Speltyp: strategispel
Antal spelare: 2-4 Speltid: 90-120 min
Ålder: 14+ Tillverkare: HUCH!
Designer: Eric Jumel
The Royal Society of Archeology på Boardgamegeek
Att spel flyger under den berömda radarn är inte särskilt vanligt i min värld. Ständig tillgång till information gör att i princip alla spel jag stöter på är recenserade, söndertyckta och sedan recenserade en gång till. Jesper på Spelialisten har i just det fallet ett vackert track record hos mig. Det var via honom som okända Comet landade på Spelglädjes bord och han är numera också skyldig till att The Royal Society of Archeology ligger här och glänser bredvid mig.
Du kanske har hört talas om The Royal Society of Archeology? Inte? Det hade inte jag heller. När jag försökte läsa på lite så erbjöd Boardgamegeek endast några få videos på utrikiska som inte är engelska samt… ett snittbetyg på 8.0. *ett sus går genom publiken*
För mig är det vackert att ett spel på tema arkeologi upptäcks på det här sättet. Trots att varje steg från det att jag hittade The Royal Society of Archeology och fram till denna recension har varit digitalt så känns det… analogt på något sätt. Lite som det var att leta nya brädspel för 15 år sedan. Spännande, givande och fyllt av upptäckarlust.
Och med den tjusiga övergången så kan vi nu istället ägna oss åt själva recensionen. The Royal Society of Archeology utspelar sig under tidigt 1900-tal och kretsar kring det ofog som européerna gärna ägnade sig åt på den tiden: att åka till avlägsna platser, hitta skatter och sedan avlägsna dem från den avlägsna platsen. Skatterna ställdes sedan ut på museum eller såldes för att finansiera fler avlägsnande expeditioner. Så räligt är det i både verklighet och spel, och det bes faktiskt om tematisk ursäkt i reglerna.
Trots den lite trista bakgrunden så har jag fantastiskt trevligt med The Royal Society of Archeology. Bryter man ner spelet rent mekaniskt så handlar det om att hantera tracks, tracks och tracks för att i slutänden samla poäng och bokföra dessa på fler tracks för vetenskap respektive prestige. Men, och redan här kommer en kul twist: det är den lägsta av de två poängslagen som avgör ditt slutresultat. Balansera grävandet väl, det råder jag dig!
The Royal Society of Archeology drivs framåt via arbetarplacering på platser som tillåter utgrävning, att ställa ut skatter på museet, att skaffa pengar och att förkovra sig spelets världsdelar. Hur effektivt detta blir avgörs i regel av din placerade arbetares expertis. För ja, var och en av dem har så klart en egen expertis-track.
Här kommer ännu en kul twist: placerade arbetare påverkar varandra. Tematiskt delar de kunskap sinsemellan men rent praktiskt går det till så att när en placerad arbetare får sällskap av en med lägre expertis delas små belöningar ut till dem båda. Plötsligt blir det därför ännu ett lager i funderandet kring vad som bör göras först. Och ja, man kan utlösa denna twist med bara egna arbetare.
En stor del av spelet handlar naturligtvis om utgrävning och resor till fjärran länder. Möjliga platser att besöka ligger uppradade i form av kort vid sidan av spelplanen. Och nu, mina vänner, börjar kugghjulen i The Royal Society of Archeology att trassla in sig i varandra på riktigt. För att genomföra en utgrävning behöver din arbetare ha en viss expertis, du behöver kunna betala resan och du behöver ha en viss grad av kunskap om världsdelen du reser till. Vill du ha fler tracks? Tja, om du saknar tillräcklig kunskap om världsdelen du reser till så kan du alltid kompensera med ryktes-poäng.
Varför du sedan väljer just ett visst utgrävningskort? Enkelt. Du kanske vill samla mer expertis inför framtida utgrävningar, eller så behöver du behöver skatter av en viss typ, eller så vill du åt en viss mängd vetenskap eller prestige, eller så är du ute efter en viss symbol till dina personliga uppdragskort, eller så siktar du på något av partiets flera gemensamma uppdrag, eller så söker du kunskap om en viss världsdel… eller så tycker du bara att kortet är fint. Som sagt: enkelt.
Skatterna du gräver fram kan du sedan ställa ut museet i ett roligt litet area control-system där ivriga utställare belönas. Eller varför inte sälja dem med en liten förlust på din ryktes-track, men med en desto större belöning på bankkontot? Ah, det finns så mycket att berätta om här. Så många vägar framåt och så många rörliga delar att ta ställning till och jag har ingen aning om vilken som är bäst. Alla jag har provat är framkomliga och mycket avgörs av vad de andra spelarna gör, vilka förutsättningar som bjuds vid setup och vilka personliga mål och förutsättningar jag valde vid spelstart.
Och visst ja: Varje spelare har sammanlagt 10 stycken society discs. Dessa används till att ställa ut på muséet, köpa sig extra rykte och att göra anspråk på något av spelets publika mål. När de är slut? Ja, då tappar man dessa förmågor för resten av spelet. Man skulle kunna säga att det gäller att spela The Royal Society of Archeology lite lagom. Det är helt enkelt inte lönsamt att schakta tills skopan går torr.
Har jag lyckats förvirra dig tillräckligt nu med mitt snack om vetenskap, prestige, expertis, rykte, kunskap och society discs? I så fall var det meningen för det händer nämligen titt som tätt att jag själv irrar bort mig i alla valutor och tracks som The Royal Society of Archeology kastar åt mitt håll. Extra synd är det därför att det tycks ligga en egyptisk förbannelse över regelboken. Minst alltså, för den är kort sagt bedrövligt disponerad. Visst förklarar den reglerna, men vilken ondskefull varelse var det som kom på att den skulle vara fylld med hänvisningar à la ”se beskrivningen av explorer skills på s. 11”!?
Trivsel till trots så tycker jag att The Royal Society of Archeology är ett spel som ligger nära gränsen för hur mycket ett spels mekanismer får synas utan att jag börjar irritera mig på det. Mycket tänkande av det torra slaget blir det och jag behöver inte titta länge för att inse att jag inte alls sysslar med spännande arkeologi utan bara drar i spakar, flyttar pluppar och gör beräkningar. Men, så inser jag att jag nu äntligen har fått det arkeologispel som jag en gång i tiden hoppades att Thebes skulle vara och så får temat möjlighet att skyla över allt igen.
Vilka skatter jag lyckas dra ur respektive utgrävningspåse är spännande, slumpmässigt och kontrollerat, och regleras alltid av känd information. Vad muséet vill ha har varit känt sedan spelstart och allt avgörs egentligen av vad jag själv vill försöka uppnå. Kort sagt: väldigt lite är okänt och det är upp till mig att hantera förutsättningarna så bra jag kan. Och just det: liksom i Grand Austria Hotel så har The Royal Society of Archeology någon sorts härskare som straffar dig hänsynslöst om inte vissa saker är uppfyllda vid givna tillfällen. Så glöm inte att använda din fria vilja till att blidka hen också.
Märks det att jag har svårt att sluta berätta nya saker? Jag försöker verkligen lägga band på mig här för det finns så mycket, både tematiska och mekaniska, godsaker jag vill belysa. Just därför kommer jag att sluta här. Det är alltid dags att avrunda när det är som roligast och min spellust har nu officiellt överstigit min skrivlust. Dags att duka upp ett nytt parti av The Royal Society of Archeology. Du får gärna åka med, men glöm inte att kolla så att din expertis, kunskap och ekonomi håller måttet.
