glorian på det där enkla, snabba och roliga kortspelet hamnat på sned. Lika snabbt som det tog över min sinnevärld så började jag också fundera på att det är rätt störigt att den som sitter efter Björn i regel vinner, han chansar nämligen hejvilt i takt med sin hissmusik, och att det är direkt upprörande att det inte går att påverka motståndarnas situation på annat sätt än att önska dem otur och försöka hålla sig till att kasta kort de inte vill ha.
Men in träder Skyjo Action. Plötsligt har jag möjlighet att påverka alla mina motståndares slumper, strategier och välbefinnanden. Jag kan byta kort med dem, göra flera drag i rad, tjuvkika på mina dolda kort, byta plats på mina egna kort, inkassera drösvis av minuspoäng och, skadegladast av allt, tvinga övriga att kasta varsitt uppvänt kort vid precis fel (för dem) tillfälle. Allt detta tack vare de alldeles underbara action-korten som Skyjo Action introducerar.
Hade det jag nu skriver varit en negativ andra åsikt så hade jag formulerat mig ungefär så här: ”Dessa kort kan ha irriterande effekter som påverkar spelet på oväntade sätt, vilket tyvärr ger en ny dimension av taktik och oförutsägbarhet. Dessa nya element tvingar spelarna, för de vill inte, att anpassa sina strategier kontinuerligt och hålla sig på tårna.” Det jag skriver nu är dock ingen negativ andra åsikt, så ignorera det textstycket.
Här gör vi en paus i den andra åsikten för att spekulera kring Björns tillstånd en stund. Hans uppenbara ogillande av Skyjo Actions strategiska inslag gör mig nämligen, till skillnad från hans dröjande med recensioner, gråhårig. Låt mig först slå fast att Björn är en klok man med finfin slutledningsförmåga och strategisk skärpa. Så är det. Är det då inte förbryllande att han med en dåres envishet låter bli att använda dessa egenskaper så mycket det går? Han är som en Intel i9-14900 KS (den är snabb) som medvetet arbetar i 68HC11-tempo (jättelångsamt) och vars enda avtryck i världen därmed endast blir tarmrörelser, där han tydligen reser sig innan han torkar sig, och Co2-utsläpp. Släpp hörnflaggan Björn, du är ämnad för så mycket mer!
Jag inser nu att jag skulle kunna ägna bloggmeter åt att raljera och fundera kring Björn, hans ansikte och hans övriga tillkortakommanden men plikten kallar. Som brädspels-influencer har jag faktiskt ett viktigt arbeta att utföra. Tillbaka till den andra åsikten, med andra ord.
Strategitänket som action-korten och de nya stjärnkorten bjuder in till skapar en härlig brygd av möjligheter, om, men, och tillfredsställande elakheter. Plötsligt finns det anledning att tänka en extra gång på vilka kort jag vill ha, vilka kort jag vill vända upp (och när) och faktiskt också fundera kring möjligheten att avsluta en runda utan några kort framför mig överhuvudtaget.
Som Björn, i ett ögonblick av klartänkthet skriver, så innebär detta att minuspoängen kan bli väldigt många. Detta leder i sin tur till Skyjo Actions enda egentliga nackdel i förhållande till sin förlaga: det kan ta väldigt lång tid att spela. Att någon ska nå 100 poäng och därmed avsluta partiet kan ta evigheters evigheter och att det står 30 minuter på lådan är enbart skrattretande. Sist tog det ungefär 3,5 timme, men då hann partiet vända ett par gånger, ljusen var tända och både kaffet och sällskapet var gott, så ingen skada skedd för vår del. Och det går ju att välja en lägre slutpoäng om så önskas.
För mig är summan av kardemumman följande: Skyjo har äntligen fått sin välbehövliga uppdatering, krydda och utveckling och det är fortfarande lätt att lära sig och lätt (och roligt) att spela. Det är därför med förnyad lust och glädje som jag tar mig an ett parti Skyjo Action tack vare, inte trots, diverse komplikationer. Roligt!
