Speltyp: familjespel
Antal spelare: 2-5 Speltid: 30-60 min
Ålder: 8+ år Tillverkare: Rebel Studio
Designer: Reiner Knizia
MLEM: Space Agency på Boardgamegeek
Tänk dig att du heter Martin och befinner dig på SPIEL23 i Essen. Reiner Knizia, en speldesigner som du tycker om kanske främst för att han alltid ser trevlig ut men också för att han ligger bakom Modern Art, lanserar just där och då sitt nya spel MLEM: Space Agency. Spelet utspelar sig 2075, handlar om katter som vill erövra rymden, och har en fantastisk artwork. Så urbota dumt, tänker du. Men fint. Fast vad betyder ens MLEM? Låter man inte som en galen och knäckt Kalle Anka på julafton när man säger det? Intresset är egentligen rätt svalt, men när du och Herr Baguette passerar öppnar sig en sällsynt lucka bland spelborden. Trötta och päronformade som ni är slår ni er ner på de redan rumpvarma stolarna och…
MLEM: Space Agency utspelar sig, tro det eller ej, i rymden. Där ska det samlas poäng medelst kattonauter och den som har samlat flest när spelet är slut vinner och kan vara lite extra glad. Själva spelandet är löjligt enkelt och anpassningsbart så att i princip vem som helst kan vara med och ha roligt. Deltagarna ska, med hjälp av den gemensamma raketen, skicka ut varsin kattonaut i rymden, hoppa av på hyfsat valfri plats och därefter börjar hela processen om från början igen fram till den punkt då reglerna säger att spelet är slut.
Riktigt så enkelt är det naturligtvis inte ändå. Om du tar en titt på spelplanen nedan så ser du att varje position i rymden är kopplad till tärningsvärden och i en del fall också månar eller planeter. Själva förflyttningen går till så att den som är kapten för rundan slår med spelets sex tärningar, endast tärningsvärden som är angivna vid raketens position går att använda, och flyttar raketen enligt valt tärningsvärde. Kruxet här är att de använda tärningarna (om de inte är raketflammor) är just använda och försvinner inför nästa slag. Misslyckas kaptenen med att slå giltigt tärningsvärde kraschar raketen, vilket ändå inte är någon kattastrof eftersom kattonauterna då återgår till sina ägare genom att snällt dala ner genom atmosfären.
Mellan tärningsslagen får spelarna, i tur och ordning, välja om de vill hoppa av raketen eller stanna kvar. Att hoppa av kan exempelvis vara klokt (men alltid lite fegt) om tärningarna börjar tryta, eller om man känner att månar eller planeter är bättre platser att vara på. Månarna ger nämligen vinstpoäng ögonaböj, medan det på planeterna pågår någon sorts area control-batalj om poängen där först och flest är bäst i slutet av spelet. En rolig detalj är förresten att kattonauterna har specifika egenskaper som gör dem extra roliga och strategiska att välja ibland, vilket kan skapa både skönt gnabb och tillfälliga allianser i raketflygandet.
Det där var själva grunden och om man så önskar, och det gör man efter ett tag, så går det därifrån att lägga till en eller flera moduler med svårigheter och variation till rymdresan. Den allra enklaste är ”målen”, där det handlar om att exempelvis vara först att befinna sig på x stycken planeter/månar, men det går också finfint att lägga till hemliga uppdrag, rymdutforskning och UFO-jakt.
…har fantastiskt roligt. Det största problemet som finns där och då är att du reser lätt och att lådan inte kommer att få plats i din flyganpassade ryggsäck. Så befriande kul kan faktiskt ett brädspel, som absolut inte är svårare än det behöver vara, vara. Trots att du vet att spelet inte släpps handeln förrän vid årsskiftet och att självaste Reiner står redo att signera, låter du förnuft och logistikbegränsningar tala och ja, eftersom du som skriver den här texten är den Martin som åsyftas går vi nu raskt över till en mindre förvirrande form av berättande.
Det ska omedelbart sägas att jag inte längre tycker att MLEM: Space Agency är fantastiskt roligt. Det är liksom bara roligt men det är samtidigt alldeles perfekt att lägga på bordet när mugglare, barn och annat löst folk ska lockas till spelumgänge. Neoprenspelplanen är ljuvligt färgrik och som jag har varit inne på tidigare är själva spelandet så enkelt att förstå att storyn i Björnes magasin framstår som komplicerad. Fast, funderar man närmare på saken så var den liknelsen rätt så dålig eftersom det förmodligen är komplicerat med en låtsasbjörn, en mjukissnigel och en trähund som bor och umgås tillsammans. Jag låter liknelsen stå kvar, men känn dig fri att hitta på en egen.
Rent spelmekaniskt är det trevligt att hetsa upp sig eftersom tärningsslåendet, där det inte sällan krävs stora mängder tur kombinerat med en gnutta strategiskt tänk, är lätt för alla att engagera sig i och det är helt enkelt kul med skadeglädje och tärningar när inte mer än en till fyra svedda kattassar står på spel. Känslomässigt kastas man hit och dit eftersom det perfekta och planerade avhopp ens kattonaut nyss gjorde helt plötsligt kan förvandlas till ett poängmässigt haveri när raketen, givetvis mot alla odds och lik förbannat, lyckas ta sig ända ut i djuprymden (det ligger längst ut, längst bort och sånt). Aldrig är svedan, värken och Björns ansikte så hemskt som just då.
Ja, du förstår säkert ungefär hur det ligger till nu. MLEM: Space Agency är enkelt, roligt, frustrerande, vackert, skadeglatt, familjevänligt och fruktansvärt slumpartat. Samtidigt har herr Reiner räknat både en och två gånger på sannolikheterna i tärningsrullandet så nu är det helt enkelt upp till dig att anta utmaningen och låta logik och chans (i valfri ordning) ta över spakarna för en stund. Vågar du? Mjau eller Mnjau?
Fy jägarn vad dålig den där slutklämmen var. Förlåt.
