– Lärare i brädspel!? Hur gör man för att få ett sånt drömjobb? frågade Valentina när hon visade mig vägen till Gothcons besynnerligt billiga baguetteutbud.
– Jaaa, säg det, svarade jag lite svävande. Man har väl en jäkla tur helt enkelt.
Och så är det nog. Man har en jäkla tur. Jättemycket tur faktiskt. Under tiden av mitt liv då jag harvade rundor på ett tryckeri visste min avundsjuka över Conradargos fantastiska jobb i spelbutiken Worldofboardgames inte några som helst gränser. Det gick till och med så långt att jag en gång, i övrigtrutan på min beställning, skrev:
”För övrigt anser jag att Conradargo bör förstöras eftersom han har världens bästa jobb”.
Jag ville så klart inte förstöra honom egentligen. Han verkar så himla snäll och go´ och dessutom ligger det inte för mig att gå runt och ha ihjäl folk hur som helst. Nej, jag ville mest nypa honom lite i armen så att han skulle vakna till och inse hur lyxigt han har det som får jobba med sin hobby.
Vet ni? Jag jobbar inte på det där tryckeriet längre. Numera jobbar jag på Glimåkra folkhögskola och linjen E-sport och spelidé där jag ägnar en förmiddag i veckan åt att undervisa i brädspel tillsammans med Herr Baguette. Underbart är bara förnamnet och kul är efternamnet! Ni som har hängt med Spelglädje på sociala medier känner så klart till att det här har pågått ett tag, närmare bestämt ett helt läsår eftersom vi hade skolavslutning i fredags, men det är först nu när den första klassen har lämnat bygget som det går att se vad vi faktiskt har ställt till med.
Vår inställning i början av året var klädsamt ödmjuk: kunde vi bara få en enda av de där stackars förtappade datorspelssjälarna att uppskatta brädspel så skulle segern vara total. Vi bombarderade deltagarna med nörderier som vilket håll locket ska vara på i förhållande till resten av lådan och vilka mekanismer Agricola innehåller. Vi hoppade, studsade och munhöggs och förmodligen fullkomligt trängde den kärlek och spelglädje vi kände inför vårt uppdrag ut ur våra porer.
Bevisligen hade kärleken och spelglädjen också förmåga att tränga in, för när året nu har gått kan jag bara konstatera att det har gått oförskämt bra. Trots att både jag och Herr Baguette tycker att vi borde ha gjort både det ena och det andra betydligt bättre så har reaktionerna varit så positiva att jag sover med utvärderingarna under kudden nu för tiden.
Förutom att det numera prasslar våldsamt varje gång jag vänder mig i sängen så har det här fört med sig en hel drös av positiva effekter. Plötsligt har jag börjat komma på deltagare med att sitta och brädspela på kvällarna och vi har under året haft ett flertal temadagar där möjligheten att spela härligt analoga spel har omfamnats av deltagarna likt hur vi i personalen omfamnar vårt 10.15-kaffe. Det här har så klart inte stigit mig åt huvudet, det är jag allt för sansad och ödmjuk för, men jag har redan nu börjat smida listiga planer som går ut på att skolan, inom en halvårsperiod, ska inriktas helt på brädspel.
Men nu över till den här textens viktigaste och vackraste del:
Titta på bilden ovan. Skarpsynta ser förmodligen att den föreställer ett pågående parti av Love letter. Som ambassadör för brädspelshobbyn tyckte jag nämligen att det var på sin plats att ha med något utomhusvänligt och lättspelat utifall stunderna skulle bli för långa på den årliga skolutflykten. Herr Baguette avslöjade naturligtvis min hemlighet för deltagarna ögonaböj och innan jag ens hade hunnit sticka handen i bullpåsen så hade någon annans hand länsat min ryggsäck på allt jag höll kärt.
Trots att vi befann oss på Stenshuvud, en av Skånes naturpärlor, så blev vår vandring inte särskilt mycket längre än fram och tillbaka till grillen för lunchpaus. Love letter blev en formidabel succé och det spelades faktiskt precis hela dagen (lägg därtill att Herr Baguette stal det med sig på bussen och fortsatte där). Och nu kommer det fina i berättelsen:
När jag och Herr Baguette, morgonen efter, skred in i klassrummet som de virtuoser vi är så satt deltagarna och spelade mer Love letter. Ett exemplar som de, i avsaknad av ett eget, hade designat själva kvällen innan. Fattar ni? Datorspelsinbitna datorspelsnördar tillverkade ett analogt spel i syfte att fördriva tid! Jag tror nog att värmen som spred sig i min kropp syntes (och kanske också luktades) lång väg; vi hade lyckats med vårt uppdrag!
Nu kom det väl kanske ändå inte som någon större överraskning. Version 2018 av E-sport och spelidé har nämligen visat sig vara ytterst mottagliga för den sanna vägen mot frälsning och jag är säker på att vi har lyckats så ett lite frö av brädspelsnörderi i dem. Titta bara på de fantastiska spelprototyperna nedan (och det är bara några!):
Catgricola – ett humoristiskt men ganska tungt eurolir inspirerat av Agricola där spelarna föder upp och sköter katter i syfte att samla så många poäng som möjligt. Numera vet jag vad en Instagram-katt är…
League of legends, frågespelet – ett lagspel där det, precis som i förlagan på dator, går ut på att ta sig över till andra sidan spelplanen och förstöra motståndarnas bas. I den här versionen sker det genom extremnördiga frågor om världen kring e-sport och League of legends. Skaparna hade TP som inspiration och skapade, som sitt första spel någonsin, något som är överlägset förlagan.
Alota – Den bortglömda ön – en spännande mix av euro och ameritrash där det gäller att bygga en flotte och ta sig ifrån ön med så många poäng som möjligt. Vad sägs förresten om spelplanen? Jag kan inget annat än att gapa och erkänna att den har tagit mitt brädspelshjärta i ett stenhårt grepp och vägrar släppa. Häromnatten mardrömde jag t.ex. att ett barn fick tag i den och, med sin träffsäkra förmåga att förstöra vackra och ömtåliga ting, massakrerade den fullständigt.
Avslutningsvis, en hälsning:
Klassen, från djupet av mitt hjärta tackar jag er för det år som har gått och önskar all lycka på färden.
Ni är grymma! <3
