Drop it! by Paul Long (Licens: Creative Commons)
Detta inlägg är en reaktion på Björns text om saknad och nostalgiska skimmer, så innan ni läser vidare, titta till hans alster och upplev hans smärta.
Vi har alla förlorat något, upplevt något eller känt något som vi skulle vilja uppleva om igen. Saknad som då och då sticker till i hjärtat över ting som man, i princip, skulle ge vad som helst för att få tillbaka eller uppleva ännu en gång. Den där bilsemestern i Värmland om igen? Count me in. Åka Flygande mattan på Gröna Lund? Absolut! Köpa tillbaka min kära Saab 93 Aero Coupé? Ge hit!
Trots mina spontana jakanden på ovanstående frågor tycker jag min ändå ha anledning att ifrågasätta om det egentligen är en så bra idé att återbesöka mina gamla minnen. Den där stugan vid Vänern är antagligen inte tillnärmelsevis lika charmig idag, Flygande mattan är om man ska vara ärlig inte särskilt rolig alls nu för tiden och min kära Saab Coupé hade ju faktiskt sina brister den också.
Roten till Björns lidande var Cosmic Encounter; ett spel som han saknade innerligt och, enligt egen utsago, hade dammsugit det stora breda nätet i sin jakt på ett nytryck. Troligen hade hans letande förblindat honom fullständigt, för det tog inte lång tid innan uppmärksamma läsare av Spelglädje påpekade att Cosmic Encounter gick alldeles utmärkt att köpa i butik och därmed inte alls borde vara svårt att få tag på. Sagt och gjort, i detta nu har Björn lagt sina svettiga labbar på ett nytryckt exemplar och jag väntar nu med spänning på hans upplevelser i ämnet.
Min motsvarighet till Björns Cosmic Encounter kommer från barndomen och är ett ALGA-spel från 60-talet som hette Triumf. Minnena kring spelet är egentligen vaga, men jag minns att det ägdes av vänner i mellersta Sverige och att det, för mig, var en rakt igenom njutbar upplevelse på alla plan. Hämtat ur mitt minne finns en spelpjäs i form av en liten bil där man, efter hand som man färdades genom landskapet, placerade fruar och barn som man skaffade sig på oklart sätt. Vad spelet gick ut på? Ingen aning, men jag minns att jag vid ett flertal tillfällen försökte få till ännu ett parti men nekades med kommentaren: ”Triumf är så tråkigt”. Eftersom jag var en väluppfostrad ung pojke inledde jag inte någon övertalningskampanj, Triumf fick därför fortsätta att skimra vid mitt minnes horisont och där fick det sedan stanna i nästan 20 år innan jag hade möjlighet att återupprätta bekantskapen.
Som ni säkert förstår spenderade jag inte de 20 åren stillasittande, utan, precis som Björn hävdar att han gjorde med Cosmic Encounter, dammsög jag nätet i jakten på Triumf. Det stod tidigt klart för mig att något nytryck skulle det inte bli tal om, utan mitt hopp stod till att någon skulle vilja sälja sitt begagnade exemplar (varför nu någon skulle vilja skiljas från ett så briljant spel). Om vi spolar några år framåt i historien visade mina efterforskningar slutligen att Triumf inte längre existerade, men att det fanns en motsvarighet i form av The game of life. Eftersom jag vid det laget inte längre var någon väluppfostrad ung pojke bestämde jag mig ögonblickligen för att det nu var dags att spela Triumf (The game of life) igen oavsett vad någon i min omgivning tyckte. Några knapptryck på Tradera senare och vips så hade jag betalat alldeles för mycket både i inköp och frakt, men vad gör man inte för att få återuppleva sin barndoms ljusa stunder?
Vi kan väl säga såhär: The game of life var inte någon dundersuccé när jag och Frugan slutligen satte oss vid bordet och spelade det. Jag minns att jag förtvivlat ville att spelet skulle vara roligt, men att det inte alls nådde upp till mina förväntningar. Utan att egentligen vara ett särskilt dåligt spel hade Triumf / The game of life drabbats av en ohälsosam hype och ett barnsligt romantiskt skimmer som det inte var i närheten av att kunna bära. Om jag ska vara ärlig minns jag inte mycket av min återförening heller; minnesfragment talar om för mig att jag flyttade min bil längs en väg, fick alldeles för många barn som jag inte ville ha och att alla skeenden styrdes av slumpen. Vem som vann? Ingen aning. Vad spelet går ut på? Har glömt. Upplevelsen stod i så stark kontrast till de fantastiska minnesbilder som hade hypat återföreningen att jag helst av allt ville packa ner eländet och skicka tillbaka det till Traderaren som hade lurat det på mig.
Sedan dess har The game of life varit förpassat till mitt hems mest dunkla vrår. Nu för tiden ligger det i en flyttkartong, oklart vilken, någonstans i min källare och det kommer rimligen också att få stanna där under lång tid framöver. Att, som vuxen, rota för mycket i sin barndoms goda minnen visade sig vara en riskabel sysselsättning och man skulle kunna säga att med Triumf föll jag med huvudet före. I gyttja. Som sedan visade sig vara det uttömda innehållet från ett utedass. Ett utedass från en rockfestival. Där samtliga festivalbesökare hade avreagerat sig eftersom Justin Bieber av någon anledning stod på scenen.
Ovanstående erfarenheter gör att jag är oerhört spänd över hur det ska gå med Björns liv och leverne tillsammans med Cosmic Encounter. Kommer det ens vara i närheten av hans förväntningar, eller får även han doppa näsan i Justin Biebers kölvatten? Nu ska vi ju vara ärliga och säga att det, iallafall enligt min ringa åsikt, råder en viss kvalitetsskillnad mellan Alga och Fantasy Flight Games så särskilt orolig är jag egentligen inte. Mest spänd. Och sugen på att vara med och spela. Cosmic Encounter verkar vara i princip allt som The game of life inte är och det kan ju bara vara till dess fördel.
