Prairie Chickens by Pat Gaines (Licens: Creative Commons)
Krutröken ligger tät över spelplanen. Den ena skärmytslingen avlöser den andra och ingen går någonsin säker. Eller jo, alla går egentligen säkra. Alla utom en, för när lugnet åter lägrar sig över kvällen saknas en spelare. Eller ja, saknas är kanske fel uttryckt. Det saknas i alla fall en hel spelare; kvar där hen satt halvligger nämligen en hulkande kvarleva. Allt hopp är ute och det enda som återstår är egentligen att kompostera resterna tillsammans med kaffesumpen. Vi som bara skulle lira Agricola.
En uppmärksam läsare hörde av sig till mig, efter att ha läst texten om Offret, och undrade var inlägget om hackkycklingen fanns (tack Karl!). Svaret på den frågan var att den texten ännu inte existerade eftersom den var lite bortglömd, men att den skulle dyka upp när inspirationen gjorde sitt intåg. Det har den gjort nu och det har alltså äntligen blivit dags att göra en djupdykning i Hackkycklingens liv och leverne.
En Hackkyckling är alltså en spelare som, kort och gott, blir ansatt från alla håll utan möjlighet att varken försvara sig eller ge igen (märk väl, blir attackerad, inte inbillar sig). Möjligheten att hämnas infinner sig så klart förr eller senare, men det ligger då i Hackkycklingens natur att få igen tiofalt om hen ens andas om att försöka. Tänk en långtidssjukskriven som har fått ett nytt läkarintyg och ska berätta det för Försäkringskassan så förstår ni vad jag menar.
Nu kanske ni tänker att Hackkycklingen är en spelartyp som det alltid är väldigt synd om? Det är visserligen sant i de flesta fall, för vem tycker egentligen om att bli anfallen från alla håll, stampad på och slutligen komposterad? Men, jag skulle också vilja påstå att det där inte alls behöver stämma, det finns nämligen också Hackkycklingar som har fantastiskt roligt samtidigt som de genomför sin Golgatavandring. Har man någon form av självdistans är det nämligen svårt att inte skratta åt eländet när man blir skjuten för sjuttionionde gången i Colt Express.
Är då hackkycklingen medveten om sin belägenhet? Inte alltid. Jag har mött spelare som har hackats sönder och samman under ett spel och som sedan ryckt lätt på axlarna och konstaterat att ”nej, jag var nog inte så bra på det här spelet, min taktik gick inte hem”. Oftast brukar dock hen, förr eller senare, inse sin situation och agera därefter (läs: skapa kaos). Inte sällan kan stämningen då bli både hätsk och infekterad eftersom den oförstående Hackkycklingen blir sur på övriga spelares elaka behandling, medan övriga spelare (som hackar av spelmässiga skäl) blir sura över Hackkycklingens bitterhet och destruktiva spelsätt. Där vill man så klart inte hamna eftersom det ovillkorligen skapar en spiral rakt ner i brädspelskällaren; minnet från kvällen blir bittert och Hackkycklingen riskerar att i framtiden förvandlas till Den utstötte (som inte är presenterad på Spelglädje ännu).
Något som Hackkycklingen, i alla fall den bittra varianten, ofta är helt omedveten om är sin egen roll i situationen. För det är ju en situation som uppstår och inget annat. Den lilla djävulen på min högra axel viskar nu att det också kan vara en roll som någon har med sig till det nyuppställda spelbordet, men det vore ju i så fall mobbning på hög nivå så den möjligheten väljer jag att bortse ifrån. Hackkycklingen är alltså inte en person som övriga spelare tycker illa om på riktigt utan hen har helt enkelt bara hamnat lite på kant med de andra inom spelets ramar.
Åter till den uppstådda situationen; vad är dess orsaker? Min erfarenheter i ämnet säger att det kan handla om både slumpmässiga och självförvållade orsaker. Om vi börjar med det jag tycker är minst intressant: slumpen. Den kan vara en hemskt elak faktor, men någonstans måste man ju, som brädspelare, acceptera att det ibland bara går åt skogen oavsett vad man gör. Tärningen visade fel, korten var inte matematiskt korrekt blandade och så vidare. Det är helt enkelt inte mer med det och rollen som Hackkyckling är bara att hacka i sig.
Betydligt intressantare tycker jag att det blir när man funderar över de självförvållade orsakerna. Ta t.ex. om någon försöker kriga sig in i Nord- och Sydamerika samtidigt under ett parti RISK, borde hen inte vara förberedd på att tvåfrontskrig och Hackkycklingsskap då? Eller till och med ett trefrontskrig och total massaker eftersom en tredje spelare kanske ser sin chans att attackera bakifrån? Vidare, om någon leder ett spel överlägset, är det då inte naturligt att övriga spelare gaddar ihop sig lite för att peta bort hen från tronen?
Jag tycker i alla fall det och rollen som Hackkyckling kommer, i ovanstående situationer, som ett brev på Posten. En person som blir irriterad över ovanstående självförvållade hackkycklingsskap har förresten enligt mig brister i sin förståelse för socialt samspel och brädspelandets dynamik; om flera är intresserade av en viss ruta på spelplanen går det ju liksom inte att slå sig ner där och tro att man ska få vara i fred. Fråga Putin.
Som ni märker så är Hackkycklingen av komplicerad natur och hen kan framträda i en mängd olika situationer. För att minimera hens påverkan på alla värdefulla spelkvällar skulle jag därför vilja ta tillfället i akt att föreslå en enkel tumregel för alla potentiella Hackkycklingar (och det gäller ju faktiskt oss alla):
”Om du förvandlas till en Hackkyckling, känn dig hedrad. Du är, som de säger i dokusåpornas värld, ett hot.”
Om jag slutligen ska fundera lite på vilka spel som bör undvikas i en Hackkycklings sällskap, vad kommer jag då fram till? Jo, med facit i hand är svaret självklart att man aldrig, inte under några som helst omständigheter, bör spela krigsspel med Hackkycklingen. Problemet är bara det att man aldrig i förväg kan veta i vems gestalt hen kommer att framträda nästa gång. Därför föreslår jag helt enkelt att man spelar de spel man önskar i sitt sällskap och skulle någon bli ledsen och börja gråta är det väl inte värre än att man avbryter spelandet. Eller så ber man Hackkycklingens mamma komma och hämta hen så att spelandet kan fortsätta. Typ.
Glöm förresten inte, Hackkycklingen och Offret är inte samma person; Offret är snarare en hypokondrisk Hackkyckling som bara inbillar sig alltihop. Är du osäker på vilken spelartyp du har att göra med? Var ännu elakare, det är roligare för alla om man i alla fall kan utesluta hypokondrin ur ekvationen.
