Året lider bokstavligen mot sitt slut. 2024 ska lämna plats åt 2025 och då är det brukligt att drabbas av nostalgi, trånsjuka och allmän längtan tillbaka till de bättre tiderna. Spelglädje är givetvis inget undantag. Skillnaden här är att vi inte ser tillbaka på Kebnekaise-bestigningar, när tårna fortfarande stack fram eller hur det kändes innan världen nådde 1,5-gradersgränsen. Nej, för oss handlar precis allting om analoga spel och hur roligt vi hade med dem. Det du nu ska få äran att läsa är om därför våra, Björns, Marias och Martins, bästa spelupplevelser från 2024.
För att inte krångla till det i onödan så presenteras upplevelserna i bokstavsordning, men först efter att principen om att damerna går först är tillämpad. Håll till godo och gott nytt år!
Maria (Irwin)
Hur många gånger kan man spela ett spel utan att tröttna? Uppenbarligen minst 55 gånger. För så många gånger säger min statistikapp att jag har spelat Ark Nova och jag blir fortfarande som ett barn på julafton när det vankas en ny omgång. Trots att jag nästan jämt förlorar. Inget annat spel har haft den här effekten på mig. Det är något med att försöka pussla ihop sitt zoo så snabbt och bra som möjligt som är beroendeframkallande. Att jobba mot nya mål varje gång. Men allt man gör hänger ihop och när man lyckas med sina planer flyter det på sömlöst. Nästan som ett välsytt lapptäcke, men det är ju inte Patchwork vi spelar…
Det är dock fullt möjligt att jag faktiskt hade tröttnat lite om det inte hade varit för expansionen Marine Worlds som jag köpte i december 2023. Den kom i precis rätt tid – efter att jag hade lärt känna grundspelet ordentligt men innan jag hade börjat tröttna på det. Och det är ett riktigt praktexemplar av en expansion. I Marine Worlds får vi såväl mer av allt som nyheter. Vi får havsdjur. Vi får fler poängkort och bonusbrickor och inte minst får vi nya underbara trämeeplar, som istället för tråkiga kuber är formade som pingviner, fiskar, apor och en kattliknande filur. Några gamla kort byts ut mot nya, bättre balanserade varianter. Vi får förstås också akvarier så att blötdjuren ska ha någonstans att bo. Bostadsbrist är sällan ett problem här, det är inte Agricola vi spelar…
Havsdjuren bjuder på flera roliga överraskningar. Här finns en undervattenstunnel, kom igen, vilket annat spel har det?? Här finns en sågfisk som kan rädda en om man har byggt fel. Vi har också hajattacken som vid precis rätt tillfälle fick mig att susa iväg som en raket längs en av poängbanorna (framåt, eftersom det var min haj, men den skadade ingen annan eftersom det var en väluppfostrad haj). Och här finns de afrikanska pingvinerna som fick mig att förlora på målsnöret en gång. Havsdjuren är i minoritet och ibland ser man dem inte speciellt ofta. Men det är ju heller inte meningen att de ska ta över helt, utan vara en krydda i livet, som saffran i bouillabaissen (när man eventuellt har tröttnat på blötdjuren och skickat dem till slakt? Nej, så makabert är det inte, det är ju inte Great Western Trail vi spelar…)
Marine Worlds ger fler av de roliga beslut som finns i Ark Nova. Med det nya universitetet kan man roffa åt sig ett djur av en viss kategori – men det är först till kvarn och man måste hela tiden bedöma om det är värt det. Det finns också nya handlingskort som man draftar i början. De har assymmetriska bonusar som verkligen piggar upp tillvaron – vad sägs om möjligheten att snappa två kort på samma gång? Ja, nu för tiden kan man faktiskt göra det, för det är Marine Worlds vi spelar och här får man vara en sjöbuse om man vill!
Björn (of Sucker Creek)
Årets spelupplevelse för mig: Att jag äntligen lyckades ge en rollspelskaraktär en komplett båge med ett passande slut.
Hur ovanligt är detta för mig? undrar ni. Så pass ovanligt, kära läsare, att det aldrig har hänt tidigare. Jag är nämligen värdelös på att knyta ihop mina karaktärers livsöden på ett ironiskt, kreativt och smart sätt. Plus: jag är oftast spelledare, och inte spelare, så det är sällsynt att jag överhuvudtaget har karaktärer i någon vanlig mening.
