Recension: Landslagets fotbollsspel

Speltyp: nostalgispel Antal spelare: 2-4
Speltid: 2 halvlekar Språk: svenska
Ålder: 7+ år Tillverkare: Alga

Börjar du bli trött på allt prat om fotbolls-VM och surfade till Spelglädje i hopp om att få krypa in den trygga brädspelsbubblan en stund? Välkommen in, men du valde fel. På Spelglädje gillar vi fotboll så mycket att minst en match om dagen bevittnas (Costa Rica-Serbien var en höjdare) och jag väljer nu att dra det ytterligare ett steg. För visst suktar vi alla efter en recension av det gamla goda Alga-liret Landslagets fotbollsspel från 1992?

Recension och recension förresten. Vi ska ju direkt vara ärliga och säga att Landslagets fotbollsspel inte är något vidare bra, men för den sakens skull tänker jag inte plocka fram den rostiga sågen eller köra över det med spelarbussen. Av någon anledning känns det liksom inte relevant eller rätt att göra så med ett spel som har en pilsk Tomas Brolin på kartongen.

Nåväl, Landslagets fotbollsspel går ut på att… göra mål i fotboll. Fotboll som spelas medelst kort och plastboll på en rutig konstgräsplan med 3-dimensionella effekter som aldrig har varit moderna. Det verkar också som att det har sålts reklamplatser på spelplanen, vilket är ett sätt att finansiera spel som jag hoppas att jag aldrig någonsin möter igen. Tänk er själva ett parti Clank! med reklam för ficklampor eller Mansions of madness med annonser för Margit Norells psykologipraktik så förstår ni vad jag menar.

Själva spelandet påminner egentligen mer om dragkamp än om fotboll. Spelarna turas om att spela ut kort som, på sedvanligt Alga-vis, är slumpmässigt dragna ur en hög som i detta spel kallas för talongen. Varje kort ger instruktioner om hur bollen ska flyttas och det gäller, logiskt nog, att försöka flytta in bollen i motståndarens mål så många gånger som möjligt. Den som har gjort det när talongen har spelats igenom två gånger (en för varje halvlek) har vunnit matchen och spelet.

För att krydda tillställningen innehåller spelet, förutom de vanliga anfallskorten, också hörnkort, målvaktskort, frisparkskort och de så beryktade straffkorten. Gemensamt för dem alla är att användningen är djupt strategisk:

• Om motståndaren flyttar in bollen i ditt mål går det bra att sätta p för det hela genom att spela ut ett målvaktskort.
• Hörnkorten går minsann också bra att förhindra mål med, men bara om man därefter lyckas dra ett kort med rätt färg på hörnflaggan ur talongen.
• Frisparkskorten gör att man får spela ut ännu ett anfallskort och alltså flytta två gånger i rad. Dessa går så klart inte att spela ut i straffområdet eftersom det bryter mot reglerna i fotboll.
• Straffkorten… ja, de kan bara spelas ut i straffområdet. När ett sådant är utspelat kan de bara räddas genom att ett kort med en hand på dras ur talongen, vilket när högen är helt orörd innebär en chans på under 50%. Kort sagt, det blir alltid mål och därför hatar man straffkorten.

Som ni märker ligger den strategiska finessen i att ständigt dra, eller redan ha, rätt kort på hand vid rätt tillfälle. Man kan säga att Landslagets fotbollspel får en match i division 8 mellan Storvreta IK och Tierå City att verka strategisk på en nivå man inte trodde var möjlig och av den anledningen är det här naturligtvis ett spel som är djupt frustrerande… när det går dåligt. Går det däremot bra är det fantastiskt roligt att, kanske inte spela, men i alla fall att se motståndaren våndas, plågas och kanske också fotbollsspelargråta en liten skvätt.

Jag skulle säga att den stora behållningen i Landslagets fotbollsspel är den nostalgiska vibrationen som hela spelet ger ifrån sig. Tänk er känslan att knoppa in bollen i mål med ett Martin Dahlin-kort eller att rädda ett dito med ett sådär fantastiskt grymt kort föreställande Tomas Ravelli. Jag skulle dessutom vilja slå ett slag för allmänbildningen här, för i leken finns ett kort föreställande en fotbollsspelande Glenn Hysén! Just det kids, han är känd för att han har spelat fotboll och inte för spelbolagsreklam, jultomtegestaltning i Bingolotto eller Farmen VIP. I sammanhanget är det ju också svårt att inte nämna den skrevande Glenn Strömberg (som kan avnjutas som oskrevande kommentator nu för tiden) och det evigt gapskrattsframkallande Mats Gren-kortet. Det är inte bara Jan Boklöv som var pionjär minsann.

Och vad har det egentligen för betydelse att man mitt i spelandet börjar klia sig i huvudet för att man inte vet vem Ulrik Jansson eller Björn Lilius är? De har uppenbarligen spelat i landslaget vid något tillfälle och vem av er, handen på hjärtat nu, har koll på vilka de nuvarande landslagsspelarna Emil Kraft och Victor Claesson är? Nej, just det.

Så för att sammanfatta det här då. Landslagets fotbollsspel är ett jättedåligt spel (det där var ingen rostig såg, jag kan mycket värre) som trots detta, med sitt vackert nostalgiska skimmer, har ett mycket större existensberättigande än exempelvis räliga lir som Ligretto och Zombie Dice. Förmodligen spelar jag också hellre Landslagets fotbollsspel än Ticket to Ride, baserat på, förutom fotbollsnostalgi då, att det inte gör minsta anspråk på att vara något annat än det är: kort, spelplan och slump förpackat i en färgglad låda.

Med all den här nya kunskapen i bagaget kan du nu lugnt gå förbi eller slå till när du hittar Landslagets fotbollspel i en loppislåda nära dig. Har du läst noga kan du kanske också komma undan som eventuellt insatt när du tittar på Sveriges VM-matcher framöver. Se bara till att ständigt ha munnen full av chips så att du inte avslöjar dig.