Jag är generellt skeptisk till licensierade produkter som bygger vidare på koncept som lyckats inom andra genrer. Allt för många bra filmer har blivit riktiga skitspel till konsol och PC och inte sällan känns det som att tillverkarnas tilltro till kända varumärken är så stor att de försöker komma undan med trasiga och framstressade produkter. Så när jag hörde att en av mina favoritspelserier till konsol, Bioshock, skulle få sin senaste del Bioshock infinite överförd till en brädspelvariant…
Tycker ni, liksom jag, att det ligger något småcharmigt i att titulera sig Fabrikör? Det är en gammal fin titel som på något sätt har blivit så ovanlig att det ligger ett magiskt skimmer över den. Sen kommer man att tänka på Hasse Alfredssons karaktär Fabrikör Höglund i Den enfaldige mördaren och så byts skimret ut mot stank.
Att handla med konst kan vara en djungel, och vill man göra de stora klippen kan det dessutom vara förenat med att riskera sin ekonomiska framtid. I Modern art slipper du de där riskerna, och som grädde på moset slipper du dessutom hänga upp tavlorna på din vägg. Vinst för alla alltså, förutom de som förlorar spelet så klart.
Din stad blomstrar och är ytterst nära att ta dig till segern. Din hemliga roll som arkitekt ger dig möjligheten att bygga flera nya byggnader och du behöver bara två, inget kan stoppa dig nu! Plötsligt står du öga mot öga med en lönnmördare som glatt säger ”Jag väljer att mörda arkitekten!”. Alla dina planer…
Häll upp whiskyn och snoppa av cigarrerna. Polera konferensborden och plocka fram era mest fejdstinna humör. Det är nämligen dags för I´m the boss – ett spel så giftigt att det skulle få karaktärerna i Dallas eller Game of thrones att överväga ett stilla klosterliv.
För några år sedan kastade jag min första blick på Shadows over Camelot; jag vill minnas att det var i en broschyr som medföljde Ticket to ride (ur allt ont kommer något gott). Spelet företrädde något som på den tiden var nytt för mig, nämligen samarbetsspel. I ett samarbetsspel är kampen…
Liksom Kristian har jag ett exemplar av Power Grid i min garderob, och som den expansionssamlare jag är har jag självklart också en expansion till det: Power Grid – The new power plant cards. För den intresserade finns det för övrigt en mängd olika kartor att köpa separat till Power Grid; något jag själv har låtit bli då jag tycker att det räcker alldeles utmärkt med de två kartor (USA och Tyskland) som medföljer i grundutgåvan.
När man läser att ett spel ligger på BoardGameGeek:s 10-topplista så skruvas förväntningarna självklart upp rejält. Power Grid (eller Funkenschlag som är det fantastiska namnet på den tyska förlagan) sällskapar ju med spelgiganter såsom Puerto Rico och Agricola på listan och två av designern Friedemann Frieses…
En insikt som drabbat mig när jag försökt skriva denna artikel: Det är svårt att recensera abstrakta spel. ”Nej, Björn!” utbrister nu någon ömsint läsare. ”Var inte så hård mot dig själv! Du är ju brädspelsrecensionernas Shakespeare. Inte ska du prygla dig själv med oförtjänt ödmjukhet!”
I mitt spelintresses gryning köpte jag de flesta av mina spel begagnade på nätet. För en person som ännu inte hade vågat ge sig på spel med engelska regler var detta ett sätt att få tag i roliga och till viss mån klassiska svenska spel billigt. Ett av spelen jag köpte under denna period var Ostindiska kompaniet konstruerat av…