Hursomhaver. Rollspelet i fråga var Fiasco!, som inte kräver någon spelledare, och scenariot utspelade sig i träsket Sucker Creek, där det enligt legenderna fanns en Bigfoot-liknande kryptozoologisk varelse. Min karaktär – stjärnan i ett skeptiskt reality-program tillägnat avslöjandet av övernaturliga bluffar – gav sig ut i sagda träsk tillsammans med sitt kamerateam (samt några lokala politiker och TV-fans). Hans syfte var givetvis att visa världen att det inte fanns några apmänniskor där ute i soppan.
Händelseförloppet som ledde fram till slutet är, som vanligt när det kommer till Fiasco!, omöjligt att återge här. Sverige har lagar kring vad som får skrivas på nätet. Äventyret innehöll dock ett tjugotal mördade och flådda katter, en förrådd älskare, och minst två mordförsök. Även droger var inblandade.
Efter det sedvanliga våldet lyckades min karaktär, som alla trodde var död, simma i land på en förvuxen ö i träsket, naken och förvirrad. Eftersom han förmodades vara död, så åkte ingen ut för att försöka rädda honom. Ensam tvingades han därför möta Naturen. Naken, utsvulten och plötsligt nykter… förvildades han: Han började leva på bark och rötter, fångade fiskar med sina blotta nävar, och tappade allt mänskligt språk och varje spår av civilisation.
Många år senare, när flodbåtar med turister åkte ut i sumpmarkerna, då var det min skeptiske TV-hjälte som turisterna skymtade bland träden, och misstog för träskvarelsen. Sålunda blev han själv den myt han ville avförtrolla, och jag fick till ett klockrent ironiskt öde för min karaktär.
Martin (Ingmar Storch)
Jag var en gång i tiden stolt ägare till spelet Betrayal at house on the hill och dess expansion Widows walk. Stoltheten byttes dock, efter idogt spelande, ut till ringaktning och försmående. Jag sålde och trodde att jag var klar.
In, lite snett bakifrån, kom Betrayal legacy (Boardgamegeek). Förväntningarna var egentligen ganska lågt ställda eftersom det inhandlades som någon sorts substitut för fantastiska The King´s dilemma, men inte desto mindre så var jag och kollegorna förväntansfulla och glada när vi, en trött fredagseftermiddag, öppnade lådan för första gången.
Grundreceptet är välkänt för den som har spelat de tidigare spelen i Betrayal-serien och vem kunde då tro att helt vanlig Piffi allkrydda i form av legacy-moment skulle få mig att inse att det fanns mer blod att spilla i det där hemsökta huset? Jag var i alla fall inte det minsta beredd när jag döpte min familj till Storch och min spelpjäs, klädd i rosa klänning och högklackat, till Ingmar.
Ingmar vann kort därefter inte bara själva partiet utan också mitt hjärta. Spoiler-skäl, Betrayal legacy är storydrivet och beroende av att ingen vet något i förväg, hindrar mig från att gå in på närmare detaljer men upplevelsen Ingmar gav mig den där fredagen har hängt med resten av året. Det finns helt enkelt något ytterst tillfredsställande i att titta sin chef rakt i ögonen och säga att man ska döda honom, verkligen mena det och sedan göra klackskoslag i saken utan att HR-avdelningar, rättsväsenden och Rädda Barnen behöver ingripa.
Mycket blod har flutit längs golvbrädorna sedan dess och glada skratt, uppgivet jämmer och en och annan förolämpning har blandats med vördnadsfullt mässande och kaffesörplande. Betrayal legacy gör sanningen skev, väntade vändningar oväntade och goda kollegor till dödsfiender på ett imponerande sätt. Ingmar har fått sällskap av Britt-Inger, Fröken Britta och Gessle och hur mycket jag än uppskattar ett medeltungt Euro i vilket väder som helst så är det Betrayal legacy som sticker upp och ut allra mest när 2024 summeras. Jag lyfter på mitt nyskalperade huvud och niger. Tack!
Ett stort tack för era skrivelser under året 2024! Under de tre senaste veckorna har jag läst genom alla era artiklar; vissa mer noggrant och flera gånger, andra har jag snabbt passerat förbi. Vilken tomhet att få fortsätta läsa era skapelser ”endast” en gång i månaden (den 13:e), men samtidigt en stor lycka att få göra detta. Har köpt en del spel på era rekommendationer. Vissa inköp blev lyckade, andra mindre sådana. Tack att Spelglädjen finns!
Nämen, vilken fin kommentar! Stort tack för ditt beröm, för att du läser och för att du vågar låta dig inspireras av våra alster. Varje spel är ju trots allt värt att spela minst en gång. Mot 2025 (och den 13:e)!