Välkommen skall du vara, del 2 av min resedagbok ifrån Essen SPIEL23 är här! Har du inte läst Del 1, gör det genast för att inte riskera problem i tidsväven. Och medan Friedeman Friese går runt och handlar spel som en vanlig man…
…en reflektion och en fråga: är det överhuvudtaget någon som gillar Dice Towers ”nya” preview-upplägg inför Essen? Jag menar, förr satt de och byggde lite spänning med varsin lista medan de nu för tiden mest sitter och pratar i munnen på varandra, skrattar alldeles för högt åt ingenting och liksom slarvar bort vad de är intresserade av i det avskräde allt tomt prat skapar? Förr var deras video en av höjdpunkterna i mina Essen-förberedelser, men nu orkar jag inte ens med att se hela eftersom jag känner att de slösar min tid. Har jag fel?
Nu, tillbaka till det roliga. Trots den nya salsindelningen så lyckades jag och Herr Baguette harva oss igenom hela mässan geografiskt. Varje gång, vrå och skrymsle träffades av våra blickar minst en gång och… haha, vem försöker jag lura? Det är sant att vi promenerade igenom hela SPIEL23, men ibland känns det som att hur mycket vi än går runt, tittar och är intresserade så finns det alltid mer att upptäcka. Herr Baguette och jag har dessutom skilda åsikter kring vad som är kvalitet inne på mässan och vad som inte är det. För min del duger det väldigt gott att flanera, mysa och ta in den största delen av tiden, medan Herr Baguette kräver spiel med jämna mellanrum. Här är några saker vi provade på mässan:
Penny Dreadfuls of Victorian London (Boardgamegeek). För den som har sett Letters from Whitechapel (Boardgamegeek) kanske artworken känns igen? Det var i alla fall den som lockade oss att sätta oss ned och när vi sedan förstod att vi skulle kastas in i ett äventyr där våra val skulle drabba en, i just det spelade äventyret, namngiven karaktär var vi sålda. Vi spelade introduktionsscenariot om en polis som tvingades prioritera och välja mellan bränder och kvinnor i eventuell nöd och man kan väl säga att vi hade roligt trots att vi hade svårt att höra berättelsen i allt SPIEL23-sorl. Vad vi däremot inte gillade alls var att när äventyret var slut så utnämndes en av oss till segrare. Det kändes både konstigt och dumt eftersom vi hade samarbetat, diskuterat och kände oss högst delaktiga i utgången allihop. Sammanfattningsvis så gillade vi spelet, men var rörande överens om att livslängden är begränsad med bara fyra äventyr som vi, återigen rörande, var överens om inte hade något större återspelningsvärde.
Ierusalem; Anno Domini (Boardgamegeek). Okej, det här är kanske inte riktigt rätt att benämna som en provspelning men jag väljer att lägga vikt vid ambition. Både jag och Herr Baguette tycker att temat här, att få sina följeslagare att sitta så nära Jesus som möjligt vid den sista måltiden, är alldeles briljant uppfriskande och intressant. Produkten som sådan är också väldigt vacker och vi bestämde oss således för att köa till provspelning. Ganska snart stod det klart att spelet skulle vara jobbigt att njuta av i den förfärliga spelmiljö som SPIEL23 erbjuder, varför herr Baguette istället ställde sig och läste reglerna medan jag tjuvkikade på Vital Lacerda som signerade spel längre bort. En rolig detalj var att när Herr Baguette ville berätta om en rolig sak han hade läst i reglerna för mig så försökte en tysk man rycka häftet ur händerna på honom. Ibland känns det inte förvånande att den tyska glosan för ”skaffa sig” är ”kriegen”. Det blev alltså ingen provspelning här, men Ierusalem; Anno Domini ligger i detta nu i en varukorg och myser.
MLEM: Space Agency. Här har vi ett push your luck-spel signerat eminente Reiner Knizia, som fick både mig och Herr Baguette att skutta nöjt på stället. Storyn är sådär: katter har tagit över jorden och vill nu fortsätta med rymden. Spelet är allt annat än sådär (för vad det försöker vara, notera det)! Premissen är enkel, spelarna får skicka valfri katt (med lite olika specialegenskaper) med en rymdraket som förstaspelaren har ansvar för att (eventuellt) skjuta så långt ut i rymden som möjligt medelst tärningar. Redan här hör ni ju att det är flyt och röta inblandat, men oj vad roligt vi hade. När raketen är i nivå med månar eller planeter är det fritt fram att hoppa av och det är sedan majoritet på dessa platser som vinstpoängen skaffas. De hade förproducerade spel till salu på SPIEL23, spelet släpps egentligen först i januari 2024, men jag avstod köp av logistiska skäl. Herr Baguette köpte däremot och jag själv ser fram emot när spelraketen landar hemma hos mig någon gång nästa år.
Efter att ha tröttnat något på varandra gick jag och Herr Baguette skilda vägar en stund. Det visade sig vara precis vad jag behövde för innan det hade gått två timmar så hade jag köpt inte mindre än tre nya spel. Kom ihåg att jag gärna kikade lite utanför det absoluta rampljuset och lägg därtill att jag hade bestämt mig för att få hem allt i ett Ryan Air-format personligt föremål.
Med förutsättningarna klara köpte jag först Mind up! (Boardgamegeek), ett litet kortspel om att försöka förutse vad motståndarna vill göra och inte göra. Vi kan väl säga att Björn har utsatt mig för tillräcklig mängd av fullständigt hjärndöda kortspel och att det eviga go to-spelet Skyjo behöver avlösning ibland. Jag hoppas att Mind up! blir bra!
Därefter fastnade jag onödigt länge i en demonstration av Future Inc. (Boardgamegeek). Den spanske säljaren, berättaren och svettluktaren lyckades få mig tillräckligt intresserad för att jag skulle gilla tanken på en simulerad marknad där tillgång och efterfrågan kan manipuleras till gagn och till (motståndarnas) fördärv. Prislappen (12 Euro) och formatet gjorde sitt till och nu ligger Future Inc. här bredvid mig och ser förföriskt lockande ut.
En snabb titt i min plånbok, tyskarna kör ju fortfarande med kontanter, visade att jag hade drygt 30 Euro kvar. Vad göra med dem? Tankarna drogs genast åt The White Castle eftersom det, förutom att det var en av de hetaste titlarna på SPIEL23, hade ett väldigt behändigt format. Trots att artworken inte sög in mig som jag gärna vill att den gör och att den ganska auktoritäre tysken som basade över demonstrationsområdet försökte skrämma bort mig kvarstod mitt intresse och jag lämnade mässhallen för att byta tysk ilska mot Youtube-recensioner. På Youtube var alla överens om att The White Castle var väldigt bra och köpet var ett faktum.
The White Castle kom till bords på hotellet redan samma kväll, bild och mer om det i Resedagbok Essen SPIEL23 – Del 3. Under tiden kan du titta trånande på bilden nedan, föreställande min Essen haul. Är du inte avundsjuk, så säg?
